In the Spotlight 2009 pt.20: Luke Top

Jag brukar vara bra på att komma ihåg vart jag hittar de band och artister jag fastnar för. Men när det gäller Luke Top har jag faktiskt inte en aning. Mest troligt är väl att jag sett honom i förbifarten när jag klickat runt i Spotify, noterat att albumet Friends släppts iår och därmed slängt in den i min att-lyssna-på-lista för 2009.



Men oavsett i vilket samband Luke Top hamnat i min 2009-lista så är jag otroligt glad att jag lagt in hans platta där. Har lyssnat på Friends ett antal vändor både igår och idag och är väldigt förtjust i den. Luke Top med band låter lite som ett Foreign Born rejält inlindat i ett tjockt lager bomull. Det är snäll och behaglig alternativepop med fina melodier. Mysigt och perfekt så här när hösten nalkas.


Favoritspår:
Friends, Plainest Draught



Luke Top på
Spotify
Myspace

In the Spotlight 2009 pt.19: Blända

Det brukar inte bli så mycket svenskt i den här bloggen av någon anledning. Inte för att det inte görs bra svensk musik. Nej nej, det ska gudarna vet att det görs mycket bra musik i det här landet. Men mitt problem är att jag tröttnar fort på det mesta och därför fastnar jag nog inte lika ofta för svenska band längre. Det krävs att de har något som känns lite mer "personligt" och "karakteristiskt".

Därför är det uppfriskande när det dyker upp band som Blända. Med småländska rötter och medlemmar från bland annat Dungen, The Guild och Jonny Kock. Debutalbumet Minnesmissbruk är en riktigt behaglig skiva. Den känns nära, och har en lagom krydda av svenskt vemod blandat med stänk av hoppfullhet, vilket jag också tycker speglas i layouten. Den gråblå kalla tonen på fram och baksida känns lätt vemodig på ett vackert sätt, medan hoppet strålar fram när man öppnar upp fodralet och får se en bild på en M-skylt med en grön äng och skog bakom. Jag blir väldigt glad av den bilden då det får mig att tänka på min barndom. Saknar ett häfte att bläddra i men saknaden är inte lika stor när konvolutet i övrigt är så snyggt och enkelt stilrent.

Blända har personlighet och känns sådär genuint svenskt. De vackera och mysiga folkpoptonerna kommer passa utmärkt under hösten när vinden drar i träden och frosten börjar bita i gräset. Och jag är helt säker på att Blända kommer sälla sig till den skaran svenska artister som jag aldrig kommer att tröttna på. Ta er tid till att kolla upp denna kvartett, för deras musik är en pärla värd att uppmärksamma.



Minnesmissbruk släpps den 28:e oktober. Men kolla upp EP:n Nico och singeln Lämna mig i fred så länge.

Tack för skivan Magnus!


Blända på
Spotify
Myspace

Fashionpolice Records

Snygga musikvideor pt.1: Strawberry Swing

Förutom att det görs väldigt mycket bra låtar så skapas det ju även en hel del snygga musikvideor till många av dem. Därför dags att lämna plats för en musikvideokategori här i bloggen.

Först ut blir videon till Coldplays Strawberry Swing. Det var den som på allvar fick mig att ta tag i den här kategorin. Videon är skapad av Shynola som även har gjort videor till bland andra Blur, Radiohead, Queens of the Stone Age med flera. Bästa ljud- och bildversionen får ni om ni går in på länken till Shynolas hemsida ovan.

Otroligt vacker låt och makalöst snygg video.

Nytt på gång

Flikar in med lite goda nyheter. Läste precis i NME att mina främsta favoriter från förra året, brittiska Foals, håller på att spela in en ny platta. Arbetet med uppföljaren till förra årets eminenta debut Antidotes (Spotify) sker här i Sverige dessutom. Även Vampire Weekend, ett annat av mina stora favoriter från förra året, arbetar på ett nytt album.



Och när vi ändå är inne på nya album. En nackdel med den underbart enorma tillgången man har till ny musik via Internet är att, om man som jag fortfarande är en skivromantiker, går miste om den här känslan av stoppa en nyinköpt skiva i stereon och där och då höra musiken för första gången. Ni vet hela den här processen med att vänta på relasen, pirret när man beställer skivan, otålig väntan på brevbäraren, lyckan inombords när man äntligen får riva upp emballaget och plocka ut plattan och stoppa in den i cd-spelaren utan att ha en aning om vad som väntar. Det är en härlig känsla. Detta händer dock sällan numera då jag oftast redan har hört alla nya album jag köper. Men när det gäller Editors har jag beslutat mig för att undvika alla de möjligheterna som där finns till att lyssna till de nya låtarna. Har förvisso hört några spår i form av liveklipp på YouTube, vilka jag tipsade er om i somras, men det var också enda gången. Därefter har jag bara hållt mig till singeln Papillon. I det här fallet vill den där skivromantiker inom mig faktiskt vänta till dess att jag har hela nya plattan hos mig i fysisk form.

Men om man inte har lika konstiga idéer som undertecknad och inte orkar vänta till releasen den 12:e oktober så kommer man från och med fredagen den 2:e kunna lyssna till klipp av de nya spåren på deras myspace. Så håll utkik där om ni är nyfikna.



Imorse var även första gången i mitt liv som jag skrattade åt en negativ recension. Det kanske bara är jag med John Dorans ordbajseri till totalsågning av Maps senaste plattan Turning the Mind på NME kan var det roligaste jag läst i recensionsväg. Och då är jag ändå gruvligt förtjust i Maps.

Dagens således:

Maps - Let Go of the Fear

In the Spotlight 2009 pt.18: Bombay Bicycle Club

I Had the Blues but I Shook Them Loose lyder titeln på debutplattan från London-bandet Bombay Bicycle Club. Min introduktion till dem kom för ett par månader sedan när jag hörde singeln Magnet på Zane Lowes show på BBC Radio 1. Föll direkt för låten och bandets indierockalternative som stundvis doftar en del 90-tal.



Först var jag inte lika imponerad av resten av albumet men den har växt snabbt för varje lyssning. Jack Steadman har dessutom en rätt karakteristisk röst, en röst som man antingen gillar eller har väldigt svårt för skulle jag tippa. Den kan lätt bli lite tröttsam i längden också. Men det är rekommenderat att ge BBCs debutplatta några lyssningar för den växer som sagt hos en, och det är en mycket bra skiva från detta unga Londongäng.

Magnet
Dust on the Ground
Evening/Morning
Always Like This



Bombay Bicycle Club på
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan

The Coshercot Honeys/Brain Slaves

För lite mer än ett år sedan körde jag en liten vända med tips på några mindre akter från Nya Zeeland och Australien som jag ramlade över på någon sida. Det bandet jag fastnade för mest i den vevan var The Coshercot Honeys. Jag blev rätt så förälskad i deras sound och hoppades att det inom kort skulle dyka upp mer med dem. Dock hände det inte särskilt mycket och bandet föll i glömska.

Men så kom jag att tänka på dem för någon vecka sedan och beslutade mig för att googla upp dem för att se vad som hänt. Svaret jag fick var att The Coshercot Honeys under förra året bytte namn och numera lystrar till Brain Slaves. Inget vidare bandnamn i mitt tycke, men det är jag det. Hur som helst så har de ha en EP ute, We're All Lions, och videon till titelspåret ser ni nedan.

Tråkigt nog verkar det inte hända så mycket mer för stunden, några få spelningar i hemtrakterna typ. Enligt myspace:n är de också osignade, vilket är jäkligt synd för jag tycker verkligen att dessa herrar är värda ett ordentligt skivkontrakt. Råder väldig torka på nyhetsflödet hur som helst, så vad som händer och sker framöver återstår att se. Men låt oss hoppas att Brain Slaves faktiskt får fart på sin karriär så småningom och tar sig utanför sitt lands gränser. Det här är för bra för att bara stanna i ett litet örike på andra sidan jordklotet.

Ni kan lyssna på EP:n här.

Och här har ni videon till den sköna låten We're All Lions:

Are you gonna leave me now?

Här om dagen fick jag syn på den här nyheten i NME om att Luke Steeles duopartner i Empire of the Sun, Luke Littlemore, är spårlöst försvunnen. Littlemore har inte varit i kontakt med Steele på fem månader och Steele vet inte ens om kollegan är kvar i projektet. Rätt underligt kan man tycka, men det verkar i alla fall som att Steele kommer att fortsätta på egen hand tillsvidare.

Godare nyheter däremot är att Steele har börjat jobba på ett nytt Sleepy Jackson-album. Är ganska svag för The Sleepy Jackson, men Empire of the Sun har jag däremot inte fastnat för. Har lyssnat en vända på deras platta Walking on a Dream, och det är ett riktigt skönt sound, men låtarna faller mig inte riktigt i smaken.

Förutom We Are the People. Den gillar jag starkt så den får bli dagens låt.

Mixpod-test

Upptäckte sidan Mixpod för ett tag sedan, vilken i princip fungerar som numera nedlagda Mixwit. Dvs. man sätter ihop en spellista, eller ett "digitalt blandband" eftersom man kan välja flashiga layouter till sin lista, och sedan kan man dela den med andra. Tänkte därför köra ett litet test nu i veckan. Som ni kan se i kolumnen till höger ligger nu där en iPod med en liten spellista om sju låtar. Om det faller väl ut så är planen att byta ut spellistan en gång i veckan ungefär. Tänkte att ni läsare skulle få hjälpa mig och fälla ert utlåtande om den. Eftersom jag även har en last.fm-widget där och emellanåt bäddar in en del youtube-videos i inläggen finns nog risken att sidan blir något tung att ladda. Så hur upplever ni det? Blir det för mycket tar jag väck den. Tacksam för respons!

Såg även att videon till The Big Pinks fantastiska singel Dominos ligger uppe på YouTube nu. En snygg video så jag rundar helt enkelt av dagen med den:

In the Spotlight 2009 pt.18: Hockey

Har för mig att det var någon gång i våras som Boggen tipsade om den sköna låten Too Fake med Portland-bandet Hockey. Och nu har debutskivan Mind Chaos dykt upp.


Mind Chaos är 11 låtar skön och rufsig discoindie. Med ett litet undantag för avslutande spåret Everyone's the Same Age som är ett lugnt stycke. Men i övrigt är det samma stuk albumet igenom och helt perfekt när man behöver något att peppa upp humöret med. En go platta som jag definitivt tycker att ni ska kolla upp om ni gillar singlarna Too Fake, Song Away och Learn to Lose.




Hockey på
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan

Favoritlåtarna pt.11: Morning Afterglow

Någon gång under 1997-1998 satt jag en kväll och kollade på det gamla musikvideotopplisteprogrammet Voxpop. Och det var där som jag fick stifta bekantskap med amerikanska Electrasy för första gången. Låten Morning Afterglow strömmade ut genom TV:n och den har varit en stor favoritlåt ända sedan dess. Plattan den kommer ifrån heter Beautiful Insane och min bekantskap med bandet sträcker sig dessvärre inte längre än så. Det är en skiva med ett gäng sköna låtar, och några som är lite halvskumma. Men det är över lag ett fint album och skulle ni ramla över den någonstans tycker jag absolut ni ska slå till. Har ingen koll på bandet i övrigt och jag vet inte ens om de spelar fortfarande. Och lustigt nog så kan jag inte heller säga att jag bryr mig. Jag vill nog hålla fast vid de där minnena som jag har till Beautiful Insane och i synnerhet låten Morning Afterglow. Det räcker så för mig.

För er som har funderat över mitt märkliga val av adress till min blogg så har ni inspirationskällan här. När jag startade bloggen för tre år sedan var Musikfeber bara ett temporärt namn som jag tänkte byta ut så fort jag hittat något bättre. Därför ville jag inte ta det som adress, utan gjorde som jag brukar göra när jag behöver komma på ett namn till något. Går på den låten som spelas för stunden. Och just då var det Morning Afterglow. (Som ni märker kom jag dock aldrig på ett nytt namn till bloggen, utan Musikfeber kvarstår.)

Men nu till låten!

In the Spotlight 2009 pt.17: Apoptygma Berzerk

Ni läsare som följt den här bloggen ett tag vet nog att norska Apoptygma Berzerk är ett band som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Och tro det eller ej, även Apop har släppt en ny platta iår. Första gången jag lyssnade på Rocket Science var i våras någon gång, men den lyssningen imponerade inte på mig alls och därför föll plattan i glömska rätt snabbt. I förrgår beslöt jag mig dock för att det var dags att ge albumet en chans igen. När det handlar om ett av favoritbanden kan man ju bara inte ge upp efter en enda chans.

Första vändan i söndags gav mig inget, men jag tänkte inte ge mig så lätt, så jag lät albumet gå runt några vändor och sakta sakta började den arbeta sig in hos mig. Det är nog första gången som en Apop-platta har fått slita för mitt gillande. Jag var rätt skeptisk till singeln Apollo (Live on your TV) först men den skepsisen har lämnat mig. Den är glad och skön och ett av de starkaste spåren på plattan.

Albumets inledande spår, Weight of the World, får mina tankar att sticka iväg till ELOs rymdplatta Time. En mjuk inledning innan den gasar igång albumet och skickar iväg oss på en timme i landet synthpop. Alla spår är dock inget att hurra för, Rocket Science är lite som en berg- och dalbana. Den har sina toppar och den har sina bottnar. Topparna är bra men tyvärr inte lika bra som Apop kan vara. Lyssna på förra plattan You and Me Against the World så kanske ni får en idé om vad jag menar. Där har de verkligen lyckats göra ett album som är hyfsat jämt och har starka låtar. Här är det en blandning av sköna spår som fastnar på en gång och låtar som är något segare. Ett par spår kan väl inte riktigt ses som låtar heller utan är bara snack eller någon form av ljudorgie. Förutom de redan två nämnda spåren tycker jag även bra om Awake or Asleep? och Shadow. Men min självklara favorit är The State of Your Heart - Shit End of the Deal. Är väldigt förtjust i den.



Stephan Groth och hans mannar verkar för övrigt vara väldigt glada i att göra covers. Och jag tycker covers är roligt, oftast. Men i det här fallet önskar jag verkligen att Apop hade låtit bli Suedes Trash.

Nu låter det kanske lite som om jag avråda er från att lyssna på nya Apop-alstret. Men så är det absolut inte, utan jag tycker att ni ska ge Rocket Science en chans för den är definitivt inte dålig. För mig är den dock inte så bra som Apoptygma kan vara, men den har många bra stunder, och de stunderna är värda lyssning. Och sen är såklart Apoptygma Berzerk ett band jag alltid tycker att ni ska lyssna på. För de är helt klart ett av Nordens bästa band.



Apoptygma Berzerk på
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan

Keep an eye on my back son, I'll keep an eye on the road

Rundar av dagen med de senaste uppdateringarna kring Editors.

Jag nämnde för ett tag sedan att Tom Smith avslöjat att No Sound But the Wind kommer att dyka upp som en lite surprise framöver. Och nu verkar det som att den surprisen är ute, för enligt den här informationen kommer No Sound But the Wind att vara med på soundtracket till den kommande Twilight-filmen. Detta tillsammans med ett gäng andra respektabla artister och band. För egen del har jag inte mycket till övers för Twilight så jag är väldigt kluven inför den här nyheten. Men som plåster på såren är det i alla fall en skaplig line-up i övrigt på soundtracket vilket underlättar ifall att en införskaffning av det soundtracket är den enda vägen till att få låten i fysiskt format.

Lyssnade annars på Ed Lay och Chris Urbanowicz precis när de satt med i någon sportstudio på BBC Radio för att diskuterade fotboll. Där fick jag till slut bekräftat att Papillon även den kommer att släppas den 12:e oktober. Det vill säga på samma dag som det nya albumet. Tycker det är lite lustigt att det dröjer så pass länge innan singeln ges ut, med tanke på att den varit ute och snurrat på radiostationer och videokanaler ett tag nu. Men det är ju petitesser.

Det är hur som helst inte länge kvar nu. 21 dagar närmare bestämt!

In the Spotlight 2009 pt.16: Wild Beasts

Ett av förra årets nyupptäckter som jag var mest lyrisk över var Wild Beasts. Bandet har varit effektiva och släppte nyligen andra plattan Two Dancers, uppföljaren till förra årets debut Limbo, Panto.

Först var jag något besviken på Two Dancers, men efter att haft den på repeat under större delen av kvällen igår har mitt intryck ändrats till det bättre. Jag tror besvikelsen grundade sig lite i att jag hade rätt höga förväntningar på nya alstret. Limbo, Panto var en lekfull och otroligt charmerande glad platta. Two Dancers däremot är mer lågmäld. Den låten jag tycker allra bäst om, The King's Men, är egentligen den enda av spåren som har de lite mer hoppfulla tongångarna som vi känner igen från debutplattan. Resten är mer dämpade. Därav blev jag nog lite förvånad för jag hade väntat mig mer av de smittsamt glada popmelodierna jag blev så kär i förra året. Trots det att singeln Hooting and Howling gav en vink om vad som väntade.


Men efter att ha gett Two Dancers rejält med speltid kan jag bara konstatera att Wild Beasts lyckats göra ytterligare en utmärkt platta. Soundet är i princip detsamma så den egentligen skillnaden är just att Limbo, Panto är glad medan Two Dancers är lågmäld. Låtarna har fortfarande samma söta Wild Beasts-signum och det är verkligen fina och mysiga spår som återfinns på Two Dancers. Kanske var det också bra att de inte fortsatte på samma käcka spår utan bytte riktning. Om än jag föredrar Limbo, Panto, tror jag att det ultimata hade varit om Wild Beasts på en eventuell framtida tredje platta har en blandning av det glada och det lågmälda. För de är helt klart bra på båda delarna.


Wild Beasts på
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan

In the Spotlight 2009 pt.15: The Enemy

För cirka två år sedan dundrade The Enemy in med dunder och brak med sin fantastiska debutskiva We'll Live and Die in These Towns. Hade därför ganska höga förväntningar på nya plattan Music For the People. Dock blev jag mäkta förvånad när det visade sig att The Enemy inte riktigt lyckats med den svåra konsten att följa upp en succédebut.

Det här sköna småstökiga brittpoprockiga soundet som låg till grund för debuten har på Music For the People bytts ut mot pompös och rejält 90-talsosande brittrock. Vilket definitivt inte behöver vara något dåligt, och det är det inte heller...grejen är bara den att här blir för mycket. Plattan börjar rätt gött med Elephant Song men redan i andra låten har i alla fall jag börjat tröttna. Även om låtarna i sig inte håller riktigt samma klass som på tidigare alstret så är det ändå inte dem det är fel på. The Enemy är bara lite för ivriga och vill för mycket med det nya soundet och det resulterar tyvärr i en pompös överdos.

Nu är det inte min mening att låta negativ här, för det är verkligen något jag har som regel att försöka undvika i möjligaste mån i den här bloggen. Men jag kände ändå att jag ville ge en kommentar om The Enemy då jag tycker så mycket om debuten. Och Music For the People är tyvärr en liten besvikelse, men den är helt OK. Och bandet ska ha en stor eloge för att de faktiskt vågar testa nya vägar.



Ett litet test jag för övrigt vill köra på er läsare. Det är som bekant inget ovanligt att musiker "lånar" av varandra till höger och vänster, så jag har inte för avsikt att leka musikpolis här. Jag vill bara av ren nyfikenhet kolla om ni upplever samma kopplingar som jag gör i två utav låtarna på albumet.

Versen till Don't Break the Read Tape tycker jag är uppenbart lik en flera år gammal klassiker. Hör ni också vilken?

Refrängen till Last Goodbye (ca 1,20 min in) är dock inte lika uppenbar men mina tankar går ändå till en gammal 90-talshit med ett av det årtiondets största britpopband. Återkommer med mina liknelser i kommentaren.


The Enemy på
Spotify
Myspace
Officiella hemsida

In the Spotlight 2009 pt.14: Calvin Harris

Han brukar dyka upp lite här och där i den här bloggen, Dumfries-sonen Calvin Harris. Dock har han aldrig fått ett alldeles eget inlägg, utan det har hela tiden varit tillsammans med någon/några andra. Därför är det nu äntligen dags för herr Harris att få vara huvudmannen.

Och detta för att denne skotte nyligen släppt sitt andra album, Ready For the Weekend. Ett album fullt av dansgolvssköna dance-electrolåtar. Kanske har ni hört singlarna I'm Not Alone eller titelspåret Ready For the Weekend på sina håll. Plattan börjar käckt med The Rain och sedan fortsätter det på samma glada electrospår innan den avslutande och lite lugnare och instrumentala låten 5iliconeator rundar av det hela på ett perfekt sätt.



Det jag gillar med Calvin Harris musik är att den är glad, gött medryckande och oftast sprallig. Och den verkar spegla den uppfattningen jag har av honom som person också. En sympatisk, sprallig och glad prick. Calvin Harris gör mig på riktigt gott humör och han brukar dessutom lyckas med den svåra konsten att locka upp mig på dansgolvet.

Med den här plattan på hög volym i bakgrunden efter att ha avslutat arbetsveckan på en fredagseftermiddag är man definitivt "ready for the weekend".

Har ni tid över kan ni alltid kolla in det här korta klippet där Calvin presenterar sin "Humanthesizer"(Human Synthesizer). Rätt häftigt må jag säga.



Calvin Harris på
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan

In the Spotlight 2009 pt.13: Friendly Fires

Mer brittiskt! Denna gång från indie-synth-pop-eletro-danstropiskpunkiga Friendly Fires.

Den självbetitlade debutskivan kom egentligen förra året men släpptes i en uppdaterad nyutgåva nu i slutet av augusti. På denna nyutgåva finns tre nya spår, däribland den störtsköna singeln Kiss of Life, och fem remixer/omarbetade versioner av tidigare låtar.

Gillar ni Kiss of Life och de gamla singlarna Jump in the Pool, Skeleton Boy, Paris och On Board, ja då ska ni definitivt kolla upp resten av plattan.

Charmerande. medryckande och väldigt väldigt bra. Vrid upp volymen och dansa!



Friendly Fires på
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan

In the Spotlight 2009 pt.12: The Twang

The Twang är ytterligare ett band jag inte kommit mig för att lyssna in mig på tidigare, trots att jag ändå gillat de enstaka låtar jag hört.

Det krävdes en Barney Rubble för att ändra på det. Denna sanslöst söta låt från bandets andra platta The Jewellery Quarter. Jag föll pladask och nu har albumet också dykt upp på Spotify. 18 låtar visar den men jag tror att det är extra spår från någon specialutgåva som Spotify klämt ihop med övriga albumet. Tror "själva albumet" har 12 spår. Vilket är väldigt lagom, för att inte riskera överdos av det söta.

Efter bara två lyssningar tycker jag väldigt bra om The Jewellery Quarter. Det är kvalitativ små-vemodig britpop som samtidigt ger lite sent 80-talsretrovibbar stundvis. Vet inte hur stora The Twang är i hemlandet UK men de har helt klart potential till att nå högt.

En finfin platta är det så ta er tid till att kolla upp The Twang.



The Twang på
Spotify
Myspace
Officiella Hemsidan

Have you heard the latest? pt.6

Dags för en ny liten lista och den här gången bjuder jag på...

...Pure Reason Revolution som jag upptäckte för ett tag sedan via C. på It's easy to get buried in the past. Tung elektrorock i Deus Ex Machina.

...mysiga Grizzly Bear som jag inte hört något mer med ännu men While you wait... ger mersmak.

...den sköna rocknroll-rösten bakom mikrofonen i The Strokes, Julian Casablancas, som går catchy elektropop på sin solodebut. 11th Dimension växer för varje lyssning.

...enkel och go elektropop från nya bekantskapen Mr.Hudson.

...nytt från Little Comets. Äntligen! Är barnsligt förtjust i One night in October som kom förra året tror jag det var. Har därefter väntat och väntat och väntat i månader på att dessa britter med sin lättsamt lekfulla pop ska dyka upp med fler låtar. Och nu verkar det som att det börjar hända lite saker. Adultery heter senaste låten.

...och slutligen charmerande eletropop från Everything Everything.


Voilá!




Pure Reason Revolution - Deus Ex Machina
Grizzly Bear - While you wait for the others
Julian Casablancas - 11th Dimension
Mr. Hudson - White Lies
Little Comets - Adultery
Everything Everything - My keys, you're boyfriend

Mairead And The Voodoo Drive-Thru

Mairead And The Voodoo Drive-Thru är en trio från Sheffield vilka jag upptäckte via Steve Lamacq för ett tag sedan. Dessvärre är de osignade men jag hoppas verkligen verkligen att det blir ändring på det snart, för det är mycket lovande och intressant. Riktigt skönt sound, lite halvspooky och Mairead O'Connor har en cool och karakteristisk röst som går utmärkt med musiken.

Ge det här gänget en chans, för det är de verkligen värda.

http://www.myspace.com/iamraid

In the Spotlight 2009 pt.11: Deastro

Deastro är hoppfull elektronisk pop när den är som bäst. Bakom Deastro hittar vi en kreativ ung Detroit-herre vid namn Randolph Chabot. Senaste plattan heter Moondagger och jag är upp över öronen kär i Chabots underbara rymdsymfoniska poptoner. Om det är beskrivningen på ett sound som ni tror skulle tilltala er, då är Deastro definitivt någonting ni inte får missa! Det här är fantastiskt bra och ska det fortsätta ploppa upp sådana här bra alster under hösten så lär jag ha minst 20 plattor på min topp fem-lista vid årssummeringen...



Återigen tack till Jimmy-Skivgris för tips!

Deastro på:
Spotify
Myspace

In the Spotlight 2009 pt.10: Foreign Born

Jag kör på och slänger in ytterligare ett inlägg ikväll. Den tredje plattan i den omtalade albumtrion som fått förgylla mina senaste dagar är Person to Person med Foreign Born.

Detta Los Angeles-band upptäckte jag nyligen via Jimmy på Skivgrisen och ett av hans många sköna inlägg med tips på ny bra musik. Foreign Born är nog helt klart det bästa som hänt mig den senaste veckan. Person to Person har verkligen lyst upp mitt humör de senaste dagarna medan jag brottats mot den nedrans förkylningen som sugit ut all min energi.

Jag sitter här och funderar på vad jag egentligen ska skriva...jag hittar inte riktigt ord. Men varför komplicera det när man kort och gott kan säga:

Det här är så förbannat bra!!

Det är mys, det är glädje, det är hoppfullt, det är den perfekta plattan för att lysa upp den stundande hösten.

Därför rekommenderar jag dig varmt att kolla upp Foreign Born omgående, det kan mycket väl vara det bästa som hänt även dig den här veckan.


Favoritspår: That Old Sun, Winter Games och It Grew on You

Foreign Born på
Spotify
Myspace
Blogg

In the Spotlight 2009 pt.9: Jamie T

OK!
Som jag nämnde i föregående inlägg så är det tre album som gått på mer eller mindre konstant repeat de senaste dagarna. Den ena är Muse senaste The Resistance, vilken jag skrev några milsrader om i förrförra inlägget. Den andra plattan som fått värma upp högtalarna i dagarna är Kings & Queens av herr Jamie Treays, eller Jamie T som han kort och gott är bekant som.

Precis som alla andra diggade även jag den unge brittens megahit If you got the money när den kom ut för ett par år sedan. Fast till skillnad från alla andra så kom jag inte längre än till den låten. Och Jamie T föll i glömska, men knackade glatt på igen för ett par månader sedan när Sticks n Stones spelades på någon radiostation. Gillade den till och med mer än If you got the money. Inte långt efter det hörde jag även Chaka Demus som jag gillade ännu mer! Vart håller det här på att bära tänkte jag och svaret fick jag i helgen.



Kings & Queens är en klockren skiva rakt igenom. Man rycks med och blir på ett hejdundrande bra humör. Jag förstår verkligen att folk hyllar killen till höger och vänster. Jamie är verkligen sin egen, med ett småtufft alternativepunkish sound med lite hihopbeats och andra influenser inblandat slänger han upp låt på låt som fastnar omgående. Och när jag väl börjat spela skivan har jag verkligen svårt att sluta lyssna på den. Jag vågar säga redan nu att Jamie kan räkna med en topp fem-placering på min årslista i december.

Favoritspår: Hocus Pocus och Castro Dies




Jamie T på:
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan

Another acoustic gig...

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Hade planer på att klämma ur mig två inlägg nu under kvällen, det ena om Jamie Ts nya och det andra om Foreign Born. Eftersom de två och Muse, som jag skrev om igår, är de som gått på konstant repeat senaste dagarna. Dock fastnade jag på en massa andra saker. Bland annat så åkte gitarren fram efter det att jag hörde en skön akustisk version av Kasabians Underdog på radion förut. Ska se imorgon om jag kan försöka få fram den någonstans för den var riktigt bra. Jamie T och Foreign Born får därför ursäkta och vänta till imorgon.

En annan "sak" som jag också fastnade på var en akustisk spelning jag hittade imorse med Tom och Chris från Editors, från Holländska Club 3VOOR12. Den kan ni se och höra här. Ett trevligt akustiskt gig med tre nya och tre gamla låtar:

Eat Raw Meat = Blood Drool
An End Has a Start
You Don't Know Love
Smokers Outside the Hospital Doors
Papillon
Fingers in the Factories

Ganska oväntat men riktigt kul att se och höra Fingers in the Factories i detta korta set. Den enda låten från första albumet av de här sex spåren, och det är inte ens en av singlarna. Skönt när man växlar lite mellan alla sina låtar och inte bara kör på singelspåren.

In the Spotlight 2009 pt.8: Muse

Äntligen har de fått tränga in i hörselgångarna. Tonerna från Muse senaste platta The Resistance. United States of Eurasia (+Collateral Damage) och i synnerhet Uprising skvallrade tidigt om att det skulle kunna bli en alldeles enastående platta, inkluderat att vi också snackar M U S E. Ett enastående band. Det har med andra ord varit en otålig väntan. Men nu är väntan över och nog har The Resistance gått på repeat alltid!

Min relation till Muse har varit lite upp och ner. Eller hur nu man ska uttrycka det. Om vi säger så här; skulle man ta alla deras singlar skulle man få en platta som skulle smälla värre än en rejäl högernäve från världens starkaste människa. Kvalitén på bandets singlar är något så in i hästväg att det borde vara olagligt. Dock vad gäller övriga spår på albumen har det enligt mig gått från suveränt och därefter nedåt. Jag var helt såld på debuten Showbiz när den kom, och jag är fortfarande oerhört glad i den och tycker den är helt lysande. Andra plattan Origin of Symmetry är enormt bra även den men jag tyckte stundvis att det blev lite för mycket. Absolution är bra men jag fastnade aldrig lika mycket för den som de tidigare alstren. Fast jag räknar Hysteria till en av deras bästa låtar. Black Holes and Revelations var jag rätt förtjust i när den kom, men tröttnade dessvärre ganska snabbt. Den blev lite för "kommersiell" milt uttryckt. Sönderspelad. Alla albumen är väldigt bra men sett till helheten tycker jag det har gått nedför. Briljanta singlar men övriga innehållet har sjunkit på varje ny platta. I alla fall vad gäller de två sistnämnda albumen.


Därför var det med stor nyfikenhet jag såg fram emot vad Muse skulle hitta på med nu när de två första smakproven gav rejält med mersmak. (Uprising lär med stor sannolikhet sluta på topp tre när det är dags att summera årets bästa låtar.) Och The Resistance motsvarar verkligen förhoppningarna den här gången. Det är en platta som känns oerhört mäktig men samtidigt "lätt". Det tunga och manglande Muse har fått lämna plats åt det mer symfoniska och finstämt utsvävande Muse. Utan att för den delen tappa i energi och "storslagenhet". Det är faktiskt rätt skönt att de skalat av lite av det där råtunga. Jag älskar ett råtungt Muse men vid det här laget känns det helt rätt att skjuta det åt sidan och lämna plats för nya toner. Muse visar att man inte behöver gräva ner sig i distade gitarrer och utsvävande elektroniska orgier för att göra en mäktig och pampig platta. Men tro inte att det är en långsam historia. Verkligen inte. Energin är kvar och det är stort. Sådär "Muse-stort".

Tyvärr blir det väl lite väl segt i slutet med de tre avslutande symfoniska styckena. Men annars har jag verkligen inget negativt att säga om The Resistance. Det är Muse. Och det är riktigt riktigt bra! Kanske hade jag väntat mig att det skulle vara ännu pampigare. Men det räcker gott och väl som det är! Och jag är glad att de tagit ett nytt steg och börjat klättra uppåt på min stege igen. Äntligen mer än bara sanslöst och mirakulöst bra singlar. Äntligen en fantastisk helhet igen.

Amen!


Muse på:
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan

Muse uppe på Spotify!

Upptäckte precis att om man har Spotify Premium så kan vi svenskar sedan i fredags lyssna på senaste Muse-plattan The Resistance. Har man inte Premium får man snällt vänta en vecka till. Men misströsta inte, tror den är väl värd all väntan.

Ska bara låta Foregin Born spela klart sen vet jag vad som kommer att ljuda ut ur mina högtalare för resten av dagen. Riktigt fint att förgylla en förkyld söndag med. Tack Spotify! Jag lär återkomma senare idag med kommentarer om plattan.

The Resistance på Spotify

Have you heard the latest? pt. 5

Rätt typiskt att man ska gå och bli snuvig, seg och halsontig när man känner sig som allra mest social och inget hellre vill än att sticka iväg och hänga med vännerna. Men icke, här får det bli karantän i hemmet för min del. Men det finns i alla fall en fördel med det - massor av tid till att simma runt i havet av ny musik.
Nedan några nya sköna spår.

Pint Shot Riot - Come Back to Me. Hörde den på Zane Lowe's show för några veckor sedan och har sedan dess väntat som en tok på att den ska komma upp på YouTube. En riktigt skön låt som skickar iväg humöret till toppen.

Placebo - The Never-ending Why. Placebos nya platta är oväntat bra och den här låten har varit en favorit sedan första stund.

Mumford & Sons - Little Lion Man. Hade med låten i en tidigare lista under det här temat men då i en live-version. Nu har videon dykt upp och eftersom det är en sådan formidabel låt så får den vara med igen!

The XX - Islands. Ännu ett band jag upptäckte via Zane, lägg på minnet!

Hook & The Twin - Bang Bang Cherry. En mycket intressant London-duo som ni bör hålla ögon och öron öppna efter.

Dan Auerbach - Heartbroken, in Disrepair. Ena halvan av The Black Keys har gått solo och det är väl nästan överflödigt att säga att det låter förbannat bra! Tack till Jimmy på Skivgrisen för tipset!





Och så glömmer ni inte att spana in den purfärska videon (släpptes officiellt idag) till Editors Papillon vilken ni hittar i föregående inlägg.

It kicks like a sleep twitch!

Nu är den här! Rykande färsk video till Editors nya singel Papillon från kommande plattan In This Light and On This Evening. Sitter hemma med förkylning så de kunde inte ha timat releasen bättre. Dock var väl videon kanske inte vad jag hade väntat mig, egentligen inget märkvärdigt alls. En annan video hade kunnat lyfta en redan mäktig låt ännu högre. Men den är ändå lite småskön, tycker det ser rätt gött ut att få springa genom en tom stad på natten.

Döm själva. Vrid upp volymen och låt Papillon pumpa ut ur dina högtalare! Perfekt start på fredagskvällen.






Imorgon är det för övrigt exakt en månad kvar till releasen av nya plattan. Och C hade snappat upp i en intervju med Tom Smith någonstans att No Sound But the Wind är en liten "surprise" som kommer dyka upp så småningom. Känns tryggt att veta!

In the Spotlight 2009 pt.7: Jonsi & Alex

Jimmy på Skivgrisen skrev nyligen ett skönt inlägg fyllt med goa tips på musik från den isländska ön. Det fick mig att tänka på Jonsi & Alex som jag ramlade över för ett tag sedan när jag klickade runt på Spotify.

Sigur Rós sångare Jonsi och hans käresta Alex släppte i år albumet Riceboy Sleeps. En platta med 9 stycken långsamma, svävande och drömska spår som oftast överstiger 7 minuter. Det är inte en platta man kör igång på festen direkt eller drar på "bara sådär". Utan det är en skiva som lämpar sig bäst som bakgrundsmusik en regnig kväll eller när man bara vill ha någon lugn musik att försvinna bort i. Det är fint. Mycket fint. Och det låter Island. Det är bra.


Lyssna till Jonsi & Alex på Spotify,
eller på myspace.



(Foto från It's a trap! Se gärna intervjun, med Jonsi & Alex av Vasilis Panagiotopoulos, som länken leder till)

We'll find our own way home somehow

Klickar man här kan man få se och höra en akustisk version av nya Editors-singeln Papillon, framförd i belgisk radio tidigare ikväll. Mycket vackert.

Papillon har för övrigt varit veckans singel på Zane Lowe's show, dock verkar det oklart när den egentligen ska släppas. Men en video verkar vara under arbete och i sin slutfas om jag tolkar det rätt från pias records twitter.

Annat nytt levererade bloggen Music Madness för ett tag sedan. En specialutgåva av kommande albumet In This Light and On This Evening kommer att ges ut och med denna medföljer en fem-spårs-EP, Cuttings 2. (Cuttings 1 medföljde en specialutgåva av debutplattan The Back Room för övrigt.) Låtarna på den är:

This House Is Full Of Noise
I Want A Forest
My Life As A Ghost
Human
For The Money

Inte heller där någon No Sound But the Wind. Å andra sidan ska de ha spelat in 20 nya låtar så bland de sex som i så fall återstår att ges ut borde No Sound... rimligen vara en utav dem. Vore verkligen synd och skam annars, den verkar dessutom vara väldigt populär bland fansen så det vore märkligt om den inte gavs ut.

Ja vi får väl se vad som händer framöver!

In the Spotlight 2009 pt.6: Jet

Säger man Jet kanske de flesta förknippar detta Aussiegäng med "Vodafone-hiten" Are You Gonna Be My Girl? Lustigt nog har jag aldrig kommit mig för att lyssna på debutplattan Get Born, vilken låten är hämtad från. Däremot har uppföljaren Shine On fått snurra några gånger men den passerade ganska obemärkt. En något sömnig och småtråkig historia som jag inte ens kommer ihåg hur den låter.

Den Jet-dvalan vaknade jag dock upp när jag fick höra första singeln, She's a Genius, från nya fräscha plattan Shaka Rock. Albumet ligger uppe på Spotify nu och har fått ljuda ut i lyan ett par gånger idag och jag gillar't! Sen är väl Jet i och för sig inget revolutionerande band. De låter som ganska mycket annat, och smyglånar lite riff och toner från andra håll. Men det är en go platta när man känner för att dra på lite skön lightrocknroll så här en regning torsdag, eller vill peppa upp stämningen på festen. Vid tillfällen där man inte begär så mycket utan bara vill ha något lätt medryckande i öronen. Är det vad du vill ha, då ska du ge Shaka Rock en chans och låta Jet lysa upp humöret ditt i dagens sensommarruskväder.



Jet online:
Spotify
Officiell hemsida
Myspace