Favoritlåtarna pt.11: Morning Afterglow

Någon gång under 1997-1998 satt jag en kväll och kollade på det gamla musikvideotopplisteprogrammet Voxpop. Och det var där som jag fick stifta bekantskap med amerikanska Electrasy för första gången. Låten Morning Afterglow strömmade ut genom TV:n och den har varit en stor favoritlåt ända sedan dess. Plattan den kommer ifrån heter Beautiful Insane och min bekantskap med bandet sträcker sig dessvärre inte längre än så. Det är en skiva med ett gäng sköna låtar, och några som är lite halvskumma. Men det är över lag ett fint album och skulle ni ramla över den någonstans tycker jag absolut ni ska slå till. Har ingen koll på bandet i övrigt och jag vet inte ens om de spelar fortfarande. Och lustigt nog så kan jag inte heller säga att jag bryr mig. Jag vill nog hålla fast vid de där minnena som jag har till Beautiful Insane och i synnerhet låten Morning Afterglow. Det räcker så för mig.

För er som har funderat över mitt märkliga val av adress till min blogg så har ni inspirationskällan här. När jag startade bloggen för tre år sedan var Musikfeber bara ett temporärt namn som jag tänkte byta ut så fort jag hittat något bättre. Därför ville jag inte ta det som adress, utan gjorde som jag brukar göra när jag behöver komma på ett namn till något. Går på den låten som spelas för stunden. Och just då var det Morning Afterglow. (Som ni märker kom jag dock aldrig på ett nytt namn till bloggen, utan Musikfeber kvarstår.)

Men nu till låten!

Favoritlåtarna pt.10: The Stranglers - Always the sun

Ibland är det lite kul vilka lustiga sammanträffanden som dyker upp.

Jag har precis börjat läsa Hugh Cornwells självbiografi A multitude of sins. Boken börjar med att han berättar om ögonblicket han beslutade sig för att lämna The Stranglers. Hugh beskriver känsla av skuld över att inte ha kommit till insikt över detta tidigare och med det känner att han har bedragit alla inklusive sig själv. I samband med det referar han till senaste tillfället han hade en liknande känsla: avhoppet som PhD-student vid Lunds universitet.

"That night I went to sleep thinking that I wasn't going to wake up the next day, or that someone was going to switch off my daylight (see lyrics to 'Always the sun'). But the next day did come and to my surprise it was brilliantly sunny."

Igår eftermiddags fortsatte jag läsandet och hade samtidigt igång min spellista med samlade all-time favoritlåtar. Kapitlet jag var på handlade om Hughs period här i Sverige och det avslutas med just det ovannämnda scenariot. Beslutet om att lämna Lund:

"I mopped up my operations there and found myself waking up at the house in Södra Sandby about ten days later, unemployed but alive. In fact, the sun was shining."

Och vilken låt strömmar inte ut ur högtalarna i samma stund jag når den sidan?


Always the sun var den första låten jag hörde med The Stranglers. Den fanns med på en trippelcdsamling med brittiska band jag köpte någon gång under gymnasietiden och den har sedan dess varit en av mina favoritlåtar. Ett av bandets klara höjdpunkter helt klart och den återfinns på albumet Dreamtime.

Hugh låg även bakom idén och upplägget till musikvideon till låten vilket övriga bandmedlemmar godkände innan arbetet sattes igång. Videon spelades in och därefter spenderade Hugh och regissören cirka 50 timmar på att redigera ihop den. När övriga inblandade sen får se resultatet är kommentaren att de hatar den, utan att kommentera varför de godkänt idén från första början.

Snacka om att inte känna sig uppskattad.

Ingen Oscars-vinnare direkt men lite schyst tycker jag allt att den är. Ni får dömma själva. En sjulhelsikes bra låt är det i vilket fall som helst!


The Stranglers - Always the sun

Favoritlåtarna pt.9: When the levee breaks

En tisdagkväll för ca. 3 år sedan satt jag i en bil på väg till en föreläsning på Karlstad Universitet. Ur stereon strömmar plötsligt en rysligt bra låt och jag blir totalsåld på direkten. Att det var Led Zeppelin som stod för tonerna var det ingen tvekan om, låten hade jag dock inte hört förut så jag väntade med spänning på att få höra titeln. Men låten var lång och jag i slutet av min resa så jag hinner parkera halvvägs in i stycket. Mot slutet av låten så bestämmer jag mig för att börja plocka ihop mina prylar och förbereda för att gå ur bilen så fort jag hört titeln. Dessvärre fick jag totalt hjärnsläpp och denna lilla procedur kom även att innefatta att ta ur nyckeln ur tändningslåset... nanosekunden före det blev tyst insåg jag mitt misstag och jag skyndade mig att sätta i nyckeln igen för att få igång radion på nytt. Typiskt nog så var det just under dessa få sekunder som radioprataren även sa titeln på låten så jag missade ju självklart det. Som tur var så mindes jag en bit ur texten och kunde så tillslut googla mig fram till låten. Sen var saken biff. Led Zeppelins fjärde införskaffades och sedan dess har denna låt varit en solklar favorit i min stereo.


When the levee breaks



Som bonus får ni även en sanslöst mäktig version av låten framförd av

Robert Plant tillsammans med Alison Krauss.


Jag säger då det, vilket radarpar de är! Har ni fortfarande inte kollat upp deras platta Rasing Sand så är det väl på tiden.

Favoritlåtarna pt.8: Neil Young - Song X

För ganska så ungefär ett år sedan så bestämde jag mig för att det var dags för att ta sig an Neil Young. Fram till dess hade jag i stort sett bara hört Keep on rocking in the free world och Down by the river men nu ville jag undersöka på riktigt om mannens musik var någonting för mig eller inte. Sagt och gjort, jag frågade en bekant om han hade lust att ge lite tips och svaret jag fick var en mapp om ca 70 stycken Neil-låtar, ungefär 1-3 låtar från varje platta. Sen var det bara att sätta igång och lyssna. Nu ett år senare så har jag börjat urskilja vilka plattor jag vill ska förgylla min skivhylla och några låtar har till och med letat sig in på min ständiga-favoriter-lista. Song X är ett av de spåren, den fastnade ganska tidigt. När den först fångade min uppmärksamhet tyckte jag att den var lite märklig utan att egentligen veta varför. Men jag fascinerades av den, det är någonting visst med den som jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men den lockar mig enormt. Helt säkert vet jag i alla fall att jag tokgillar den! Och så älskar jag gitarrsolot som kommer ungefär halvvägs in i låten.

Nåja, ska inte orda iväg här i någon milslång text.
Jag har bara en sista sak att säga innan jag skickar iväg er till länken nedan:

Kör volymen i bott och plugga in luftgitarren!


Neil Young - Song X

Favoritlåtarna pt.7 - Bones

I mitt inlägg om Editors förra singel Push your head towards the air nämnde jag att det inte skulle förvåna mig om det kommer ett femte släpp från albumet An end has a start och att den singeln då blir Bones. Det mest logiska då det är den första "nya" låten de började spela live redan under turnén med förra albumet. För någon månad sen fick jag ett mail som bekräftade mina aningar och nu har videon letat sig upp på Youtube också.

Första gången jag hörde Bones var när P3Live sände en livespelning med bandet för lite mer än ett och ett halvt år sedan. En spelning från turnén med första albumet The Back Room men som jag nämnde ovan, några låtar in i spelningen kom en ny låt och det var Bones. Det var kärlek rakt upp och ner och otaliga gånger tryckte jag på bakåtknappen på minidiscspelaren för att få lyssna på denna låt igen. När sedan andra albumet så till slut kom 9-10 månader senare blev jag först nästan lite besviken när jag hörde låten, jag var så van vid liveversionen av den att det kändes lite märkligt att höra den på album. Ett par lyssningar senare och den tröskeln var passerad och bortglömd.

Enligt mig är Bones en av de där låtarna som ligger i det hårstråsfina toppskiktet av deras alster. Jag älskar den här låten på alla sätt och vis, sound, intensitet, text etc. etc. och jag får fortfarande gudomliga rysningar varje gång jag hör introt.


Så lyssna och njut:





Editors - Bones

Favoritlåtarna pt.6: Depeche Mode - I feel you

Depeche Mode - I feel you

Depeche. Ett av de band som hängt med ett tag i mitt musiklyssnande. Så pass att jag inte minns första gången jag hörde dem eller vilken låt det kan ha varit. Min mor är helsåld på dem också. Men ett av de först starka minnen jag har från att detta band smått började nästla sig in i mina musiksmaklökar, är från 1997. Det året då albumet Ultra släpptes. I övrigt en period då 12-13-åriga lilla jag kollade en hel del på MTV (då det fortfarande visades en hel del vettigt). Låten Barrel of a gun roterade frekvent på kanalen. Ett sound och en video som kanske för mig just då var lite starkare, tyngre och mörkare än det jag brukade lyssna på vanligtvis. Minnena av den videon från den tiden sitter fortfarande väldigt tydligt. Även om det då kontrasterade lite mot mina övriga lite "snällare" lyssningsobjekt så var det något med den och musiken som jag ändå gillade. Ett par år senare hade bandets musik växt sig ännu starkare hos mig och framförallt singel-spåren från Ultra blev något utav de mesta favoriterna.

Första skivan som införskaffades av dem var en samling. Minns att jag gillade det mesta från den, men ett par spår brukade jag skippa förbi när de kom. En av dessa spår som ratades var I feel you. Antar att det var något med den som inte föll mig i smaken. Tror jag till och med prövade att lyssna på den igen vid ett senare tillfälle utan lyckat resultat. Sedan dess fick den ingen mer chans. Inte förrän jag för ett par somrar sen var till Stockholm Stadion och såg DM live för första gången. Där hände det. En bit in i konserten så river bandet av just I feel you. Och det var kanske bland det mäktigaste som jag upplevt under ett livegig. Det enda jag hade i huvudet efter att konserten var över, var att det första jag måste göra när jag kom hem igen var att spela I feel you. Sedan gick den på ständig rotation under en längre period och har förblivit en av mina främsta Depeche-favoriter. Funderat lite på hur jag har kunnat rata den så hårt tidigare, obegripligt. Lustigt ändå att det skulle ta en livekonsert för att få den att fastna. Men så är det ibland.

Låten finns med på skivan Songs of Fatih and Devotion från 1993.

Favoritlåtarna pt.5: Creedence Clearwater Revival - I put a spell on you

Creedence Clearwater Revival - I put a spell on you

Min far är ett stort fan av John Fogerty och CCR så man kan säga att de hängt med mig på ett eller annat vis sen barnsben. Fast mer koll på låtarna har jag inte börjat få förrän på senare år. I put a spell on you i det här fallet lade jag märke till för en sådär tre år sen ungefär skulle jag tro. Hade lånat med mig en Greatest Hits-LP med bandet av pappa och spelade den medan jag satt och pluggade inför en tenta. När introt till låten dök upp och mr Fogerty tog ton kom jag av mig totalt i mitt läsande och blev sittandes med blicken fäst på stereon låten igenom, bara för att när den var slut kasta mig över spelaren och köra låten en gång till. Sen en gång till igen och ytterliggare en gång innan jag lyckades ta mig samman. Jag vet hur jag ska förklara det här riktigt men det är något drömskt och förtrollande över den här låten. Gillar den skarpt, framförallt det instrumentella partiet mitt i stycket. En otroligt behaglig låt att lyssna på i mitt tycke, samt att det är en bit som man aldrig tröttnar på. En ständig favorit kort och gott.

Favoritlåtarna pt.4: Bruce Springsteen - Dancing in the dark

Bruce Springsteen - Dancing in the dark

Är jag inte helt ute och cyklar så kom låten först ut 84-85 på plattan Born in the U.S.A. Då var jag själv nyfödd i stort sett. Minnet jag har av den här låten är att den spelades en del på radion ca 10 år senare i samband med släppet av Greatest Hits. Det här är också en av få låtar som gjorde ett starkt intryck på mig som liten. Tyckte jättemycket om den från första stund och jag minns att jag blev väldigt glad när jag lyckades fånga den på kassett och kunde få spela den hur mycket jag ville. Sen kom det en längre period på några år där jag inte lyssnade på den alls, mycket kanske var för att jag glömde av den och kassetten försvann. Jag tänkte dock på den några gånger när Bruce Springsteen kom på tal men grejen var att jag faktiskt inte visste vad låten hette. När man är 10-11 år så var inte låttitlar något man brydde sig om direkt. Av någon anledning blev det väl aldrig heller riktigt av att jag gjorde något ärligt försök att hitta låten, även fast jag ville ha den. Men, så kom den dagen för några år sedan då min kära fader fick Greatest Hits-skivan av en jobbarkompis, och där var den. Dancing in the Dark. Fortfarande lika underbart bra. Nu mera spelas den ganska ofta. En fin låt. Gillar texten och den lätta frustrationen, eller vad man ska kalla det för, som man kan ana i Brucans röst. Videon är kanske inte den roligaste, tycker inte den passar låten riktigt men va tusan. Fortfarande en av de bästa låtarna som någon gång skapats. Så sväng in på länken ovan och lyssna!

Favoritlåtarna pt.3: Simon & Garfunkel - The Boxer

Simon & Garfunkel - The Boxer

När jag tänker tillbaka på barndommen och vilken musik man kommer ihåg från den tiden så är det mer artister och band som man minns än just specifika låtar. Men Simon & Garfunkels The Boxer är en låt som jag minns väldigt väl. Den är bland de första låtarna jag kan minnas som fastnade väldigt starkt hos mig när jag bara var en lite tös. Jag var nog inte många år gammal när jag först hörde den, 6-8 år skulle jag gissa. Faktum är att allra första gången jag hörde den var inte ens med S & G utan med två män som uppträdde som dem i Sikta mot Stjärnorna. Jag har fortfarande en väldigt tydlig bild från det tillfället. Jag minns fortfarande klart hur jag sitter där i soffan i pappas dåvarande hus ute på landsbygden och tittar på programmet. Och jag minns hur mycket jag tyckte om låten när jag hörde den. Pappa visade sig ha den i sin ägo också, så han plockade fram deras LP från sin skivsamling dagen efter och spelade av låten på kassettband till mig så jag kunde ha och spela när jag ville på mitt rum, i bilen eller i freestylen. Den har förblivit en favorit ända sedan dess. Det är en fin klassiker.

Hittade en 'live'-version av den på YouTube också. Utan den mäktiga trumman dessvärre men fortfarande lika underbar. Dock kan jag inte låta bli att tänka på Robert Gustafsson när jag ser Art Garfunkel... Det är nog främst den där spjuveraktiga och finurliga blicken som gör det.

Favoritlåtarna pt.2: Bob Dylan - Not dark yet

De bästa låtarna pt.2: Bob Dylan - Not dark yet

Satt precis och funderade på när jag hörde den här låten första gången och kom att det var i en film. Knockaround Guys närmare bestämt. Minns att jag fastnade direkt för låten när den kom, klottrade ner den på ett papper och ringade in den starkt, som jag brukar göra när jag skriver ner en titel som jag absolut inte får glömma, och oftast skriver "superbra!" eller något intill. När herrn himself kom till Karlstad för en spelning investerade jag i en samlingsplatta någon vecka innan och såg till att Not Dark Yet fanns med på den. Låten fångade mig lika starkt som den hade gjort första gången. Den har en viss förmåga att bara trollbinda mig totalt. Den är... ja, trollbindande helt enkelt, det går inte att sätta ord på det riktigt. Den är stark och har alltid någon fångande effekt på mig. Minns när jag krattade löv en höst för något år sedan och lufsade runt i gräset med Wermelin i P4 i mina hörlurar och den här låten spelades. Det var en klockren stund. Landsbygd, frisk luft, våta löv som hopade sig på backen, vinden som drog mig i håret och grenarna i träden. Stod lutad mot krattskaftet och försvann bort en stund när Bob framförde stämningsfulla Not dark yet med sin raspiga röst. En kvalitetsstund.

Favoritlåtarna pt.1: Editors - Bullets

Sådär, haft så fullt upp med skola senaste tiden att det inte blivit mycket tid över för musikbloggande, men nu är jag back in business. Tänkte jag skulle ta tag i en idé jag haft enda sedan jag startade den här sidan. I lite Nick Hornby-anda typ tänkte jag börja "lista" mina absoluta favoritlåtar och berätta lite vad jag gillar med dem, när jag hörde dem första gången och eventuellt någon anekdot eller annat som kan finnas förknippat i min relation till låten. Vi får väl se vad det blir kort och gott. Inte bestämt någon längd på det hela, det dyker ju upp nya favoriter titt som tätt. Så inte heller kommer de i någon bestämd ordning. Vore för övrigt en omöjlighet eftersom jag inte skulle kunna rangordna låtarna ändå.

So here we go.



Bästa låtarna, pt.1: Editors - Bullets

Trogna läsare har knappast missat att Editors är nummer ett i mitt liv. Det band som jag faktiskt kan säga att är mitt absoluta favoritband om någon skulle råka få för sig att fråga någon gång. Innan dem kunde jag inte säga bara ett band som är mitt allt, men nu kan jag det. Utan tvekan. Längre utlägg om varför jag är så upp över öronen förtjust i dessa fyra britter kan ni hitta i tidigare inlägg. Ska istället presentera första låten. Det är egentligen inget lätt val för Editors har hittils enligt mig inte gjort en enda dålig låt, utan allt är rena små mästerverk mer eller mindre. Bullets som jag trots allt valt här är ändå en favorit som sticker ut lite extra bland de alla. Inte bara för att låten i sig är mäktig utan även för att det var den första låten jag hörde med bandet och som fick mig på fall direkt.

Det började med att jag läste en liten artikel om dem i Nya Wermlands Tidningens nöjessidor och tyckte de verkade intressanta, brit-musikfantast som jag är, så jag la namnet på minnet för att kolla upp. Någon vecka senare bilade jag upp till Arvika för att hälsa på släkt. Ur bilstereons högtalare strömmade Trackslistan och strax innan Brunskog hörde jag Kaj Kindwall säga att Editors var näst upp för att testas. Jag skruvade upp volymen av lycka då jag äntligen skulle få höra dem och vilken välsignelse det var. Värmlandsskogarna skakade mottagningen lite men jag kunde tydligt höra Tom Smith och co framföra en alldeles mästerlig låt. Jag vart eld och lågor, kanske ren tur att jag inte körde av vägen i ren exaltering. Mamma hade säkert ett krampaktigt tag om bildörren.

Det var kärlek vid första öronkastet kort och gott. Det tog en låt och bara en lyssning för att känna att jag var beredd att lägga upp vilken summa som helst för att få albumet. Med väl hela skivan i stereon uppstod dilemmat att låtarna var så bra att jag ville lyssna klart på dem samtidigt som jag ville hoppa till nästa för att höra ännu mer. Jag var totalfrälst efter en lyssning och visste med ens att den känslan skulle hålla i sig för all evig framtid. Det talar nog för kvalitén det här bandet står för.

Bullets är mäktig. Framförallt partiet en bit in i låten när Tom sjunger "Would you fall down". Singelversionen av den här låten är lite annorlunda från albumversionen. För just det stycket jag snackade om går lite annorlunda i de olika versionerna. Personligen tycker jag singelversionen är snäppet bättre eftersom just det partiet är lite mäktigare där. Tom Smith har en röst och ett uttryck som ger ståpäls ända in i själen bokstavligt talat. Räkna med att det kommer bli ett gäng Editors-låtar i den här serien, fast jag lovar att ta dem med jämna mellanrum. ;-)