Eric Palmqwist pt.1 - Monostar

Det är på hög tid att jag tar upp en man vars musik inte på långa vägar får det erkännande i musik-Sverige som det borde få. För mig är han en stor men väl dold diamant.
Han är Eric Palmqwist.

Jag börjar med det som är en utav min allra främsta favoritalbum alla kategorier; The Airport med Erics förra band Monostar och som släpptes 1998. Utöver två eps så är den här skivan den enda plattan bandet gav ifrån sig innan de splittrades. Singlarna Jee is a loser och Speed your love kunde väl höras ett fåtal gånger på radion vid tidpunkten men i övrigt vill jag minnas att det inte blev så värst uppmärksammat. Tyvärr för The Airport är en alldeles makalöst formidabelt bra skiva om jag får säga det själv. Elva stycken starka och kvalitativa pop/rocklåtar som bara är totalt bortglömda/oupptäckta. Ska ni få tag i den skivan idag så får ni nog leta ordentligt med lupp genom landet, har ni tur kan ni springa över den i någon second hand-back. Gör ni det, köp den för guds skull!

Till min lilla förvåning så hittade jag en myspace-profil till bandet så där har ni ovan nämnda singlar samt några andra spår från bl.a. ep:na. Dock är inte mina absoluta favoritlåtar från skivan med där så jag gör slag i saken och lägger upp dem för egen maskin. Inte riktigt regelrätt men med tanke på att tillgängligheten efter den här musiken både digitalt som fysiskt är mer eller mindre obefintlig och jag hemskt gärna vill lyfta fram Erics musik så får det bli så här. Det är bara för en god gärning. Jag kommer för övrigt ta ner låtarna om cirka en vecka så passa på att lyssna nu. Sen hoppas jag verkligen att ni hittar skivan så småningom för det är verkligen en skatt att ha.

För att komma till favoritspåren då där jag börjar med Under disco lights. För mig är nog det här en av de bästa låtarna, på alla vis, som gjorts i det här landet. Jag kommer fortfarande ihåg när jag och min två år äldre kusin i mitten av våra tonår satt på golvet i hennes föräldrars kök och lyssnade på den här plattan och hur den här låten bara etsade sig fast hos mig. Samtidigt som det är en pärla som man gärna vill behålla för sig själv så blir man även förbannad för att en sådan här fantastisk skiva bara förpassas till musik-Sveriges trängsta och gråaste skrubb så långt bak du kan komma i arkivet. Slöseri.

Jag sa precis att Under... är en utav de bästa låtarna som gjorts. Jag ska be om att få återanvända den frasen omgångende för precis så känner jag även för Acoustic Feedback. Och den känner jag ännu starkare för. Den är DEFINITIVT utan tvekan en av de bästa låtarna som någon gång har gjorts. Den lätta gitarren, Erics underbara röst, den texten... den försiktiga början och sen ett kort men starkt hugg i refrängen för att återgå till det återhållsamma i soundet men ändå känna känslan i rösten....avskalad, direkt...äsch. Jag kan inte sätta ord på det utan ni måste lyssna. Lova att ni gör det. Jag älskar den och jag älskar hela plattan och jag önskar jag kunde spela upp hela den för er helt enkelt. Punkt.


Mitt orerande om Eric Palmqwists projekt är bara halvvägs men eftersom Monostar-texten blev rätt lång så spar jag hans nuvarande band till en annan dag. Förhoppningsvis ska jag kunna plita ihop det imorgon.