Min relation till Muse har varit lite upp och ner. Eller hur nu man ska uttrycka det. Om vi säger så här; skulle man ta alla deras singlar skulle man få en platta som skulle smälla värre än en rejäl högernäve från världens starkaste människa. Kvalitén på bandets singlar är något så in i hästväg att det borde vara olagligt. Dock vad gäller övriga spår på albumen har det enligt mig gått från suveränt och därefter nedåt. Jag var helt såld på debuten Showbiz när den kom, och jag är fortfarande oerhört glad i den och tycker den är helt lysande. Andra plattan Origin of Symmetry är enormt bra även den men jag tyckte stundvis att det blev lite för mycket. Absolution är bra men jag fastnade aldrig lika mycket för den som de tidigare alstren. Fast jag räknar Hysteria till en av deras bästa låtar. Black Holes and Revelations var jag rätt förtjust i när den kom, men tröttnade dessvärre ganska snabbt. Den blev lite för "kommersiell" milt uttryckt. Sönderspelad. Alla albumen är väldigt bra men sett till helheten tycker jag det har gått nedför. Briljanta singlar men övriga innehållet har sjunkit på varje ny platta. I alla fall vad gäller de två sistnämnda albumen.
Därför var det med stor nyfikenhet jag såg fram emot vad Muse skulle hitta på med nu när de två första smakproven gav rejält med mersmak. (Uprising lär med stor sannolikhet sluta på topp tre när det är dags att summera årets bästa låtar.) Och The Resistance motsvarar verkligen förhoppningarna den här gången. Det är en platta som känns oerhört mäktig men samtidigt "lätt". Det tunga och manglande Muse har fått lämna plats åt det mer symfoniska och finstämt utsvävande Muse. Utan att för den delen tappa i energi och "storslagenhet". Det är faktiskt rätt skönt att de skalat av lite av det där råtunga. Jag älskar ett råtungt Muse men vid det här laget känns det helt rätt att skjuta det åt sidan och lämna plats för nya toner. Muse visar att man inte behöver gräva ner sig i distade gitarrer och utsvävande elektroniska orgier för att göra en mäktig och pampig platta. Men tro inte att det är en långsam historia. Verkligen inte. Energin är kvar och det är stort. Sådär "Muse-stort".
Tyvärr blir det väl lite väl segt i slutet med de tre avslutande symfoniska styckena. Men annars har jag verkligen inget negativt att säga om The Resistance. Det är Muse. Och det är riktigt riktigt bra! Kanske hade jag väntat mig att det skulle vara ännu pampigare. Men det räcker gott och väl som det är! Och jag är glad att de tagit ett nytt steg och börjat klättra uppåt på min stege igen. Äntligen mer än bara sanslöst och mirakulöst bra singlar. Äntligen en fantastisk helhet igen.
Amen!
Muse på:
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan
Inlägg
1 kommentar:
Helt klart ett av årets album! Jag hade mina förväntningar efter att ha hört "aptitretarna" men vågade ändå inte riktigt hoppas på att helheten skulle hålla. Jag är glad att jag hade fel :-)
Skicka en kommentar