I believe I can see the future, 'cause I repeat the same routine

Senaste veckan är det egentligen bara två album som har snurrat på konstant repeat. Den ena är Dylans Blonde on Blonde och den andra är With Teeth med Nine Inch Nails. Tänkte först göra ett kombinerat inlägg med de båda akterna, rätt skön kontrast de två emellan. Fast när jag tänkte närmare på det hela insåg jag att under de två åren jag har hållit i gång den här bloggen inte har ägnat Trent Reznor ett enda inlägg vilket Mr. Bob däremot har förärats. Således är det därmed dags att behandla NiN här.


Egentligen kan jag inte säga så värst mycket då jag inte är fullt inlyssnad. Min relation till NiN började med låten Closer vars sound är flytande guld i mina öron. Det är en sådan där låt som man definitivt vill dra igång på hög volym om än man i vissa sammanhang inte alltid kan göra det med tanke på texten, haha. (Lyssna på hela låten för det instrumentala partiet i slutet är...mmm...). Hur som helst, skaffade plattan The Downward Spiral så småningom i hopp om att övriga plattan skulle bada i denna härliga ljudbild. Tji fick jag. Closer och Hurt är behållningen på den skivan som i övrigt bara består av knepiga och brötiga stycken vad jag vill minnas om än det är bra många år sen jag sist lyssnade på den nu.

Efter det så var jag inte bara besviken utan även väldigt skeptisk till att kolla upp övriga album med NiN. Men så fick jag låna Pretty Hate Machine av en vän, skivan föll mig i smaken och jag spelade av den till MiniDisc, dessvärre så kom jag av någon anledning aldrig mig för att lyssna vidare på den sen vilket jag nog får ta och göra i dagarna.


2005 då så kom albumet jag nämnde först här i inlägget, With Teeth. Jag hörde singeln The Hand That Feeds på Musikbyrån och det var klappat och klart på en gång. Precis som med Closer så föll det mig sådär beroendeframkallande direkt i smaken. Det lagomt halvråa soundet är bara så in i Norden skönt. Inte långt därefter hittade jag plattan på nice price. Fortfarande ringde dock varningsklockan om floppen med Downward... i huvudet men förblindad av The Hands... och det låga priset gjorde jag en chansning och slog till. Något jag gjorde helt rätt i, det är en alldeles utmärkt skiva rakt igenom. Även om jag gillar det mesta på den så är det ändå singelspåren som jag gärna återkommer till ett par extra gånger och petar upp volymen på. Mäktiga Everyday is exactly the same och framförallt Only bara växer mer och mer för varje lyssning och har blivit något utav en toppfavorit. With Teeth är en sådan där platta som jag gillade direkt, trots det är det nog något år sedan jag sist hade den på rotation. Det frekventa spelandet under de senare dagarna har dock kickat igång mitt NiN-intresse igen så nu är jag riktigt sugen på att ta mig an övriga skivor från Reznor.

Jag rundar av inlägget med att lämna er med Bowie/Reznor-samarbetet i den brutalt sköna låten I'm Afraid of Americans från 1997.


Upp med volymen och skaka alla väggar i din lägenhet/ditt hus!