Det här sköna småstökiga brittpoprockiga soundet som låg till grund för debuten har på Music For the People bytts ut mot pompös och rejält 90-talsosande brittrock. Vilket definitivt inte behöver vara något dåligt, och det är det inte heller...grejen är bara den att här blir för mycket. Plattan börjar rätt gött med Elephant Song men redan i andra låten har i alla fall jag börjat tröttna. Även om låtarna i sig inte håller riktigt samma klass som på tidigare alstret så är det ändå inte dem det är fel på. The Enemy är bara lite för ivriga och vill för mycket med det nya soundet och det resulterar tyvärr i en pompös överdos.
Nu är det inte min mening att låta negativ här, för det är verkligen något jag har som regel att försöka undvika i möjligaste mån i den här bloggen. Men jag kände ändå att jag ville ge en kommentar om The Enemy då jag tycker så mycket om debuten. Och Music For the People är tyvärr en liten besvikelse, men den är helt OK. Och bandet ska ha en stor eloge för att de faktiskt vågar testa nya vägar.
Ett litet test jag för övrigt vill köra på er läsare. Det är som bekant inget ovanligt att musiker "lånar" av varandra till höger och vänster, så jag har inte för avsikt att leka musikpolis här. Jag vill bara av ren nyfikenhet kolla om ni upplever samma kopplingar som jag gör i två utav låtarna på albumet.
Versen till Don't Break the Read Tape tycker jag är uppenbart lik en flera år gammal klassiker. Hör ni också vilken?
Refrängen till Last Goodbye (ca 1,20 min in) är dock inte lika uppenbar men mina tankar går ändå till en gammal 90-talshit med ett av det årtiondets största britpopband. Återkommer med mina liknelser i kommentaren.
The Enemy på
Spotify
Myspace
Officiella hemsida
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar