In the Spotlight 2009 pt.17: Apoptygma Berzerk

Ni läsare som följt den här bloggen ett tag vet nog att norska Apoptygma Berzerk är ett band som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Och tro det eller ej, även Apop har släppt en ny platta iår. Första gången jag lyssnade på Rocket Science var i våras någon gång, men den lyssningen imponerade inte på mig alls och därför föll plattan i glömska rätt snabbt. I förrgår beslöt jag mig dock för att det var dags att ge albumet en chans igen. När det handlar om ett av favoritbanden kan man ju bara inte ge upp efter en enda chans.

Första vändan i söndags gav mig inget, men jag tänkte inte ge mig så lätt, så jag lät albumet gå runt några vändor och sakta sakta började den arbeta sig in hos mig. Det är nog första gången som en Apop-platta har fått slita för mitt gillande. Jag var rätt skeptisk till singeln Apollo (Live on your TV) först men den skepsisen har lämnat mig. Den är glad och skön och ett av de starkaste spåren på plattan.

Albumets inledande spår, Weight of the World, får mina tankar att sticka iväg till ELOs rymdplatta Time. En mjuk inledning innan den gasar igång albumet och skickar iväg oss på en timme i landet synthpop. Alla spår är dock inget att hurra för, Rocket Science är lite som en berg- och dalbana. Den har sina toppar och den har sina bottnar. Topparna är bra men tyvärr inte lika bra som Apop kan vara. Lyssna på förra plattan You and Me Against the World så kanske ni får en idé om vad jag menar. Där har de verkligen lyckats göra ett album som är hyfsat jämt och har starka låtar. Här är det en blandning av sköna spår som fastnar på en gång och låtar som är något segare. Ett par spår kan väl inte riktigt ses som låtar heller utan är bara snack eller någon form av ljudorgie. Förutom de redan två nämnda spåren tycker jag även bra om Awake or Asleep? och Shadow. Men min självklara favorit är The State of Your Heart - Shit End of the Deal. Är väldigt förtjust i den.



Stephan Groth och hans mannar verkar för övrigt vara väldigt glada i att göra covers. Och jag tycker covers är roligt, oftast. Men i det här fallet önskar jag verkligen att Apop hade låtit bli Suedes Trash.

Nu låter det kanske lite som om jag avråda er från att lyssna på nya Apop-alstret. Men så är det absolut inte, utan jag tycker att ni ska ge Rocket Science en chans för den är definitivt inte dålig. För mig är den dock inte så bra som Apoptygma kan vara, men den har många bra stunder, och de stunderna är värda lyssning. Och sen är såklart Apoptygma Berzerk ett band jag alltid tycker att ni ska lyssna på. För de är helt klart ett av Nordens bästa band.



Apoptygma Berzerk på
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan

Why are you always hiding?

Har man i dagarna slängt ett öga på min lilla lastfm-widget till höger här så har man kunnat notera att min spellista varit starkt dominerat av ett norskt gäng.

Reagerade på en skön electrolåt en dag när MediaMonkey stod i shuffle-läge. Kände igen rösten väldigt väl men kunde inte placera den, slängde ett öga på skärmen och... just det! Apoptygma Berzerk.



Upptäckte detta band med Stephan Groth i spetsen runt 2000, jag gick gymnasiet och hade någon form av "synthperiod". Kommer inte ihåg exakt hur jag kom i kontakt med dem men vill minnas att P3 hade rätt bra bevakning på SAMA och sände en del livespelningar med diverse band. Covenant var rätt heta vid den tiden så det ena ledde nog till det andra.

Albumet Welcome to Earth kom ut samma år och hamnade snart i undertecknads skivhylla. Spelade den rätt mycket vid den tiden, i synnerhet Paranoia som är främsta favoriten från albumet. Men även Starsign, Eclipse, Kathy's song, och Metallica-"covern" Fade to black brukade få några rotationer extra.

Märkligt nog har jag under efterföljande år inte kommit mig för att lyssna på varken deras tidigare eller senare album. Utan det har mest blivit ett par låtar här och där som Non-stop violence, Mourn (albumversionen, Meshs remix är även den riktigt skön) och Until the end of the world. Den senare är hämtad från 2002 års skiva Harmonizer och jag blev eld och lågor när jag hörde låten. En kompis köpte plattan men jag fastnade inte och förmodligen bidrog väl det till att mitt intresse avtog lite.
Det och skivpriserna.




















2007 bokade man dem till Arvika och passande nog fick de runda av alltihop för mig, och vilken avslutning sen! Apop kommer verkligen till sin rätta live, en grym spelning. Får ni chansen att se dem är det bara att håva upp plånboken med en gång. Efter det bestämde jag mig för att det var dags att ge mig på ett försök att lyssna in mig på deras andra album. Men jag kom aldrig längre än till att fylla upp några gigabyte av hårddisken. Upptäckte väl något annat jag blev salig för och Apop föll i glömska.

Det är i sådana fall det är bra med randomfunktionen. Den påminner en emellanåt om de album man skulle och borde ha lyssnat igenom för länge sen. Precis som i förra helgen när Back on track strömmade ut ur högtalarna. Fick ett massivt sug efter mer och tog min an albumet You and me against the world från 2005. Sen dess har den gott varm under veckan. Mycket bra skiva om än jag kan tycka att några låtar är lite banala/naiva, som singlarna Love to Blame och Shine on, vilka jag gärna hoppar över.

Främsta favoriten från albumet är Into the Unknown. För mig är det Apop at it's best. Kim Wilde-covern Cambodia är också en het favorit, den och In this together utgör den bättre halvan av singelsläppen. Andra spår jag gärna återkommer till är Mercy Kill , Maze och Tuning into the frequency of your soul. Gillar ni vad ni hör kan jag tipsa om att plattan just nu går för ynka 49 pix på Ginza. Den finns även på Spotify.


Många klipp blev det, har ni ont om tid så tycker jag främst ni ska sikta på låtarna Into the unknown, Mourn, Paranoia, Cambodia, Kathy's song och Until the end of the world.