So at ease in the midnight sky

En sväng till Värmland och studiestart med allt vad det innebär har gjort att det varit ovanligt dött här på tok för länge. Dags att ändra på det och det gör jag med att lägga fram ett band som jag lyssnade väldigt mycket på i tonåren och även om jag inte lyssnar lika ofta nu för tiden så är de fortfarande stora favoriter.
Vi snackar Manic Street Preachers.


Mitt första minne av bandet är låten A design for life från 1996-års album Everything must go. Musikvideon till nyss nämnda låt gick frekvent då och jag var väl egentligen inte så jätteförjust i spåret från början, utan det skulle dröja ca två år till innan jag verkligen verkligen fattade tycke för låten och det riktigt ordentligt, den kommer dyka upp i min favoritlåtar-serie så småningom.

Hur som helst, två år senare som sagt, jag och kusinen satt och lyssnade på Musikjournalen i P3 en kväll och de hade en special om Manics. Många bra låtar spelades och jag började smått tänka att dessa herrar var några som man borde kolla upp mer. En bit in i programmet kom Motorcycle Emptiness och tog både mig och kusinen med storm. Den blev lite startskottet och sparken i ändan och debutskivan Generation Terrorists som låten är hämtad från beställdes nästan omgående. En bra skiva om än jag stundvis har lite småsvårt för den också men den har sina riktigt sköna spår, You Love Us framförallt.

I samma veva, 1998, så kom även albumet This is my truth tell me yours vilket blev en väldigt stor succé med If you tolerate this your children will be next som första singel ut. Jag var såld direkt och fortfarande är den lika odödligt bra och placerar sig lätt på en topp fem-lista över Manics bästa låtar. Fler sköna singlar ut från den skivan är The Everlasting, You stole the sun from my heart och ytterligare en av mina främsta favoritspår med bandet, Tsunami.


Så 1998 blev inkörsåret på dessa Walesare och snart fanns även plattorna två och tre, Gold Against the Soul och Holy Bible, i hyllan. Den senare har jag inte lyssnat till på flera år då jag aldrig riktigt fastnade för den då jag fick den och därmed har den fått ligga. Fast med tanke på att det gått cirka 9-10 år sedan den sist roterade så är det nog dags att ge den en chans igen. Gold... däremot, med låtar som La Tristesse Durera och From Despair to Where, klassar jag som en av Manics bästa och skulle jag behöva rangordna bandets album så skulle den här hamna i toppskiktet.

Uppföljaren till 98-års succé This is... blev inte lika framgångsrik vill jag minnas, utan Know Your Enemy nådde inte upp till förväntingarna alls. Ocean Spray får kanske klassas som en av bandets sämre låtar men So why so sad däremot är ett rätt skönt stycke. Albumet i övrigt är inte alls dåligt men det är heller inte det bästa bandet gett ifrån sig.

Efter den skivan så var det dags att summera karriären 2002 och det med samlingsplattan Forever Delayed som är riktigt schyst för att vara en samling och rekommenderas om man är ny på Manics-området. Det är då man inser vilka högklassiga singlar bandet har gett ifrån sig. Utöver dessa återfinns här även ett par singlar som inte finns med på tidigare album, som Suicide is painless och grymt riviga The Masses Against the Classes. Dessutom ingen samlingsplatta utan en eller ett par nya låtar. Här i form av Door to the River och min stora favorit There by the Grace of God.



Av någon anledning så har jag sedan den samlingsplattan haft ett ordentligt Manics-uppehåll och har således inte någon koll alls på albumen Lipstick Traces, Lifeblood och senaste (2007) Send away the Tigers. De två senare ska dock beställas omgående. Autumn Song och Nina Persson-samarbetet i Your love alone is not enough från Send away..., bådar gott och visar att bandet fortfarande har krafter kvar att ge.


Noterade att det är sjukligt låga priser på bandets album nu på cdon och ginza så ta tillfället i akt att fylla upp din samling med Manics-plattorna nu om de saknas i din hylla!