I believe I can see the future, 'cause I repeat the same routine

Senaste veckan är det egentligen bara två album som har snurrat på konstant repeat. Den ena är Dylans Blonde on Blonde och den andra är With Teeth med Nine Inch Nails. Tänkte först göra ett kombinerat inlägg med de båda akterna, rätt skön kontrast de två emellan. Fast när jag tänkte närmare på det hela insåg jag att under de två åren jag har hållit i gång den här bloggen inte har ägnat Trent Reznor ett enda inlägg vilket Mr. Bob däremot har förärats. Således är det därmed dags att behandla NiN här.


Egentligen kan jag inte säga så värst mycket då jag inte är fullt inlyssnad. Min relation till NiN började med låten Closer vars sound är flytande guld i mina öron. Det är en sådan där låt som man definitivt vill dra igång på hög volym om än man i vissa sammanhang inte alltid kan göra det med tanke på texten, haha. (Lyssna på hela låten för det instrumentala partiet i slutet är...mmm...). Hur som helst, skaffade plattan The Downward Spiral så småningom i hopp om att övriga plattan skulle bada i denna härliga ljudbild. Tji fick jag. Closer och Hurt är behållningen på den skivan som i övrigt bara består av knepiga och brötiga stycken vad jag vill minnas om än det är bra många år sen jag sist lyssnade på den nu.

Efter det så var jag inte bara besviken utan även väldigt skeptisk till att kolla upp övriga album med NiN. Men så fick jag låna Pretty Hate Machine av en vän, skivan föll mig i smaken och jag spelade av den till MiniDisc, dessvärre så kom jag av någon anledning aldrig mig för att lyssna vidare på den sen vilket jag nog får ta och göra i dagarna.


2005 då så kom albumet jag nämnde först här i inlägget, With Teeth. Jag hörde singeln The Hand That Feeds på Musikbyrån och det var klappat och klart på en gång. Precis som med Closer så föll det mig sådär beroendeframkallande direkt i smaken. Det lagomt halvråa soundet är bara så in i Norden skönt. Inte långt därefter hittade jag plattan på nice price. Fortfarande ringde dock varningsklockan om floppen med Downward... i huvudet men förblindad av The Hands... och det låga priset gjorde jag en chansning och slog till. Något jag gjorde helt rätt i, det är en alldeles utmärkt skiva rakt igenom. Även om jag gillar det mesta på den så är det ändå singelspåren som jag gärna återkommer till ett par extra gånger och petar upp volymen på. Mäktiga Everyday is exactly the same och framförallt Only bara växer mer och mer för varje lyssning och har blivit något utav en toppfavorit. With Teeth är en sådan där platta som jag gillade direkt, trots det är det nog något år sedan jag sist hade den på rotation. Det frekventa spelandet under de senare dagarna har dock kickat igång mitt NiN-intresse igen så nu är jag riktigt sugen på att ta mig an övriga skivor från Reznor.

Jag rundar av inlägget med att lämna er med Bowie/Reznor-samarbetet i den brutalt sköna låten I'm Afraid of Americans från 1997.


Upp med volymen och skaka alla väggar i din lägenhet/ditt hus!

So at ease in the midnight sky

En sväng till Värmland och studiestart med allt vad det innebär har gjort att det varit ovanligt dött här på tok för länge. Dags att ändra på det och det gör jag med att lägga fram ett band som jag lyssnade väldigt mycket på i tonåren och även om jag inte lyssnar lika ofta nu för tiden så är de fortfarande stora favoriter.
Vi snackar Manic Street Preachers.


Mitt första minne av bandet är låten A design for life från 1996-års album Everything must go. Musikvideon till nyss nämnda låt gick frekvent då och jag var väl egentligen inte så jätteförjust i spåret från början, utan det skulle dröja ca två år till innan jag verkligen verkligen fattade tycke för låten och det riktigt ordentligt, den kommer dyka upp i min favoritlåtar-serie så småningom.

Hur som helst, två år senare som sagt, jag och kusinen satt och lyssnade på Musikjournalen i P3 en kväll och de hade en special om Manics. Många bra låtar spelades och jag började smått tänka att dessa herrar var några som man borde kolla upp mer. En bit in i programmet kom Motorcycle Emptiness och tog både mig och kusinen med storm. Den blev lite startskottet och sparken i ändan och debutskivan Generation Terrorists som låten är hämtad från beställdes nästan omgående. En bra skiva om än jag stundvis har lite småsvårt för den också men den har sina riktigt sköna spår, You Love Us framförallt.

I samma veva, 1998, så kom även albumet This is my truth tell me yours vilket blev en väldigt stor succé med If you tolerate this your children will be next som första singel ut. Jag var såld direkt och fortfarande är den lika odödligt bra och placerar sig lätt på en topp fem-lista över Manics bästa låtar. Fler sköna singlar ut från den skivan är The Everlasting, You stole the sun from my heart och ytterligare en av mina främsta favoritspår med bandet, Tsunami.


Så 1998 blev inkörsåret på dessa Walesare och snart fanns även plattorna två och tre, Gold Against the Soul och Holy Bible, i hyllan. Den senare har jag inte lyssnat till på flera år då jag aldrig riktigt fastnade för den då jag fick den och därmed har den fått ligga. Fast med tanke på att det gått cirka 9-10 år sedan den sist roterade så är det nog dags att ge den en chans igen. Gold... däremot, med låtar som La Tristesse Durera och From Despair to Where, klassar jag som en av Manics bästa och skulle jag behöva rangordna bandets album så skulle den här hamna i toppskiktet.

Uppföljaren till 98-års succé This is... blev inte lika framgångsrik vill jag minnas, utan Know Your Enemy nådde inte upp till förväntingarna alls. Ocean Spray får kanske klassas som en av bandets sämre låtar men So why so sad däremot är ett rätt skönt stycke. Albumet i övrigt är inte alls dåligt men det är heller inte det bästa bandet gett ifrån sig.

Efter den skivan så var det dags att summera karriären 2002 och det med samlingsplattan Forever Delayed som är riktigt schyst för att vara en samling och rekommenderas om man är ny på Manics-området. Det är då man inser vilka högklassiga singlar bandet har gett ifrån sig. Utöver dessa återfinns här även ett par singlar som inte finns med på tidigare album, som Suicide is painless och grymt riviga The Masses Against the Classes. Dessutom ingen samlingsplatta utan en eller ett par nya låtar. Här i form av Door to the River och min stora favorit There by the Grace of God.



Av någon anledning så har jag sedan den samlingsplattan haft ett ordentligt Manics-uppehåll och har således inte någon koll alls på albumen Lipstick Traces, Lifeblood och senaste (2007) Send away the Tigers. De två senare ska dock beställas omgående. Autumn Song och Nina Persson-samarbetet i Your love alone is not enough från Send away..., bådar gott och visar att bandet fortfarande har krafter kvar att ge.


Noterade att det är sjukligt låga priser på bandets album nu på cdon och ginza så ta tillfället i akt att fylla upp din samling med Manics-plattorna nu om de saknas i din hylla!

Covers pt.16 - Love will tear us apart

Kollade på Control igår, Anton Corbijns film om Ian Curtis liv baserat på biografin Touching from a distance skriven av fru Curtis. När jag såg filmen funderade jag på vad tusan jag hållt på med som inte har lyssnat in mig på Joy Division. En rejäl miss som bör återgäldas å det snaraste. Visst har jag väl förstått att bandet är så mycket mer än fantastiska Love will tear us apart men ja, ni vet, ibland får man inte gjort det man borde göra.















Filmen är hur som helst mycket bra och den rekommenderas men nog om den för stunden men inte om bandet i fråga. Love will tear us apart som sagt. En fantastisk och alldeles lysande låt. Jag var inne på det i mitt coverinlägg om The Cures Lullaby, att originalet är så bra att det inte finns en chans att någon skulle kunna göra en version som slår det. Så egentligen vore det galenskap att ens försöka sig på att göra covers på sådana låtar med risk för totalt magplask om än vissa såklart lyckas göra strålande versioner. (Editors version av Lullaby i det fallet är alldeles utmärkt). José Gonzalez får även han räknas som en av dem som klarar sig undan med att göra en cover på ett onåbart original. Egentligen så gör han nästan det enda rätta, en akustisk version och han gör det mycket bra. Hans avskalade variant med gitarren och sin behagliga röst gör verkligen låten rättvisa.


Joy Division - Love will tear us apart
José Gonzalez - Love will tear us apart

Walk away Lucifer

Viktigt meddelande!

I P3-Lives mailutskick för kommande vecka så noterade jag att det på onsdagen sänds ett långt (hur långt stod ej dock) P3-Live med en konsert med Madrugada från Nalen tidigare iår. Madrugada är fantastiskt bra live så den sändningen är något ni bör lägga på minnet!

Känner ni inte till dessa norska grabbar så föreslår jag att du svänger in på länken nedan och lyssnar lite:


www.myspace.com/wearemadrugada

Let's not try to figure out everything at once

Deras namn har dykt upp väldigt ofta de senaste månaderna. Många har pratat varmt om dem och länge har jag tänkt att de är några som jag borde kolla upp. Som vanligt har det tagit lite tid innan jag kommit mig för att göra det, kanske har det varit hypen som gjort att jag dragit mig lite för det. En liten skepsis utan någon egentlig anledning. Tänker man efter är nästan det, det bästa. Att vara lite skeptisk och sedan bli motbevisad fullständigt.

Idag har jag knockats av The National.
Jag trodde det var något brittiskt alternativerockband à la Arctic Monkeys, Harrisons och alla de här ni vet. Vilket förvisso är helt i min smak så jag borde ha kollat upp dem för länge sedan bara pga det. Men som sagt, det tog mig lite tid men nu äntligen har jag tagit mitt förnuft till fånga och lyssnat på deras platta Boxer. Om någon mot förmodan skulle ha koll på min last.fm-spelare här till höger så har denne troligen noterat att skivan gått en 5-6 varv om inte mer. Jag har tappat räkningen. Som jag sa så fanns det kanske en viss tvekan först men den har rubbats ut fullständigt. Amerikanarna i The National låter inte alls som jag trodde utan deras sound är lugnt och lätt melankoliskt men utan att bli dystert. Det är en finstämd och behaglig lyssning de bjuder på och jag fullkomligen älskar när musik överraskar mig och suddar ut alla mina tvivel sådär.

Vet du fortfarande inte vad du ska göra med den stundande löningen som ramlar in på kontot i dagarna? Då vet du numera vilken skiva du borde gå och köpa.


www.myspace.com/thenational

Covers pt.15 - Word up

Dags att avhandla ännu en cover och även här en som knäcker originalet. Med hästlängder till och med även om låten i sig egentligen inte är så värst bra men ni kommer nog märka skillnaden i kvalitet på de två versionerna. Coverversionen har hur som helst oavsett vilket blivit en slags beroendelåt som jag gärna spelar varje dag. Jag blir på riktigt gott humör av den.

Vilken låt är det då?

Jo, Word up.
Jag har länge gått och trott att jag med all säkerhet hade hört originalversion någon gång men när jag letade upp den igår så kunde jag konstatera att så inte var fallet. Tack och lov skulle man nästan kunna säga för den är verkligen ingenting att ha om du frågar undertecknad. Cameo låg bakom originalet som kom ut 1986. Spice Girls-tjejen Melanie B gjorde en tolkning av den för ett knippe år sedan och när jag lyssnade på den förut så höll öronen på att bomma igen fullständigt. Den var sämre än vad jag minns det, ja rent utsagt vedervärdigt dålig att det är pinsamt. Vill ni ändå höra den så får ni leta upp den på egen hand.

Det var ändå inte den tolkningen som jag skulle orera om utan den som grabbarna i Korn släppte ifrån sig 2004. Egentligen har jag funderat ett antal gånger på varför de valt just den här låten då den känns väldigt lättillgänglig och kommersiell till skillnad från vad bandet brukar ge ut. Dock har jag inte så värst stor koll på Korn då jag har haft väldigt svårt att ta dem till mig utöver ett fåtal låtar så jag ska inte spekulera så mycket mer i det. Deras version av Word up satte sig hur som helst från första stund jag hörde den. Som sagt, det är verkligen inte det bästa som någon gång har gjorts men attans... jag kan inte sluta spela den!


Cameo - Word up
Korn - Word up

In the end all you can hope for, is the love you felt to equal the pain you've gone through

Är man likt undertecknad förlorad, förälskad och helt upp över öronen i Editors så rekommenderas följande länk:

http://theultimatebootlegexperience.blogspot.com/search/label/Editors

Är du inte Editorsfan så är sidan lika trevlig i övrigt då det finns en hel drös av andra sköna band att hitta livematerial med.

Jag håller mig dock i detta inlägg till mina favoriter och tipsar hett om de fyra spelningarna ni hittar där varav den sista är en 45 minuters video från deras spelning på Glastonbury 2007. Denna tittade jag på här om natten. Jag säger bara mmmm.... Det är ren balsam för själ, hjärta. öron och ögon också för den delen. Det tar ett tag att dra ner alla delarna men när det väl är gjort så har du sedan en skön konsert lugnt värd all tid du spenderat på nedladdningen. Har du inte tid att titta på rörliga bilder så har du ju som sagt tre andra konserter på samma sida att lyssna till. Jag slår ett extra slag för att du börjar med den akustiska spelningen. Den är riktigt riktigt nice.

Ja ni vet att när det kommer till mina husgudar så skulle jag lätt kunna skriva några kapitel till av bara farten så jag stoppar här och släpper iväg er till länken istället.
Se så, hopp iväg!

Nothing but the local DJ, he said he had some songs to play.

Nog om Guilty Pleasures och tillbaka till ordningen. Idag har jag så tillslut kommit mig för att kolla upp en låt som jag under några veckor gått och funderat på vad den kan tänkas heta och vilka som ligger bakom den. Ett par minuters googlande senare så var alla frågetecken uträtade och ur högtalarna strömmade The Ting Tings Great DJ. Så för dagen är det denna engelska duo som har fått stå för eventuella förslitningsskador på repeatknappen. Jag är helt tokig i den låten, den är härligt catchy. Visste förresten inte att det även är The Ting Tings som ligger bakom radioplågan That's not my name. En låt som jag inte är så väldans förtjust i men övriga spår jag hört är inte så pjåkiga.

Så sväng in på länken nedan och sätt på högtalarna!

www.myspace.com/thetingtings

Tema: Guilty Pleasures!

För drygt ett år sedan införskaffade jag mig en dag ett nummer av musiktidningen Q. I det numret presenterade de ett gäng album och låtar som gick under kategorin "Guilty Pleasures". Det vill säga låtar och skivor som man kanske inte erkänner i första taget att man gillar. Jag tycker det här begreppet är riktigt roligt. Dock ska jag understryka att jag inte tycker man ska skämmas för någonting som man gillar, ingen poäng med det. Blir man glad av en låt så är det en självklarthet att man ska få dra upp volymen så väggarna skakar! Man ska inte ta så jäkla allvarligt på allting. Men jag gillar ändå uttrycket och brukar använda det som en kul grej, en skojig term på de låtar som det kanske är något oväntat att man gillar. I mitt fall så har jag inte mycket till övers för alla "idoler/produktartister" som förpestar radion var och varannan sekund och där syftet mer är att tjäna pengar än något annat. Men hur urfåning en text än må vara och även melodin lika så finns det ibland rytmer, takter och toner som bara rycker tag i en oavsett om man vill eller inte. Faktum är ändå att det stundvis kan vara riktigt skönt att ha sådana låtar att lyssna till också. Ibland vill man bara ha någon simpel låtplåga att lufta sig lite med. Fast en guilty pleasure skulle lika gärna kunna vara Coldplay för en dödsmetallare eller liknande. Ni fattar nog.

Som sagt, en kul grej så därför tänker jag här och nu göra en kort avstickare från mina vanliga rekommendationer av artister och band jag älskar och helt enkelt presentera mina guilty pleasures!

Vilka är dina?


Alex Gaudino feat. Crystal Waters - Destination Calabria
Amerie - 1 thing
Ashlee Simpson - Outta my head (ay ya ya)
Britney Spears - Gimme more
Britney Spears - Piece of me
Danny - Play it for the girls
Kardinall Offishall ft. Akon - Dangerous
Kylie Minouge - 2 Hearts
Kylie Minouge - In my arms
Lady Gaga ft. Akon & Colby O'Donis - Just Dance
Madonna - Give it 2 me
Mark Owen - I Am What I Am
Nelly Furtado ft. Timbaland - Promiscious
Nelly Furtado - Say it right
Timbaland ft. Justin Timberlake and Nelly Furtado - Give it to me
Timbaland - Scream (ft. Keri Hilson & Nicole Scherzinger)
Timbaland - The Way I Are (ft. Keri Hilson & D.o.e.)

I like to watch the way the wind blows. What does it know that I don't yet

Efter bra många vändor Black Keys så var jag för dagen redo att gå vidare på nästa akt i mappen jag fick. En resa som hittills varit väldigt lyckad med ett gäng artister som lär dyka upp här så småningom, de som tagit mig med storm mest som nyss nämnda The Black Keys och Vusi Mahlasela har ju redan förärats med ett varsitt inlägg. Så nu är det dags att orera om en tredje fullträff:


Santogold
Santi White, en otroligt skön och cool tjej vars musik inte kan stavas på annat sätt än G R Y M. Självbetitlade debutplattan kom ut iår och när jag tänker efter har jag nog hört singeln L.E.S. Artistes på radion. Dock har den tydligen passerat mig obemärkt tidigare vilket får tyda på att det dags för en öronundersökning. Just nu är jag såld på den låten och hela albumet i övrigt. Även om jag inte gillar att kategorisera musik så vill jag ändå alltid första beskriva soundet lite. Fast här kan jag nästan ge upp med en gång för Santogold är lite av varje. Pop, rock, hiphop, electro etc etc. Lite M.I.A.-stuk på en del spår. I vilket fall som helst så är hon grym. Så sväng in på hennes myspace nedan och lyssna vidare för det här är väl värt era hörselsinnens uppmärksamhet.

www.myspace.com/santogold

Show your soul, show your mind. Show it to me all the time

The Black Keys!

Jag säger: oj, oj, oj, oj, OJ!

Hur i all världens dar jag lyckats missa denna alldeles briljanta duo är ett av årets mysterium. Framförallt med tanke på att de ändå huserar inom den genre som jag är extra svag för.
Det här är rock när den är som allra bästa.
Albumen Attack & Release och Rubber Factory har roterat ända sedan jag vaknade och lär fortsätta göra fram till att jag ska iväg och jobba sen på nattkröken. Hade det inte varit för att min mp3-spelare kastat in handduken så hade Dan Auerbach och Patrick Carney fått följa med till kneget också.




Jag är såld. Helt såld.

Lyssna själva:

www.theblackkeys.com/
www.myspace.com/theblackkeys

A Guiding Star

Har under dagen börjat gå igenom den hög av musik som en vän skickade med mig för några dagar sen. Bland alla mapparna återfinns band jag känt till en längre tid men som jag fortfarande inte kommit mig för att lyssna närmare på, som Zero 7 och TV on the Radio. Samt ett gäng nya bekantskaper som bland andra The Black Keys. Dessa har roterat under kvällen och jag är såld på alla tre men jag återkommer till dessa vid ett senare tillfälle då inlägget är tänkt att handla om en annan ny upptäckt.

Min tanke var att gå igenom fler artister under kvällen men den idén gick i stöpet helt då jag fastant totalt på fjärde akten ut ur mina högtalare.
Vusi Mahlasela.
Hans album Guiding Star är alldeles fantastiskt. Jag älskar det. Otroligt behaglig musik. Då denne sydafrikanske man som sagt är ett nytt namn för mig så hänvisar jag er till hans hemsida för mer information. Där beskrivs för övrigt hans musik så här: "His sound is a hybrid of folk, world, blues and soul, one that connects South Africa's Apartheid-scarred past with its promise for a better future."

Givetvis är inte ord tillräckligt utan ni bör låna era öron för Vusi en stund. Rekommenderar er att hoppa in på närmaste skivförsäljningsställe och införskaffa plattan på studs. Är ni inte fullt så spontana så finns några spår att höra på nedanstående myspace.

www.myspace.com/vusimahlasela

All you do is call me

Lyssnade på Gold förut och lät gamla klassiker skölja ur min radio. En av dem en favorit sen bra många år tillbaka och som jag inte hört på ett tag. Blir fortfarande på riktigt bra humör när jag hör den, en riktigt skön dänga. Vissa påstår att texten handlar om sex, andra att den är om drogberoende. Jag har alltid tolkat det som att det helt klart och uppenbart är om det förstnämnda men oavsett vad den handlar om så är det en omöjlighet att inte börja göra dansmoves och dra fram luftmikrofonen när den här klassikern från 1986 strömmar ur högtalarna.

Jag har aldrig kommit mig för att lyssna vidare på Peter Gabriel av någon anledning, känns väl som att man inte kommer hitta någon bättre låt med honom än följande så jag nöjer mig gott med den.

Så upp med volymen!


Peter Gabriel - Sledgehammer

Sail away with me honey, I put my heart in your hands

Precis sett filmen Garden State och stämningen den lämnade gav mig en sådan stor lust till att lyssna på David Gray då det var ett litet tag sedan sist. Plitade ner ett varmt och längre inlägg om hans White Ladder för ett par månader sen som ni kanske minns. Just nu har jag tagit mig an hans Live at the Point och först ut på plattan är en av mina främsta favoritspår med Gray, Sail away. Så in i Norden vacker att jag måste dela med mig av den igen. En gång i tiden kunde man få upp videorna direkt här i Blogger, tydligen har YouTube lagt ner det så jag lämnar er med en länk till låten. En liveversion av den, dock inte från nyss nämnda album men fortfarande grymt bra.

Vilken text, vilken röst...


David Gray - Sail away

Covers pt.13 & 14 - Orange Crush & Munich

Jo jag fortsätter med ytterligare ett coverinlägg då jag precis ramlade över en tolkning jag inte kände till. Det blir ett inlägg av det dubbla slaget då det handlar om två band som tolkar varandra.

R.E.M. och Editors är ju som bekant ute på turné tillsammans just nu och min tanke från början i och med detta var att någon gång under närmaste framtiden ta upp Editors cover på R.E.M.s gamla stycke Orange Crush.
Så jag börjar där.

Det är egentligen ingen direkt skillnad på de båda versionerna mer än att Orange Crush i Editors tappning låter "renare" och snyggare, plus att de lagt till några handklapp som jag är lite förtjust i. Även om skillnaden är liten så föredrar jag ändå Editors version då det var den jag hörde först och det således blir "mitt original" samt att den som sagt är mer tillputsad. En härlig låt, vars två olika varianter ni kan höra här:

R.E.M. - Orange Crush
Editors - Orange Crush



Så till den omvända ordningen där det är R.E.M. som tolkar Editors. I den inspelningen jag precis hittade så är det Munich, från Editors debutplatta The Back Room, de valt att ta sig an. Den slår inte originalet men det är helt klart en riktigt schyst version R.E.M. gör.
Jag diggar den och här nedan kan ni lyssna på de båda:

Editors - Munich
R.E.M. - Munich

Covers pt.12 - Bonny

Editors har gjort det igen.
En cover.
Och återigen en alldeles formidabel sådan.
Som vanligt.


Den här gången handlar det om Prefab Sprouts Bonny. Jag hittade covern precis. Har en samling med Prefab som jag egentligen aldrig har lyssnat på, fixade den mest för ett par låtar som jag gillar är annars inget större fan av dem. Fast nu när Editors tagit sig an en av deras låtar så blev det ju till att klicka fram Prefab-samlingen och lyssna in sig på originalet. Efter några lyssningar på den så kan jag bara konstatera att den är riktigt riktigt trist. Ingenting speciellt med den alls, inget speciellt med soundet och sångarens röst är definitivt inget märkvärdigt heller. En trist låt som faller bort i mängden och som jag inte kommer lyssna på igen.

Så tog jag mig en ordentlig lyssning på Editors version av den... och blev helt tagen. De har tagit en trist originalversion och gjort en otroligt fin tolkning av den. Svårt att tro att det är samma låt. Editors väver in låten i sitt behagligt vackra sound, vilket är långt mer intressant än Sprouts en-i-mängden-arr, och Tom Smith med sin röst levererar orden med sin vanliga underbara känsla och lämnar en att önska att Prefab Sprouts originalversion raderades ur historien.

Prefabs original passerar mig obemärkt och gör mig rastlös och uttråkad. Editors cover berör mig.


Lyssna själva:

Prefab Sprout - Bonny
Editors - Bonny (tar väck den om en vecka)

Rascalize!

Äntligen!

Jag har lyckats missa en del på musikfronten under min Värmlandsvistelse. Tur då att man känner andra musikrotare som kan upplysa en på nyheterna, så tack Jocke!

Miles Kane.
En man jag pratat mig varm om tidigare i den här bloggen. Först om den briljanta konstellationen Last Shaddow Puppets bestående av nyss nämnde man och den arktiska apan Alex Turner, och något inlägg senare om Miles egna band The Rascals. Sist jag orerade om dem så var det utifrån debut-EP:n Out of dreams. Och nu är den här! The Rascals debutalbum Rascalize och den är alldeles formidabel! Så se till att införskaffa er den på stört. Här har jag hittat ytterligare en platta som lär placera sig topp fem när det här året är dags att summeras. En av de andra albumen som har en säker plats där är just LSPs platta som knappt har hunnit svalna ännu. Miles Kane är då allt en aktiv grabb i studion verkar det som och absolut inte mig emot. Framtiden för den brittiska musikscenen känns trygg när man vet att det finns musiker som Kane där på öarna.

You see in the dark, right past the fireflies that sleep in my heart

Sitter uppe så här mitt i natten/morgonen i ett försök att vända på dygnet inför det stundande tidningsbudsarbetet som startar om några dagar. Detta innebär tid till att forska i lite musik och för stunden är jag inne på min 4:e eller 5:e vända på Vampire Weekends självbetitlade platta som kom ut iår. Fantastiskt skön och lättsam indie som gör en på otroligt gott humör!

Så sväng in på deras myspace bums!

Arvika08!

Årets Arvika är avklarat och här kommer den utlovade rapporten av tre dagar musikfrossa. Såg nästan allt jag ville se plus lite nya upptäckter.


torsdag 3 juli

Markus Krunegård fick inleda mitt 10:e Arvika och som han gjorde det. För mig är Markus bättre solo och på svenska än med Laakso. Han är lugnt en av de bästa på svenska popscenen. Familjen följde därefter och fick hela Apollotältet att svänga med sin sköna electro på skånska. Avatar, det metalband jag sett fram emot att se lämnade vi efter fem minuter då ljudet på minsta scenen Lyran var så bedrövligt dåligt, tyvärr. Universal Poplab svängde dock på samma scen lite senare. Elektronisk musik passar uppenbarligen bättre där än hårdrock. Håkan Hellström är jag lite småtrött på men var schyst att lyssna till i kvällsolen. Söta Kate Nash var hur bra och cool som helst. The Kooks var grymma. A Mountain of One - en av de akter jag upptäckte strax innan festivalen - klev vid midnatt upp på näst minsta scenen Andromeda och gjorde min natt fullständigt. En underbar och stämningsfull spelning som man försvann in i och aldrig ville skulle ta slut. På dem följde O'Death country/psychobilly ja jag vet inte vad man ska kalla det men grymt sköna! Efter det en stunds Slayer bara för att ha sett dem för det var troligen det tråkigaste jag hört på länge. Avslutningsvis 10 minuter MSTRKRFT som var riktigt bra och jag hade gärna sett mer om det inte vore för att tröttheten tog över.




fredag 4 juli

Dagen började med skön och härlig dans/electronica med Owl Vision och fortsatte sen med Adam Tensta som fixade världens fest i Apollo, och jag fick bara mer bevis på att han är värd all framgång och respekt. Assemblage 23 bjöd på väl lyssningsvärd synth och Red Cell vars lite tyngre synthmusik var en ny upptäckt som är värd att kollas upp. Irya Gmeyner var grymt cool och jag är smått avundsjuk på hennes röst. Kände annars en uns saknad av att inte fått någon bra hårdrocksakt hittills på festivalen. Detta ordnade dock upp sig då jag efter Irya såg Moonspell. Tungt så in i skogen och mitt heavymetal behov var uppfyllt och allt kändes genast mycket bättre. Hörde The Crüxshadows på håll och det lät inte alls dumt. En kortis Soulshake Express som rockade Lyran innan jag traskade vidare till Kent. Var rätt nere i dem förr men är rätt trött på dem nu för tiden med deras senaste alster om än det är bra låtar. Dock kände jag precis som sist jag såg dem att jäklar i Norden va bra de är live. Fast frågar ni mig så kunde extranumret ha uteblivit pga fel låtval och det hade varit perfekt att sluta med 747 som de lirade sist innan extranumret. Drog sen med kusinen till Aussiegänget Cut Copy som var suveränt bra. Interpol var inte så bra som jag hoppats på men inte heller dåliga. Grejen med dem är att de har ett gäng fantastiska låtar men även ett knippe dryga. Stundvis underbart bra och stundvis lite tristare, men över lag bra och jag fick höra alla fyra favoritlåtarna, Obstacle 1, Evil, C'mere - ganska väntat då de är singlar - men även Rest my chemistry som är ett albumspår. And One avlsutade dagen med sin härliga synthmusik om än tröttheten även där tog över och vi gick ganska snart därifrån.




lördag 5 juli

Startade dagen med en av de akter jag sett fram emot mest, grymma Volbeat. Riktigt riktigt bra spelning från dessa härliga danskar som verkar underbart sympatiska. Även de värda all kärlek och framgång. Skulle senare se Alice in Videoland dock ställde oväder till det lite för Apolloscenen och spelningarna där flyttades om vilket tyvärr resulterade i att jag bara hann se två låtar med Alice och senare på natten även gick miste om Deathstars som jag längtat i några år efter att få se igen. Så nästa band upp efter Volbeat blev Pacific! som inte gjorde någon märkvärdig spelning men var bra. The Mary Onettes är en av de mest kvalitativa banden på svensk scen och gjorde ett alldeles utomordentligt gig. The Go! Team svängde rejält med sin härliga musik. Hann dock bara se en kvart innan det var dags att bege sig mot Andromeda och höjdpunkt nummer ett som undertecknad och kusin längtar efter i något som känts som en evighet. Maps. Och vilken spelning! En fet och underbar ljudmatta av ett drömskt sound och man ville aldrig sista låten skulle ta slut. Grymt av James Chapman att välja att bli uppbackad av ett band live istället för att köra solo och programmerat. Efter det en ny bekantskap med Lola Angst, någon slags halvkaotisk och sjuk/småskum synth/industri men vars sound var riktigt skönt att höra live. Ska forska i inspelat material och se om det är något att ha. Death Cab for Cutie bjöd på sin sockersöta pop och gjorde det bra. S.P.O.C.K. som egentligen inte är särskilt bra men som ändå hör till på något vis, såg vi ca 15 min av och det var helt ok. Dessa spaceherrar byttes senare ut mot ytterligare en ny bekantskap för kvällen, Sadman. Trevlig och enkel electropop som är värd att kolla närmare på. I väntan på sista höjdpunkten spanade vi in Behemoth. Metal av det rent utsagt j**ligt hårda slaget, gick inte ens att höra skillnad på låtarna. Vedervärdigt enligt mig. Tack och lov var det inte långt kvar till Hot Chip vilka var ännu bättre live än vad jag vågat hoppas på! Superb spelning som avslutade festivalen för min del.




Allt som allt är jag jäkligt nöjd. Återkommer med en länk med bilder om ett par veckor när jag kommer åt mitt Google-picasaprogram igen.

Nu så!

Nu gott folk är det dags! Årets upplaga av Arvikafestivalen drar igång idag. Arrangörerna var snälla nog att för ett par veckor sen justera lite i spelschemat och vips så var något som liknade en slags frustrerande jobbig quadruppelkrock mellan The Kooks, Kate Nash, A Mountain of One och O'Death borta. Det tackar jag ödmjukast för. Annars ser spelschemat bra ut, bortsett från att jag får skippa Yelle tyvärr då hon lirar samtidigt med Maps och det finns inte på kartan, om ni ursäktar min dåliga ordvits, att jag offrar en sekund av den senares spelning.

Här ska frossas i musik i dagarna tre.
Rapport utlovas när jag är tillbaka.

Ciao!

We only touched elbows and I still haven't showered

Magnetic Fields på Lorensbergsteatern var mycket bra. Jag är nöjd och eftersom jag redan babblat om bandet i förra inlägget så lägger jag här istället fokus på supportakten på turnén. Klockan 21 traskade en ensam kille upp på scenen, greppade gitarren och presenterade sig som Darren Hanlon. Ett par låtar senare förstod jag varför Magnetic-gänget valt att ta med sig honom. Med texter som går lite i samma slags ton som MFs, en härlig och lätt humor som vilar över raderna som samtidigt är både tänkvärda och söta emellanåt.

Spana in Darrens hemsida nedan och lyssna på några låtar som ni hittar under discografin. Han är verkligen en kille värd era öron!


http://www.darrenhanlon.com/



Och vet ni vad? Det är bara 2 dagar kvar till Arvikafestivalen!

My car is ugly but then, I'm ugly too

Imorgon vankas det konsert och på programmet står The Magnetic Fields. Så jag värmer upp med att ge er några sköna låtar med Merrit och co. Några personliga favoritspår bland det jag har hört. För övrigt snudd på olagligt att inte ha albumet 69 love songs i skivhyllan. Bara så ni vet.

I think I need a new heart

Luckiest guy on the lower east side

Crazy for you but not that crazy

The cactus where your heart should be

Meaningless

I don't believe you

Yeah oh yeah (live)

100,000 Fireflies

Favoritlåtarna pt.7 - Bones

I mitt inlägg om Editors förra singel Push your head towards the air nämnde jag att det inte skulle förvåna mig om det kommer ett femte släpp från albumet An end has a start och att den singeln då blir Bones. Det mest logiska då det är den första "nya" låten de började spela live redan under turnén med förra albumet. För någon månad sen fick jag ett mail som bekräftade mina aningar och nu har videon letat sig upp på Youtube också.

Första gången jag hörde Bones var när P3Live sände en livespelning med bandet för lite mer än ett och ett halvt år sedan. En spelning från turnén med första albumet The Back Room men som jag nämnde ovan, några låtar in i spelningen kom en ny låt och det var Bones. Det var kärlek rakt upp och ner och otaliga gånger tryckte jag på bakåtknappen på minidiscspelaren för att få lyssna på denna låt igen. När sedan andra albumet så till slut kom 9-10 månader senare blev jag först nästan lite besviken när jag hörde låten, jag var så van vid liveversionen av den att det kändes lite märkligt att höra den på album. Ett par lyssningar senare och den tröskeln var passerad och bortglömd.

Enligt mig är Bones en av de där låtarna som ligger i det hårstråsfina toppskiktet av deras alster. Jag älskar den här låten på alla sätt och vis, sound, intensitet, text etc. etc. och jag får fortfarande gudomliga rysningar varje gång jag hör introt.


Så lyssna och njut:





Editors - Bones

Covers pt.11 - Holy Diver

Jag pratade ju om EP's Trailer Park i ett inlägg ganska nyligen. När jag besökte deras myspace för att kolla vad de hade för låtar upplagda så hittar jag där en cover på Dios gamla klassiker från 1983, Holy Diver. EP's version är en akustisk och lågmält sockersöt version och jag har väl egentligen inte så värst mycket att säga om den egentligen. Originalet knäcker den verkligen inte men det var ändå lite oväntat att hitta denna cover och sådant är alltid kul. Sen tackar jag aldrig nej till att få låta Ronnie James Dios röst ljuda i min blogg!

Så varsågoda, ett härligt original följt av cover:

Dio - Holy Diver

EP's Trailer Park - Holy Diver

Inför Arvika pt.14 - Cut Copy

OK. Sigur Ros & Neil Young kommer till WOW. Det gör ont i min själ något så till den milda grad att jag inte kan åka (knegar som bäst på mitt semestervikariat då). Hade varit hur coolt som helst att få uppleva dessa båda akterna och på en och samma festival dessutom. Det skulle troligen ge en annan en sådan upplevelse att man skulle kunna flyga på saligheten hem till Växjö igen och skippa tåget.

Jaja. Sånt är livet helt enkelt. Jag får leva med att missa detta.

Som tur är har jag ju ändå mitt kära Arvika. Det är nu 16 dagar kvar och här ytterligare ett band inplanerat i det spelschema som för övrigt innehåller några obarmhärtiga kollisioner under första dagen som jag får klura på hur jag ska lösa. Men det är ett senare problem.

Cut Copy

Aussiegäng som bjuder på snäll, härlig och enkel pop av elektronisk art. Dans, elektro, synthpop labla det med vad ni vill, benämningen är ändå inte viktig. Viktigast tycker jag är att ni vill avvara en stund för lyssning på Cut Copy. Bandets debutplatta Bright Like Neon Love dök upp 2004 och uppföljaren In Ghost Colours kom tidigare iår. Båda rekommenderas varmt av undertecknad om ni gillar vad ni hör på deras myspace nedan.

Lyssna: www.myspace.com/cutcopy

Inför Arvika pt.13 - Alice & Soulshake

Studieuppehåll och förflyttning till hemtrakterna i Värmland har minskat datoranvändandet med ca 90% därav blir det lite glest mellan inläggen och min Arvika-nedräkning. Men 19 dagar kvar!

Bad news är att M.I.A. har ställt in sin spelning, förhoppningsvis hittar Galaxen en fet ersättare. Återkommer i ämnet. Tillsvidare följer nedan två akter som undertecknad längtar efter att se...och som hittills inte har lämnat några återbud så vitt jag vet utan kommer att lira loss på festivalen:


Alice in Videoland
Cool och lagomt tung och partyosande synthpop. Lirat på festivalen två gånger tidigare, såg dem första vändan men missade andra. Förhoppningsvis kolliderar de inte med någon annan akt i år utan jag kan befinna mig på plats och svänga de lurviga till låtar ni bl.a. kan hitta här:

www.myspace.com/aliceinvideoland



The Soulshake Express
Grymt svängig, bluesig och 70-talsdoftande rock. Det här är riktigt bra och något ni inte vill missa!

www.myspace.com/thesoulshakeexpress

Inför Arvika pt.12 - Kate Nash

26 dagar kvar

Kate Nash
Tjejen, med den fina rösten och otroligt sköna accenten, som snickrat ihop fina popstänkare som Mouthwash, Foundations och skönt stunsiga Merry Happy. Även hon en av de akter jag ser fram emot mest på årets festival. Man blir på ett gott humör av att lyssna till Kate och det kan nog bli en riktigt schyst spelning så länge hon placeras på rätt scen och på rätt tidpunkt på dygnet.


Mer låtar att lyssna till:
www.myspace.com/katenashmusic

Eric Palmqwist pt.2 - EP's Trailer Park

Så jag fortsätter med Erics nuvarande projekt som jag inte fick plats att nämna i mitt förra inlägg om honom.

EP's Trailer Park
Återigen formidabel popmusik som förtjänar så mycket mer utrymme än vad den har. En undangömd skatt i musik-Sverige. Debutskivan Aparatment Recordings kom 2000 och den hade jag turen att hitta i en liten reaback i skivaffären Rocks när den fortfarande existerade i Karlstad. Precis som med Monostars platta så är EP's TPs skivor rätt svåra att få tag på numera. Favoritspår från den är singlen Little Kid, korta men härliga 1,56, samt vackra Mainstream

2003 kom efterföljaren L'esperit d'escalier som jag troligen riskerat att missa om det inte vore för att jag av en händelse lyckades höra utmärkta stycket Diablo på radion. Min kusin var kvick att köpa skivan... det var inte jag och hux flux så fanns den inte att hitta. Därför blev jag eld och lågor när jag förra lördagen stod och bläddrade i ett litet skivtält när det var kulturfestival i staden och bland det första jag hittar är just den här skivan. Äntligen fick jag fylla ett av hålen i min samling! L'esperit d'escalier är om möjligt en ännu bättre popplatta än föregångaren och har inte lika mycket småflirtar med countryn. Min allra främsta favoritlåt där utöver Diablo är Machine Guns, vilken för övrigt är den enda låt jag lyckats hitta som videoexempel. Även fina Flames brukar få snurra ett varv extra.

Sen kan ni även kika in på myspacen för några andra låtar samt information.
Som sagt, Eric Palmqwists musik är för bra för att bara låta passeras förbi obemärkt.

Antidotes

Här om dagen stoppade jag stereon full med ett gäng Sonic-skivor då jag ligger gravt efter med både lyssnadet av skivorna och läsandet av tidningarna. Ett fåtal låtar in på den skiva som hamnade först haffas jag plötsligt av sköna, smådansanta, punkfunkiga toner. På baksidan av fodralet finner jag att bandet heter Foals och låten Balloons. Igår kväll lyssnade jag på debutplattan Antidotes för första gången och den har gått på repeat bra många varv under dagen. Jag nämnde i ett tidigare inlägg om Last Shaddow Puppets att deras platta ganska troligen placerar sig topp fem sen i december när det är dags att sammanfatta året. Antidotes lär även den hamna i samma toppskikt. Jag har hittat ytterligare ett nytt brittiskt band att älska helt enkelt och jag råder er starkt att avvara en stund för lyssning på Foals!


Börja med Balloons ovan och fortsätt sen enligt nedan:

Cassius
Mathletics (ej med på albumet)
Hummer (ej med på albumet)

Efter det fortsätter ni vidare in på deras myspace och avverkar de tre spår som ni inte redan lyssnat till. Rekommenderar er att börja med Electric Bloom .

Inför Arvika pt.11 - Maps

27 dagar kvar och jag fortsätter på det spåret av akter som jag ser fram emot allra mest.


Maps
Det var någon gång under sensommaren förra året som jag hörde Maps för första gången. You don't know her name strömmade ut ur radion och undertecknad var förlorad på fem kärleksröda sekunder. Hela debutskivan We can create är ett enda långt indiedoftande drömlandskap sammanvävt av elektroniska toner. Vackert och sanslöst behagligt att lyssna till. Har ni inte redan bekantat er med James Chapmans musik så gör det på studs. Jag råder er starkt att kolla upp Maps för det här är riktig riktigt bra. Hur kul som helst att han kommer till Värmland för det här är lätt en av festivalens mest klockrena bokningar.

Lyssna: www.myspace.com/mapsmusic
(rekommenderar er att börja med In Chemistry och It will find you)

Don't fear

Eric Palmqwist pt.1 - Monostar

Det är på hög tid att jag tar upp en man vars musik inte på långa vägar får det erkännande i musik-Sverige som det borde få. För mig är han en stor men väl dold diamant.
Han är Eric Palmqwist.

Jag börjar med det som är en utav min allra främsta favoritalbum alla kategorier; The Airport med Erics förra band Monostar och som släpptes 1998. Utöver två eps så är den här skivan den enda plattan bandet gav ifrån sig innan de splittrades. Singlarna Jee is a loser och Speed your love kunde väl höras ett fåtal gånger på radion vid tidpunkten men i övrigt vill jag minnas att det inte blev så värst uppmärksammat. Tyvärr för The Airport är en alldeles makalöst formidabelt bra skiva om jag får säga det själv. Elva stycken starka och kvalitativa pop/rocklåtar som bara är totalt bortglömda/oupptäckta. Ska ni få tag i den skivan idag så får ni nog leta ordentligt med lupp genom landet, har ni tur kan ni springa över den i någon second hand-back. Gör ni det, köp den för guds skull!

Till min lilla förvåning så hittade jag en myspace-profil till bandet så där har ni ovan nämnda singlar samt några andra spår från bl.a. ep:na. Dock är inte mina absoluta favoritlåtar från skivan med där så jag gör slag i saken och lägger upp dem för egen maskin. Inte riktigt regelrätt men med tanke på att tillgängligheten efter den här musiken både digitalt som fysiskt är mer eller mindre obefintlig och jag hemskt gärna vill lyfta fram Erics musik så får det bli så här. Det är bara för en god gärning. Jag kommer för övrigt ta ner låtarna om cirka en vecka så passa på att lyssna nu. Sen hoppas jag verkligen att ni hittar skivan så småningom för det är verkligen en skatt att ha.

För att komma till favoritspåren då där jag börjar med Under disco lights. För mig är nog det här en av de bästa låtarna, på alla vis, som gjorts i det här landet. Jag kommer fortfarande ihåg när jag och min två år äldre kusin i mitten av våra tonår satt på golvet i hennes föräldrars kök och lyssnade på den här plattan och hur den här låten bara etsade sig fast hos mig. Samtidigt som det är en pärla som man gärna vill behålla för sig själv så blir man även förbannad för att en sådan här fantastisk skiva bara förpassas till musik-Sveriges trängsta och gråaste skrubb så långt bak du kan komma i arkivet. Slöseri.

Jag sa precis att Under... är en utav de bästa låtarna som gjorts. Jag ska be om att få återanvända den frasen omgångende för precis så känner jag även för Acoustic Feedback. Och den känner jag ännu starkare för. Den är DEFINITIVT utan tvekan en av de bästa låtarna som någon gång har gjorts. Den lätta gitarren, Erics underbara röst, den texten... den försiktiga början och sen ett kort men starkt hugg i refrängen för att återgå till det återhållsamma i soundet men ändå känna känslan i rösten....avskalad, direkt...äsch. Jag kan inte sätta ord på det utan ni måste lyssna. Lova att ni gör det. Jag älskar den och jag älskar hela plattan och jag önskar jag kunde spela upp hela den för er helt enkelt. Punkt.


Mitt orerande om Eric Palmqwists projekt är bara halvvägs men eftersom Monostar-texten blev rätt lång så spar jag hans nuvarande band till en annan dag. Förhoppningsvis ska jag kunna plita ihop det imorgon.

Inför Arvika pt.10 - The Kooks

28 dagar kvar och här kommer ytterligare en av de akter jag ser fram emot mest:

The Kooks
Ibland kan man ju fundera på om det över huvud taget finns några britpopakter jag inte gillar. De är nog rätt sällsynta vid närmare eftertanke. The Kooks å andra sidan vräker ur sig excellenta popspår så hur kan man inte låta bli att tycka om dem? Söta She moves in her own way är ju oemotståndlig, Naive är lika skön den ja hela debutalbumet Inside in/inside out är väl köpvärd. Senaste singeln Always where I need to be talar ju gott för det nya materialet också. The Kooks är utan tvekan välförtjänta sin framgång.

Lyssna: www.myspace.com/thekooks

I let love in

Bara blivit Arvika-inlägg på senast och det har sin förklaring i att senaste veckan har bestått av slutklämmen på studierna. Nu är dock den här terminen avklarad och det finns tid på riktigt till att skriva om andra viktiga saker utöver Arvika.

Detta blir nu i form av ett nytt tillskott till min lista av favoritalbum. Skivan i fråga är Nick Cave & The Bad Seeds Let love in och att den numera finns i min hylla har jag Christopher att tacka för. Jag har knappt hört ett helt ablum med Cave tidigare utan bara enstaka låtar här och där. Några har jag gillat väldigt mycket, andra inte alls. Tanken har alltid funnits att jag ska ta tag i saken att lyssna lite närmare på mannen men som med många andra artister som har ett gäng album i arkivet så kommer jag aldrig tillskott med det för jag vet inte var jag ska börja. Så när jag en dag satt och läste ikapp inlägg i C's albumblogg så kom jag fram till just Let love in. Jag rekommenderar er att läsa hela inlägget här. Jag blev bara mer och mer såld efter varje spår jag tog mig igenom. Som en skänk från ovan så ville ginza bara ha ynka 49 pix för plattan så inte långt efter att inlägget var läst låg således en beställning inne. Skivan har snurrat varje dag sedan den landade i min ägo.

Jag gillar att den stundvis är så nära inpå att det känns som om den kryper längst med huden. Jag gillar att den växlar mellan vacker tragik, lekfullt spännande, ibland nervkittlande lugnt för att i nästa sekund bryta ut i någon förlösande nästan brutalt härlig dynamik. Det är lysande bra låtar rätt igenom (bortsett från Jangling Jack som är en liten outsider nästan och som jag har svårt för om än den ändå gör sitt för skivan men jag hade kunnat klara mig utan den) och soundet är grymt skönt.

Några av spåren som är lite extra starka favoriter är: Red Right Hand som är sådär härligt småmystisk och lite återhållsam på något vis. Loverman börjar smygande försiktigt för att sedan skönt släppa på handbromsen i refrängen. Sanslöst vackra Nobody's Baby Now, den gitarren och pianot gör verkligen sitt för att det ska börja skälva lite inombords tillsammans med Caves text och sång. Sist men inte minst Thirsty Dog vilken nog är den jag gillar allra bäst just nu. Den är bara skönt rå och punkigt frustrerande och lite rätt-i-ansiktet.

Tyvärr är det vedervärdigt sunkig ljudkvalitet på de flesta av exemplen men jag återupprepar vad jag skrev tidigare: 49 kr på ginza.se. Vad väntar ni på? Köp!

Inför Arvika pt.9 - S.P.O.C.K.

29 dagar kvar och se vilka "20-åringar" som kommer och firar födelsedag på årets Arvikafestival:


S.P.O.C.K.
Rymdelectron återintar Värmlandsskogarna med gruppen som är lite utav festivalens gamla husband. Minns att jag såg dem där under mitt första besök 1999. Tydligen firar de 20-års jubileum iår. Jag tycker egentligen inte att bandet är så jättebra och har knappt någon koll på deras låtar men jag har alltid tyckt att de är sådär lättsamt härliga med sitt smånaiva sound. Främst är hela synthpopgenren lite tonårsnostalgi för min del eftersom jag lyssnade på en hel del av den varan under den tiden (och gör förvisso fortfarande) . Lite "tyngre" akter som t.ex. Coventant, Apoptygma Berzerk och Mesh varvades med lättsammare band som bland andra Saft och Page. De senare släppte nåt samlingsalbum i den vevan, 20-årsjubileum har jag för mig, så det var nog i samband med att P3-live sände någon konsert som jag upptäckte dem. Hur som helst, någonstans i min elektroniska botanisering så fick S.P.O.C.K. med sig en och annan låt, har säkert en livespelning med dem också från radion om jag rotar igenom min låda med kassettband. Blev aldrig något album köpt och har inga planer på att införskaffa heller, fast jag har en singel, Queen of Space som jag fortfarande kör lite då och då.
Som sagt, så är det ju inte så att man går i taket av exaltering över hur bra det är men man blir på så där fånigt bra humör av de där blipblopiga tonerna. Coolt hur som helst att de dyker upp och lirar i år, kolliderar de inte med något viktigt band så är jag definitivt på plats och får mig en dos 90-talsnostalgi!

Astro Girl
Not Human

Inför Arvika pt.8 - Hot Chip & O'Death

30 dagar kvar!


Hot Chip
Dessa herrar skulle ha lirat på festivalen förra året men fick dessvärre lämna återbud. En rätt stor besvikelse men till min och säkerligen många andras glädje så har Galaxen bokat dem på nytt och förhoppningsvis så är det ingenting som förhindrar att Hot Chip dyker upp iår. En av de bokningar jag ser fram emot allra mest. Här ska hoppas till grymt coola Over and Over och senaste dängan Ready for the Floor samt andra sköna bitar ni kan hitta på deras myspace!

Lyssna: www.myspace.com/hotchip



Dagens nya bekantskap:

O'Death
Det här är förmodligen det coolaste jag hört på länge. I beskrivningen på festivalens hemsida står att läsa följande om bandet:

Tänk er att Misfits skulle börja jamma med Neil Young och Woven Hand och ni är på rätt väg. Speedad punk/country som ger en lika stor själslig som vital upplevelse.

Vid närmare eftertanke så känns den beskrivningen klockren, släng kanske in en nypa Pixies också, annars nöjer jag mig med att säga att det här MÅSTE ni bara kolla upp!

Lyssna: www.myspace.com/odeath

Inför Arvika pt.7 - Deathstars & Owl Vision

31 dagar kvar.
Gårdagens inlägg utelämnade en nyupptäckt då Internet bråkade med mig och inte ville spela upp ljud. Men idag är det dags igen för ett nytt namn bland de två.

Fast först:

Deathstars
Inte så länge sen som jag skrev ett längre inlägg om dem här. Bandet vars image och texter inte riktigt är min grej men vars sound jag älskar. För att återupprepa mig igen så gör sig tyngre musik à la hårdrock/metal/industi etc. bäst live. Sett bandet på festivalen tidigare och då var det riktigt bra, den här gången har jag lite mer koll på låtarna dessutom så det kan nog bli kanon det här.

Lyssna: www.myspace.com/deathstars


Nyupptäckten då går i elektronisk anda:

Owl Vision
Ytterligare en electroakt till min lista med andra ord. Vet inte riktigt vad jag ska säga om Owl Vision egentligen men av låtarna på myspace att dömma så är det här något värt att kolla upp. Dansant nattmusik, diggar framförallt Machines Wash.

Lyssna: www.myspace.com/owlvision

Inför Arvika pt.6 - Interpol & The Mary Onettes

32 dagar kvar!


Interpol
Lätt främsta måste-se-bandet denna festival. Förvisso hört att de inte ska vara så värst underhållande live. Vi får väl se. Helt klart är att bandet ligger bakom ett knippe alldeles fantastiska låtar som jag knappt kan vänta tills jag får uppleva live. Hoppas varmt på att de får lira på natten, då gör sig deras musik som bäst. Obstacle 1 från debutplattan är fortfarande en odödlig favorit som är sådär in-under-huden-bra. Evil från andraplattan är bara en rätt igenom fullständigt fulländad låt. Briljant mer eller mindre och alla de gånger som jag på hög volym lirat lika fantastiska C'mere. Singlar allihop så det känns ganska säkert att de kommer avverkas på scen. Fast konserten kommer inte vara helt fulländad förrän jag får höra Rest my chemistry från senaste skivan. Jag tror det kan bli riktigt bra.















The Mary Onettes
Jönköpingsband som låter som om de vore från 80-talet, man kan dra paralleller till en del band från den eran. Starka poplåtar med ett drömskt, romantiskt och en gnutta mörkt sound. Lost snurrade rätt mycket på radion för drygt ett år sedan. Själv föredrar jag Void. Båda hittar ni på länken nedan tillsammans med ett par sköna bitar till!

Lyssna: www.myspace.com/themaryonettes