Arvika08!

Årets Arvika är avklarat och här kommer den utlovade rapporten av tre dagar musikfrossa. Såg nästan allt jag ville se plus lite nya upptäckter.


torsdag 3 juli

Markus Krunegård fick inleda mitt 10:e Arvika och som han gjorde det. För mig är Markus bättre solo och på svenska än med Laakso. Han är lugnt en av de bästa på svenska popscenen. Familjen följde därefter och fick hela Apollotältet att svänga med sin sköna electro på skånska. Avatar, det metalband jag sett fram emot att se lämnade vi efter fem minuter då ljudet på minsta scenen Lyran var så bedrövligt dåligt, tyvärr. Universal Poplab svängde dock på samma scen lite senare. Elektronisk musik passar uppenbarligen bättre där än hårdrock. Håkan Hellström är jag lite småtrött på men var schyst att lyssna till i kvällsolen. Söta Kate Nash var hur bra och cool som helst. The Kooks var grymma. A Mountain of One - en av de akter jag upptäckte strax innan festivalen - klev vid midnatt upp på näst minsta scenen Andromeda och gjorde min natt fullständigt. En underbar och stämningsfull spelning som man försvann in i och aldrig ville skulle ta slut. På dem följde O'Death country/psychobilly ja jag vet inte vad man ska kalla det men grymt sköna! Efter det en stunds Slayer bara för att ha sett dem för det var troligen det tråkigaste jag hört på länge. Avslutningsvis 10 minuter MSTRKRFT som var riktigt bra och jag hade gärna sett mer om det inte vore för att tröttheten tog över.




fredag 4 juli

Dagen började med skön och härlig dans/electronica med Owl Vision och fortsatte sen med Adam Tensta som fixade världens fest i Apollo, och jag fick bara mer bevis på att han är värd all framgång och respekt. Assemblage 23 bjöd på väl lyssningsvärd synth och Red Cell vars lite tyngre synthmusik var en ny upptäckt som är värd att kollas upp. Irya Gmeyner var grymt cool och jag är smått avundsjuk på hennes röst. Kände annars en uns saknad av att inte fått någon bra hårdrocksakt hittills på festivalen. Detta ordnade dock upp sig då jag efter Irya såg Moonspell. Tungt så in i skogen och mitt heavymetal behov var uppfyllt och allt kändes genast mycket bättre. Hörde The Crüxshadows på håll och det lät inte alls dumt. En kortis Soulshake Express som rockade Lyran innan jag traskade vidare till Kent. Var rätt nere i dem förr men är rätt trött på dem nu för tiden med deras senaste alster om än det är bra låtar. Dock kände jag precis som sist jag såg dem att jäklar i Norden va bra de är live. Fast frågar ni mig så kunde extranumret ha uteblivit pga fel låtval och det hade varit perfekt att sluta med 747 som de lirade sist innan extranumret. Drog sen med kusinen till Aussiegänget Cut Copy som var suveränt bra. Interpol var inte så bra som jag hoppats på men inte heller dåliga. Grejen med dem är att de har ett gäng fantastiska låtar men även ett knippe dryga. Stundvis underbart bra och stundvis lite tristare, men över lag bra och jag fick höra alla fyra favoritlåtarna, Obstacle 1, Evil, C'mere - ganska väntat då de är singlar - men även Rest my chemistry som är ett albumspår. And One avlsutade dagen med sin härliga synthmusik om än tröttheten även där tog över och vi gick ganska snart därifrån.




lördag 5 juli

Startade dagen med en av de akter jag sett fram emot mest, grymma Volbeat. Riktigt riktigt bra spelning från dessa härliga danskar som verkar underbart sympatiska. Även de värda all kärlek och framgång. Skulle senare se Alice in Videoland dock ställde oväder till det lite för Apolloscenen och spelningarna där flyttades om vilket tyvärr resulterade i att jag bara hann se två låtar med Alice och senare på natten även gick miste om Deathstars som jag längtat i några år efter att få se igen. Så nästa band upp efter Volbeat blev Pacific! som inte gjorde någon märkvärdig spelning men var bra. The Mary Onettes är en av de mest kvalitativa banden på svensk scen och gjorde ett alldeles utomordentligt gig. The Go! Team svängde rejält med sin härliga musik. Hann dock bara se en kvart innan det var dags att bege sig mot Andromeda och höjdpunkt nummer ett som undertecknad och kusin längtar efter i något som känts som en evighet. Maps. Och vilken spelning! En fet och underbar ljudmatta av ett drömskt sound och man ville aldrig sista låten skulle ta slut. Grymt av James Chapman att välja att bli uppbackad av ett band live istället för att köra solo och programmerat. Efter det en ny bekantskap med Lola Angst, någon slags halvkaotisk och sjuk/småskum synth/industri men vars sound var riktigt skönt att höra live. Ska forska i inspelat material och se om det är något att ha. Death Cab for Cutie bjöd på sin sockersöta pop och gjorde det bra. S.P.O.C.K. som egentligen inte är särskilt bra men som ändå hör till på något vis, såg vi ca 15 min av och det var helt ok. Dessa spaceherrar byttes senare ut mot ytterligare en ny bekantskap för kvällen, Sadman. Trevlig och enkel electropop som är värd att kolla närmare på. I väntan på sista höjdpunkten spanade vi in Behemoth. Metal av det rent utsagt j**ligt hårda slaget, gick inte ens att höra skillnad på låtarna. Vedervärdigt enligt mig. Tack och lov var det inte långt kvar till Hot Chip vilka var ännu bättre live än vad jag vågat hoppas på! Superb spelning som avslutade festivalen för min del.




Allt som allt är jag jäkligt nöjd. Återkommer med en länk med bilder om ett par veckor när jag kommer åt mitt Google-picasaprogram igen.