In the Spotlight 2009 pt.8: Muse

Äntligen har de fått tränga in i hörselgångarna. Tonerna från Muse senaste platta The Resistance. United States of Eurasia (+Collateral Damage) och i synnerhet Uprising skvallrade tidigt om att det skulle kunna bli en alldeles enastående platta, inkluderat att vi också snackar M U S E. Ett enastående band. Det har med andra ord varit en otålig väntan. Men nu är väntan över och nog har The Resistance gått på repeat alltid!

Min relation till Muse har varit lite upp och ner. Eller hur nu man ska uttrycka det. Om vi säger så här; skulle man ta alla deras singlar skulle man få en platta som skulle smälla värre än en rejäl högernäve från världens starkaste människa. Kvalitén på bandets singlar är något så in i hästväg att det borde vara olagligt. Dock vad gäller övriga spår på albumen har det enligt mig gått från suveränt och därefter nedåt. Jag var helt såld på debuten Showbiz när den kom, och jag är fortfarande oerhört glad i den och tycker den är helt lysande. Andra plattan Origin of Symmetry är enormt bra även den men jag tyckte stundvis att det blev lite för mycket. Absolution är bra men jag fastnade aldrig lika mycket för den som de tidigare alstren. Fast jag räknar Hysteria till en av deras bästa låtar. Black Holes and Revelations var jag rätt förtjust i när den kom, men tröttnade dessvärre ganska snabbt. Den blev lite för "kommersiell" milt uttryckt. Sönderspelad. Alla albumen är väldigt bra men sett till helheten tycker jag det har gått nedför. Briljanta singlar men övriga innehållet har sjunkit på varje ny platta. I alla fall vad gäller de två sistnämnda albumen.


Därför var det med stor nyfikenhet jag såg fram emot vad Muse skulle hitta på med nu när de två första smakproven gav rejält med mersmak. (Uprising lär med stor sannolikhet sluta på topp tre när det är dags att summera årets bästa låtar.) Och The Resistance motsvarar verkligen förhoppningarna den här gången. Det är en platta som känns oerhört mäktig men samtidigt "lätt". Det tunga och manglande Muse har fått lämna plats åt det mer symfoniska och finstämt utsvävande Muse. Utan att för den delen tappa i energi och "storslagenhet". Det är faktiskt rätt skönt att de skalat av lite av det där råtunga. Jag älskar ett råtungt Muse men vid det här laget känns det helt rätt att skjuta det åt sidan och lämna plats för nya toner. Muse visar att man inte behöver gräva ner sig i distade gitarrer och utsvävande elektroniska orgier för att göra en mäktig och pampig platta. Men tro inte att det är en långsam historia. Verkligen inte. Energin är kvar och det är stort. Sådär "Muse-stort".

Tyvärr blir det väl lite väl segt i slutet med de tre avslutande symfoniska styckena. Men annars har jag verkligen inget negativt att säga om The Resistance. Det är Muse. Och det är riktigt riktigt bra! Kanske hade jag väntat mig att det skulle vara ännu pampigare. Men det räcker gott och väl som det är! Och jag är glad att de tagit ett nytt steg och börjat klättra uppåt på min stege igen. Äntligen mer än bara sanslöst och mirakulöst bra singlar. Äntligen en fantastisk helhet igen.

Amen!


Muse på:
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan

Muse uppe på Spotify!

Upptäckte precis att om man har Spotify Premium så kan vi svenskar sedan i fredags lyssna på senaste Muse-plattan The Resistance. Har man inte Premium får man snällt vänta en vecka till. Men misströsta inte, tror den är väl värd all väntan.

Ska bara låta Foregin Born spela klart sen vet jag vad som kommer att ljuda ut ur mina högtalare för resten av dagen. Riktigt fint att förgylla en förkyld söndag med. Tack Spotify! Jag lär återkomma senare idag med kommentarer om plattan.

The Resistance på Spotify

Have you heard the latest? pt. 5

Rätt typiskt att man ska gå och bli snuvig, seg och halsontig när man känner sig som allra mest social och inget hellre vill än att sticka iväg och hänga med vännerna. Men icke, här får det bli karantän i hemmet för min del. Men det finns i alla fall en fördel med det - massor av tid till att simma runt i havet av ny musik.
Nedan några nya sköna spår.

Pint Shot Riot - Come Back to Me. Hörde den på Zane Lowe's show för några veckor sedan och har sedan dess väntat som en tok på att den ska komma upp på YouTube. En riktigt skön låt som skickar iväg humöret till toppen.

Placebo - The Never-ending Why. Placebos nya platta är oväntat bra och den här låten har varit en favorit sedan första stund.

Mumford & Sons - Little Lion Man. Hade med låten i en tidigare lista under det här temat men då i en live-version. Nu har videon dykt upp och eftersom det är en sådan formidabel låt så får den vara med igen!

The XX - Islands. Ännu ett band jag upptäckte via Zane, lägg på minnet!

Hook & The Twin - Bang Bang Cherry. En mycket intressant London-duo som ni bör hålla ögon och öron öppna efter.

Dan Auerbach - Heartbroken, in Disrepair. Ena halvan av The Black Keys har gått solo och det är väl nästan överflödigt att säga att det låter förbannat bra! Tack till Jimmy på Skivgrisen för tipset!





Och så glömmer ni inte att spana in den purfärska videon (släpptes officiellt idag) till Editors Papillon vilken ni hittar i föregående inlägg.

It kicks like a sleep twitch!

Nu är den här! Rykande färsk video till Editors nya singel Papillon från kommande plattan In This Light and On This Evening. Sitter hemma med förkylning så de kunde inte ha timat releasen bättre. Dock var väl videon kanske inte vad jag hade väntat mig, egentligen inget märkvärdigt alls. En annan video hade kunnat lyfta en redan mäktig låt ännu högre. Men den är ändå lite småskön, tycker det ser rätt gött ut att få springa genom en tom stad på natten.

Döm själva. Vrid upp volymen och låt Papillon pumpa ut ur dina högtalare! Perfekt start på fredagskvällen.






Imorgon är det för övrigt exakt en månad kvar till releasen av nya plattan. Och C hade snappat upp i en intervju med Tom Smith någonstans att No Sound But the Wind är en liten "surprise" som kommer dyka upp så småningom. Känns tryggt att veta!

In the Spotlight 2009 pt.7: Jonsi & Alex

Jimmy på Skivgrisen skrev nyligen ett skönt inlägg fyllt med goa tips på musik från den isländska ön. Det fick mig att tänka på Jonsi & Alex som jag ramlade över för ett tag sedan när jag klickade runt på Spotify.

Sigur Rós sångare Jonsi och hans käresta Alex släppte i år albumet Riceboy Sleeps. En platta med 9 stycken långsamma, svävande och drömska spår som oftast överstiger 7 minuter. Det är inte en platta man kör igång på festen direkt eller drar på "bara sådär". Utan det är en skiva som lämpar sig bäst som bakgrundsmusik en regnig kväll eller när man bara vill ha någon lugn musik att försvinna bort i. Det är fint. Mycket fint. Och det låter Island. Det är bra.


Lyssna till Jonsi & Alex på Spotify,
eller på myspace.



(Foto från It's a trap! Se gärna intervjun, med Jonsi & Alex av Vasilis Panagiotopoulos, som länken leder till)

We'll find our own way home somehow

Klickar man här kan man få se och höra en akustisk version av nya Editors-singeln Papillon, framförd i belgisk radio tidigare ikväll. Mycket vackert.

Papillon har för övrigt varit veckans singel på Zane Lowe's show, dock verkar det oklart när den egentligen ska släppas. Men en video verkar vara under arbete och i sin slutfas om jag tolkar det rätt från pias records twitter.

Annat nytt levererade bloggen Music Madness för ett tag sedan. En specialutgåva av kommande albumet In This Light and On This Evening kommer att ges ut och med denna medföljer en fem-spårs-EP, Cuttings 2. (Cuttings 1 medföljde en specialutgåva av debutplattan The Back Room för övrigt.) Låtarna på den är:

This House Is Full Of Noise
I Want A Forest
My Life As A Ghost
Human
For The Money

Inte heller där någon No Sound But the Wind. Å andra sidan ska de ha spelat in 20 nya låtar så bland de sex som i så fall återstår att ges ut borde No Sound... rimligen vara en utav dem. Vore verkligen synd och skam annars, den verkar dessutom vara väldigt populär bland fansen så det vore märkligt om den inte gavs ut.

Ja vi får väl se vad som händer framöver!

In the Spotlight 2009 pt.6: Jet

Säger man Jet kanske de flesta förknippar detta Aussiegäng med "Vodafone-hiten" Are You Gonna Be My Girl? Lustigt nog har jag aldrig kommit mig för att lyssna på debutplattan Get Born, vilken låten är hämtad från. Däremot har uppföljaren Shine On fått snurra några gånger men den passerade ganska obemärkt. En något sömnig och småtråkig historia som jag inte ens kommer ihåg hur den låter.

Den Jet-dvalan vaknade jag dock upp när jag fick höra första singeln, She's a Genius, från nya fräscha plattan Shaka Rock. Albumet ligger uppe på Spotify nu och har fått ljuda ut i lyan ett par gånger idag och jag gillar't! Sen är väl Jet i och för sig inget revolutionerande band. De låter som ganska mycket annat, och smyglånar lite riff och toner från andra håll. Men det är en go platta när man känner för att dra på lite skön lightrocknroll så här en regning torsdag, eller vill peppa upp stämningen på festen. Vid tillfällen där man inte begär så mycket utan bara vill ha något lätt medryckande i öronen. Är det vad du vill ha, då ska du ge Shaka Rock en chans och låta Jet lysa upp humöret ditt i dagens sensommarruskväder.



Jet online:
Spotify
Officiell hemsida
Myspace

The Clash vs Glasvegas

Någonting som jag tänkt på otaliga gånger...



Är inte Glasvegas frontman James Allen, (andra personen från vänster) skrämmande lik...



...The Clashs framlidne sångare Joe Strummer?


När jag ändå är i farten, här har ni två sköna låtar. Ett från vardera ovan nämnda band.

Glasvegas - Daddy's Gone
The Clash - Spanish Bombs

There's a hole in the earth

Enligt Wikipedia är Deftones på G med nytt iår. Eros är titeln på kommande plattan och till dess att den hamnar på skivdiskarna tycker jag att vi tar och lyssnar till ett tre år gammalt stycke av Sacramento-bandet.

Varsågoda, dagens låt är formidabla Hole in the Earth med Deftones:

Bilder - Coldplay

Det är sannerligen inte det lättaste att försöka ta kort under en konsert. I synnerhet inte när man står långt bort. Men knäpper man tillräckligt många brukar det alltid bli några som funkar. Dock är det som fastnar sällan lika vackert som det var i verkligheten. Men det ger ett litet hum i alla fall. Här följer lite bilder från Coldplay-konserten. Klicka för större vy.

Live: Coldplay - Stockholm 2009

Coldplay - Stockholms Stadion 22 augusti 2009

Åkte till huvudstaden utan några som helst förväntningar inför giget. Kom hem med mitt livs bästa konsertupplevelse!

Nog trodde jag att det skulle bli väldigt bra; Coldplay på en stor utomhusscen. Men, wow. Jag vet egentligen inte hur jag ska sammanfatta allting, SÅ bra var det. Så bra att det knappt går att sätta ord till det. Det var verkligen en helthetsupplevelse och mycket tack vare att de lagt ner en hel del på den visuella delen. Hela bakre delen av scenen var som en stor skärm där det hela tiden visades bilder och färgregn i olika slag. Två mindre skärmar vid sidan av scenen, samt några större "bollar" i taket som ibland användes som "videodukar" eller skiftade i olika färger. Stora färgglada bollar runt stadion och bra ljussättning.

Efter en regning förmiddag och tidig eftermiddag sprack himlen upp och det blev en solig och fin kväll. Stämningen i publiken var på topp och runt 19.45 klev White Lies upp för att värma upp scenen. En bra spelning, egentligen inget märkvärdigt men bra. Tyvärr lite otacksamt för ett band av deras slag att spela på en stor scen när det fortfarande var ljust. De skulle helt klart passa bättre på en mindre inomhusscen eller att få spela under mörkare timmar. Men brittkvartetten gjorde ett bra jobb.

Efter en stunds väntan och omriggning och en förväntansfull temperatur i publiken som steg allt mer och mer, var det äntligen dags. 22,10 traskade Coldplay upp och började med Life in Technicolor vars intro jag hade haft på hjärnan hela dagen. Därefter gled de över i Violet Hill, som enligt mig är en av deras bästa låtar (om än få verkar hålla med mig). Enligt mig kunde det med andra ord inte ha blivit en bättre start.

I cirka 1 timme och 50 minuter bjöds vi på låtar från samtliga fyra album, om än det till större delen var spår från senaste plattan Viva La Vida or Death and All His Friends, och tråkigt nog bara en från första plattan Parachutes. Ska jag klaga på någonting är det just att jag saknade fler spår från debuten, och även Speed of Sound som konstigt nog ratades också. Annars var det en utmärkt spellista.

Det som förvånade mig mest var att den låten jag har haft allra svårast för, Fix You, var den som gav mig mest gåshud under hela konserten, samt även lockade fram ett par tårar. Den satt klockrent. Viva La Vida är också en låt jag haft svårt för, men där, med den enorma publikresponsen, allsången och allting som ingick i paketet var tillika den helt klockren. Jag gillar sånt. När låtarna man har lite svårare för träffar mitt i prick under en konsert.

Vackra In My Place, en annan av mina topp fem favoritlåtar med bandet, var lika ljuvlig som alltid. God Put a Smile Upon Your Face framfördes i en riktig skön version och gled över i en lika skönt avskalad version av Talk. Där och då insåg jag också att jag kunde ta ur öronpropparna för stunden. Det om något är en underbar känsla. Lost! fick håret att resa sig återigen precis som under The Scientist, och Strawberry Swing lät ännu bättre live än på skivan.

Utöver ljuset och allt som visades på skärmarna skickades det ut ett gäng stora gula ballonger under Yellow. Senare regnade det ut självlysande konfetti och hela konserten avslutades med ett hejdundrade fyrverki till tonerna av Life in Technicolor II. Med andra ord var det en lika mäktig avslutning som start.

Min kusin som var med beskrev konserten bra: "det kändes som att det hände någonting hela tiden". Utöver visuella biten, gula ballonger och konfetti verkade bandet vara på riktigt bra humör och förflyttade sig också en hel del. Ena stunden var de på den stora scenen och lirade, nästa stund var de ute på en av ramperna och rev av ett par låtar där. Efter halva spelningen springer de ut i ett temporärt avspärrat spår genom publiken och tar sig upp på en liten scen vid mixplats mitt i arenan. Där drar de sedan av ett kort akustiskt set varav den ena låten är en cover på Michael Jacksons Billie Jean. Chris Martin lyckas även få publiken att starta en mobiltelefonvåg i mörkret.

Chris Martin sa även vid ett tillfälle att om det hade funnits ett världsmästerskap för publiken hade Stadion-publiken fått Usain Bolt-guld. Och det är bara att hålla med.

Jag kom på mig själv med att skratta och le stort mer eller mindre hela konserten igenom. Och jag har nog aldrig fått så mycket gåshud under en och samma spelning. Jag hade nog inte ens kunnat drömma om att det skulle bli en sådan magnifik upplevelse som det blev. Trodde att NiN och Korn på Arvika skulle bli enormt svårslaget iår, och ärligt talat hade jag nog inte räknat med att Coldplay skulle peta ner dem från tronen över årets bästa konserter. Men jag gillar överraskningar. Det här var utan tvekan det bästa jag någonsin sett och det kommer bli svårslaget. Och då väntar ändå en konsert med Editors under hösten.


Har ännu inte kollat om mina bilder från spelningen blev lyckade. Men förhoppningsvis blev ett par stycken användbara och då dyker de upp här inom kort!

Darling, just don't put down your guns yet

Tillbaka efter en helg i Stockholm och en alldeles enastående konsert av Coldplay. Recension kommer förhoppningsvis inom kort!


Editors nya singel, och tillika den första ut från kommande plattan, Papillon spelades precis på Zane Lowes show på BBC Radio 1. Stunden jag väntat en evighet på, att få höra studioversionen av låten. Och visst fasiken lät det bra! Gåshud! Kände mig som en superglad fyraåring här i soffan medan tonerna letade sig in i hörselgångarna. Det är en ganska kraftig skillnad till bandets tidigare alster men det är verkligen inget snedsprång! Tvärt om. Rätt frustrerande bara att jag inte kan lyssna genom vanliga hederliga högtalare just nu men den låter riktigt grym även i hörlurar.

Lyssna igen på Zanes show här, när senaste programmet väl lagts upp senare ikväll eller möjligen imorgon. Då får ni även höra några ord från Tom Smith själv.

Eller klicka er in på detta YouTube-klipp.

Tro mig, den är jäkligt mäktigt!

Den som väntar på något gott....

Premiärspelningen av Editors kommande singel Papillon som enligt ryktet skulle ha varit igår, har istället skjutits fram till kommande måndag, 24:e augusti. Detta kommer enligt informationen på fan-twittern att ske i Zane Lowe's show på BBC Radio 1.

Ska verkligen bli spännande att få höra hur studioversionen låter. Det är med lite skräckblandad förtjusning jag ser fram mot det. Av liveklippen på YouTube att döma är låten hur mäktig som helst, och av erfarenhet är det farligt att hoppas för mycket på studioversioner efter att först ha hört materialet live. Jag hoppas å det högsta att den energifyllda känslan inte försvinner på plattan. Men enligt intervjuer har nya skivan spelats in live i studion och man har undvikit att putsa bort misstag, vilket i mina tankar bådar gott. Skönt att inte alla artister och band lider av extremperfektionism utan förstår vitsen av bibehålla en viss charm och känsla...

Have you heard the latest? pt. 4

Det kryllar av nya släpp som jag vill skriva om. Och det kommer! Men först ska jag sticka iväg till Värmland igen i cirka två veckor, det kan därmed bli lite glest mellan inläggen om än jag ska försöka klämma ur några stycken. Det vankas ju Coldplay-konsert på fredag, med White Lies som förband, så några ord om den lär åtminstone dyka upp!

Dock ska jag inte lämna er tomhänta. Nedan en liten YouTube-playlist med åtta sköna nya spår från i år:

Miike Snow - Animal
Hört den på radio några gånger men inte reagerat förrän nu. Riktigt skön!

Black Moth Super Rainbow - Born on a Day the Sun Didn't Rise
Ny upptäckt, plattan finns på Spotify och är lika skön som den här låten.

Marina and the Diamonds - I Am Not a Robot
Ytterligare en ny upptäckt som ska utforskas vidare när tillfälle ges.

JET - She's a Genius
"Vodafone-One-Hit-Wonder-bandet" har kommit med nytt och det låter bättre än på länge!

The Boxer Rebellion - Evacuate
Tips från Boggen, tackar och bockar för det! Intressant band som är värt att lägga på minnet.

Ash - Return of White Rabbit
Ash är 90-tal för mig, hade mer eller mindre glömt bort dem men så ramlade jag över den här låten här om dagen. Låter oväntat bra!

Dizzee Rascal feat. Chrome - Holliday
Ibland har jag svårt för Dizzee och ibland tycker jag han är helt lysande. Helt klart är han det senare sen han slog sina påsar ihop med Calvin Harris...

Calvin Harris - The Rain
...och denne herre som verkar dyka upp överallt släpper även han nytt iår.

You are the colours my dear

Som ett komplement till föregående inlägg så har ni här omslaget till Editors tredje platta In This Light and On This Evening. Får jag säga det själv så tycker jag inte att det är särskilt snyggt...men allt kan ju inte vara perfekt! 12 oktober är det som gäller hur som helst! Och enligt ryktet kan vi förhoppningsvis få höra Papillon på BBC Radio 1 på måndag som sagt.

Help me to carry the fire

Enligt bloggaren bakom Music Madness så kommer låttlistan till Editors kommande platta In This Light and On This Evening att se ut enligt följande:

01. In This Light And On This Evening
02. Bricks And Mortar
03. Papillon
04. You Don’t Know Love
05. The Big Exit
06. The Boxer
07. Like Treasure
08. Eat Raw Meat = Blood Drool
09. Walk the Fleet Road

Det som gör mig något besviken är att No Sound But the Wind inte är med. Men den kommer nog ganska troligen att släppas som b-sida skulle jag tippa. Enligt en artikel, av bandets sångare Tom Smith, som jag länkade till i ett tidigare inlägg ska bandet ha spelat in 20 nya låtar varav de som inte kommer med på albumet kommer att släppas på andra håll. Bara att hålla tummarna. No Sound But the Wind är för bra för att inte ges ut! Håller tummarna lika stenhårt för att få höra den låten live i Köpenhamn. Det hör inte till ovanligheterna att Editors spelar b-sidespår emellanåt.

Enligt samma blogg för övrigt ska förstasingeln Papillon preimärspelas på BBC Radio 1 på måndag. Därmed vet ni vilken radiostation som ska ljuda ut ur era högtalare när nästa vecka tar sin början.

In the Spotlight 2009 pt.5: IAMX

Ytterligare en favorit som släppt nytt i år är IAMX. Kingdom of Welcome Addiction heter tredje plattan från Chris Corners alterego, och den är då sannerligen värd all väntan.

De tidigare två albumen The Alternative och Kiss + Swallow är riktigt bra men har vardera ett par spår som jag inte riktigt klarar av, men KoWA är suverän rakt igenom. Och det är som alltid en underbar känsla att bara få låta ett album spelas upp från början till slut utan att behöva skippa förbi något spår i mitten.

IAMX låter sig lik med sitt skönt tuffa elektroniska sound utan att för den delen enbart låta "samma som förut". Det är något som ändå känns nytt utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad det är. Den sköna energin är där, varvat med mäktiga lugnare låtar och Corner lyfter allt med sin fantastiska röst. Gillar alla spåren men främsta favoriterna är I am Terrified, Kingdom of Welcome Addiction, singeln Think of England och The Great Shipwreck of Life.


IAMX på:
Spotify
Myspace

Får ni någon gång chansen att se IAMX live, tveka inte för en sekund! Ta den!

In the Spotlight 2009 pt.4: Julian Plenti

Det kanske kan tyckas en smula roligt att det tog ungefär fyra låtar in på Julian Plentis debutalbum Julian Plenti is...Skyscraper innan det gick upp för mig vem Julian Plenti är. Det slog mig nästan omgående när jag körde igång albumet att det lät rätt mycket Interpol. Sen fortsatte jag med mina sysslor med musiken i bakgrunden och tänkte inte mer på det. Inte förrän Games For Days ljudade ut hur högtalarna och fick mig att ge Plenti full uppmärksamhet igen. Och först då vaknade jag till på riktigt. Det måste ju vara...klickade upp Google... och visst. Såklart det är så.

Julian Plenti is...Paul Banks.


Interpols frontman har släppt soloplatta. Och med Banks karakteristiska röst kan man fråga sig ett antal gånger varför jag inte hörde det omgående. Albumet gick några vändor igår förmiddag och spelas i skrivande stund. Först var jag lite tveksam till vad jag tyckte, men den växer för varje gång och det finns en hel del bra spår här. Sen beror det nog också på vilket humör man är på. Låtar som Skyscraper och Fly As You Might kan kännas segdragna och jobbiga ena stunden bara för att några timmar senare klä ditt humör perfekt och uppskattas. Öppningsspåret Only If You Run och efterföljande Fun That We Have osar en del Interpol på sitt upptempohumör. Medan On The Esplanade är en skönt avskalad historia.

Julian Plenti is...Skyscraper är en platta som bjuder på lite "allt möjligt" utan att ta ut svängarna för mycket från grunden. Över lag så är det faktiskt en mycket bra platta. Och är ni fans av Interpol kommer ni att gilla det här.

Ni hittar Julian Plenti här:
Spotify
Myspace
Officiella Hemsidan

Uprising!

Man brukar säga att man inte ska svära.
Men det skiter jag i just nu för....

...DET HÄR ÄR SÅ DJÄVLA BRA!!

Jag pratar om Muse nya singel Uprising!
Släpp allt ni har för händer, ögon och öron. Dra volymen i bott och tryck på play nedan. Sedan kommer ni inte vilja spela någon annan låt under resten av veckan:



Låten finns numera även på Spotify

In the Spotlight 2009 pt.3: Kasabian

Från två nykomlingar till ett gäng med några år på nacken, Kasabian.

Deras självbetitlade debutplatta från 2004 var sådär riktigt lysande bra som så många debutplattor brukar vara. Två år senare kom uppföljaren Empire och den kan väl i sin tur beskrivas så som uppföljare till debuter i flesta fall brukar vara tyvärr...rätt misslyckade. Det är ett lustigt fenomen det där, briljanta debutplattor som man sedan inte klara av att följa upp. Få klarar av att göra en minst lika bra uppföljare. När jag hörde singlarna till Empire trodde jag med all säkerhet att Kasabian var ett av de där banden som faktiskt skulle göra en formidabel andraplatta. Men icke.

Därför var nyfikenheten stor inför deras tredje album West Ryder Pauper Lunatic Asylum. Har lyssnat på den några vändor nu och måste klart säga att den växer för varje vända. Den låter Kasabian, dock kan jag känna att den saknar lite av den där sköna energin som främst återfanns på första skivan. Men här finns det några riktigt sköna låtar. Öppningsspåret Underdog, Fast Fuse och Take Aim är mina favoriter. I synnerhet de två första är av den Kasabian-karaktär jag gillar bäst. De första sex spåren av tolv är faktiskt riktigt bra, men sen blir de andra sex något segare. De är bra men som sagt, segare. Det gör att plattan faller mot slutet och man letar sig automatiskt mot forward för att klicka fram till första halvan av albumet igen.


Allt som allt, det är en bra Kasabian-platta. Når inte upp till debuten men klart bättre än Empire, om än ja saknar en riktig rökare till singel. Underdog är ju förstås ett klockrent val av de nya spåren och Where Did All the Love Go? är skön men lite sömnvarning i refrängen är det allt mot slutet. Fire däremot är väl inte det bästa singelalternativet, men det är ju bara mitt omdöme. Jag hoppas få se Fast Fuse som singel senare i höst. För den är precis vad som behövs i en radio nära dig.

Kasabian på nätet:
Spotify
Myspace
Officiell hemsida

If there's hope in your heart it will flow to every part

Hur är det där talesättet går? Om inte berget kan komma till Moses får Moses komma till berget? Med andra ord i det här sammanhanget: kan inte drömkonserten komma till mig (Sverige) får jag komma till den. Har under förmiddagen lagt vantarna på en biljett till Editors konsert i Köpenhamn den 18:e november. Nu återstår bara att be en stilla bön om att inga förhinder dyker upp. Men så heter det väl också tredje gången gillt, för att ta ett annat slitet talesätt, och är det någon gång det verkligen får stämma så är det nu!

Have you heard the latest? pt.3

Det fullkomligen väller ut nya intressanta debutalbum och intressanta uppföljare i år. Det kommer bli en svettigt het årsbästalista när det så väl är dags i december att summera 2009. Det kommer bli gruvligt svårt att rangordna de bästa plattorna. Det här musikåret kokar!

Förutom debuter så släpps det en hel del uppföljare under året också. Som redan nämnt tidigare så kan vi under hösten vänta oss nytt från bland andra Editors, Mustasch, Wolfmother, och Muse. Förutom dem är tillika Arctic Monkeys och Maps på gång med nytt.

För att återgå till Muse så kunde man i gårdagens Zane Lowe-show på BBC Radio höra en aptitretare i form av en halv minut av introt till kommande singeln Uplifting, vilken släpps på måndag om jag inte missförstod. Det vattnades rejält i munnen medan de tonerna strömmade in i hörselgångarna. Jag tror att Muse nya platta kan bli något riktigt galet makalöst bra! Så bra att jag knappt vågar tänka på det.

Ett annat gäng som snurrar flitigt hos Zane och Lamacq och som jag upptäckte hos Skivgrisarna här om veckan är The Horrors. Har inte hunnit lyssna in mig ordentligt på albumet än men singeln Mirror's Image är ruskigt bra. The Twangs färska singel Burney Rubble är en brittcharmigt söt och riktigt bra låt, ska bli spännande att höra deras nya platta.

Vidare har Kasabian gett ifrån sig ett tredje alster. Deras debut var supergrym, dess uppföljare var dock en rejäl besvikelse förutom singlarna som var lysande. Lyssnade som hastigast på nya verket för ett tag sedan. Det lät rätt lovande vill jag minnas men jag får återkomma med kommentar. Nya singeln Where Did All The Love Go? är inget man går i taket av lycka för men den är schyst.

Kvällens nya upptäckt heter Bombay Bicycle Club. Såg att deras album finns på Spotify så jag ska ta mig an den om en stund är tanken. Magnet som jag hörde är ännu bättre än låten jag fann nedan, men den fanns dock inte att hitta på YouTube. Gårdagens upptäckter består av sköna låten Dominos med The Big Pink samt fina Blue Skies med Noah & The Whale.



Låtlista:
The Horrors -Mirror's Image
The Twang - Burney Rubble
The Big Pink - Dominos
Maps - Let Go of the Fear
Kasabian - Where Did All the Love Go?
Noah & the Whale - Blue Skies
Arctic Monkeys - Crying Lightning
Bombay Bicycle Club - Dust on the Ground

In the Spotlight 2009 pt.2: Smoke Fairies

En annan intressant akt som dykt upp i år är den brittiska tjejduon Smoke Fairies. Kanske det snyggaste bandnamnet på länge, men de här tjejerna är så mycket mer än bara ett snyggt namn. Deras musik kan beskrivas som lättsam folk kryddat med lite bluesinfluenser och deras debutEP Frozen Heart kan vara bland det finaste som getts ut iår. Det är mycket behagliga toner och precis som med Florence + The Machine från föregående inlägg så är Smoke Fairies något ni absolut bör kolla upp.

Smoke Fairies på Spotify
Smoke Faires på Myspace

In the Spotlight 2009 pt.1: Florence + The Machine

Ägnade förmiddagen åt att lyssna på det som verkar vara sommarens stora snackis, Florence + The Machine och albumet Lungs. Överallt har jag tyckt mig se och höra om henne under de senaste dagarna; artiklar, radio, andra musiker som hyllar henne. När jag sedan hörde Drumming Song på BBC Radio här om dagen så förstod jag varför. Ännu mer förstod jag när jag lyssnade på plattan.


Med tanke på vilket musikår 2009 håller på att utvecklas till så vågar man knappt yppa orden "årets bästa platta" i den här stunden. I synnerhet inte när man vet vad som komma skall i höst, (och då syftar jag inte bara till Editors). Men jag vågar mig ändå på att säga så mycket som att Florence och hennes maskin definitivt kan räknas som ett av årets mest intressanta nya akter och att hon helt klart kommer vara med och fightas i topp 5 i kategorin årets bästa plattor.

Är det någon gång ni ska tro på en hype så är det nu! Lungs är en helt suverän platta. Det här vill ni verkligen inte missa! Så gör er själva en tjänst och sväng in på någon av nedanstående länkar och kolla upp Florence omgående! Det kan vara det bästa beslutet ni tar i år.

Florence + The Machine på Spotify
Florence + The Machine på Myspace

Låttips:
Rabbit Heart (Raise It Up)
Dog Days Are Over

Darling, just don't put down your guns yet

Senaste Editorsuppdateringarna är att releasen av nya plattan In This Light and On This Evening blivit framflyttad från 21 september till 12 oktober. Det som kändes som en evighet innan har nu förlängts ytterligare. Men den som väntar på något gott heter det ju! Och jag vågar tro att det här albumet verkligen är något värt all väntan. Det har de fyra nya låtarna jag länkat till i ett tidigare inlägg redan visat.

Hittade en kort intervju förut på BBC 6 Music. Denna hittar ni här, ca 53 minuter in i programmet. Tom och Russell pratar om nya plattan och kommenterar även låttiteln Eat Raw Meat = Blood Drool. Blev rätt paff första gången jag såg det, men nu mera tycker jag den är häftig, mest för att det var så oväntat. Men så är det en fruktansvärt bra låt också! Som om inte det vore nog så avslöjar Tom dessutom att Papillon kommer bli den första singeln. Ett utmärkt val och det är verkligen en hit.

Idag annonserade de även datum och platser för höstens kommande Europaturné. Dessvärre finns inget Sverige med på den turen. Förvisso lär det säkert komma tillfällen under våren och säkert en hel del festivalspelningar nästa sommar. Men man kan ju aldrig veta. Köpenhamn den 18:e november är det närmaste de kommer Sverige. Funderar starkt på om man skulle försöka ta sig dit. Såg även förut att The Maccabees skulle följa med som support vilket gör det hela ännu mer intressant.


Slutligen får ni länken till en intressant artikel Tom Smith skrivit där han berättar om nya skivan och arbetet inför den och lite hur de arbetar som band. En mycket bra och vettig artikel. Där får vi även veta att de spelat in 20 låtar, 9 st. kommer finnas med på albumet och övriga lär tydligen släppas vid olika tillfällen framöver. Troliga b-sidor med andra ord. Ska bli riktigt kul att höra det nya materialet.

Have you heard the latest? pt.2

Mycket nytt är det så jag fortsätter med ytterligare en YouTube-spellista med de låtar jag har lyckats hitta. Några av dem går även att hitta på Spotify.


Kvällens vackraste står Smoke Fairies för. Deras låt Frozen Heart är helt makalöst skön, tro mig, de här tjejerna vill ni inte missa! Florence + The Machine pratas det varmt om på olika håll och när jag nu hörde Drumming Song förstod jag alla lovord!

Brighton-bandet Mirrors är ett gäng ni bör hålla öronen öppna för om ni gillar lätt eletronisk pop som osar sent brittiskt 80-tal. Look At Me är en ruskigt bra låt! The XX är en ny intressant akt som ni bör hålla utkik efter. Hittade dock inte låten Island utan det är istället debutsingeln Crystalised ni får här.

The Victorian English Gentlemen's Club har kanske det mest intressanta bandnamnet i startfältet, deras småspooky låt Parrot är minst lika intressant. Edward Sharpe & The Magnetic Zeroes är ytterligare ett långt namn att lägga på minnet, men väl värt det för 40 Day Dream. Ser fram emot att lyssna på nya albumet.

Mumford & Sons lyssnade jag på lite tidigare i våras. Tyckte de var väldigt trevliga men de fastnade inte märkvärt då. Men så fick jag höra låten Little Lion Man ikväll och blev tvärsåld. Här i ett liveklipp. Håller tummarna för att de ploppar upp på Spotify inom en inte allt för avlägsen framtid. Passion Pits senaste album är för mig dock en besvikelse, men singeln To Kingdom Come är en skön pärla.

Även Jamie T är i farten igen; sköna Sticks n Stones kan höras på radion, jag väljer den minst lika grymma Chaka Demus. Gillar ni rocktuff britt-hiphopish är Trip er man och Professor Green är nästan som ett punkrockigare The Streets.

Bordeaux-duon Kap Bambinos lagområa elektroniska sound är härligt uppfriskande. The OK Social Club låter egentligen som mycket annat i sin indie/alternative genre men The Late 90s rycker tag i en. Och The Low Anthem bjuder, som namnet antyder, på lågmälda och finstämda toner i To Ohio.

Varsågoda, 14 sköna låtar att sätta tänderna i!




Låtlista:
Smoke Fairies - Frozen Heart
Florence + The Machine - Drumming Song
Mirrors - Look At Me
The XX -Crystalised
The Victorian English Gentlemen's Club - Parrot
Edward Sharpe & The Magnetic Zeroes - 40 Day Dream
Mumford & Sons - Little Lion Man
Passion Pit - Kingdom Come
Jamie T - Chaka Demus
Trip - Who's That
Professor Green - Hard Night Out
Kap Bambino - Red Sign
The OK Social Club - The Late 90s
The Low Anthem - To Ohio

While the rain came tumbling down

Upptäckte här om dagen att även Paisleys stolthet Paolo Nutini har slungat ut ett sprillans nytt album. Sunny Side Up heter denna uppföljare till 2006 års debutplatta These Streets. Först tyckte jag inte att den var så imponerande men beslöt mig för att spela den en vända till. Sen blev det en gång till, och en gång till, och det slutade med att herr Nutini höll mig sällskap hela eftermiddagen. Albumet växer för varje lyssning.

Första singeln heter Candy, en småtrevlig låt om än den är långt ifrån den bästa på plattan. Jag är mer förtjust i spåren 10/10, Coming Up Easy, Growing Up Beside You, Worried Man och framförallt Tricks of the Trade.




Kolla upp albumet på Spotify vet jag.
Och passa även på att bekanta er med debutskivan These Streets om ni inte redan har den i er ägo. Vackra Last Request och catchiga Jenny Don't Be Hasty rekommenderas varmt från den. Tillsammans med den skönt medryckande Alloway Grove.

Paolo på Myspace

Have you heard the latest? pt.1

När svensk radio lämnar mycket att önska vad gäller musikshower tackar man övre makter för webradio/podsändningar. Steve Lamacqs och Zane Lowes shower på BBC är rena guldgruvorna! Zane upptäckte jag faktiskt nu i veckan, detta via en gammal intervju jag ramlade över för några dagar sedan med Editors gitarrist Chris Urbanowicz. Enligt Chris var Zane den som gav Editors en skjuts upp då lite intresse visades för bandet i början. Men Zane snappade upp dem, gav dem speltid och sedan vaknade uppenbarligen resten av the UK till liv och resten är historia så att säga. En viktig man med andra ord och jag blev genast nyfiken på hans show och kollade upp den. Kan vara det bästa jag gjort den här sommaren. Måndagar till torsdagar kl.19 till 21 på BBC1 kan man höra Zane spela nya sköna låtar.

Steve Lamacq har jag C. på It's easy to get buried in the past att tacka för. Fick en länk till Steve onsdagshow i höstas då han intervjuade Editors Tom Smith och pratade om nya plattan (som för övrigt är framskjuten till 12/10 fick jag veta idag). Därefter började jag lyssna till Steves shower; onsdagsshowen på BBC Radio 2 kl.23 till 00 samt In New Music We Trust på BBC Radio 1, måndagar 21-22.

Är man som undertecknad väldigt glad i diverse alternative, indie och rock, och i synnerhet brittiskt så är det här de här båda herrarnas shower rena himmelriket.

Tänkte jag skulle göra någon form av lista på allt nytt härligt jag hört idag, dock är mycket till och med så rykande färskt att det varken kommit upp på Spotify eller YouTube. Men några låtar har jag fått upp på YouTube så det blir en 8-låtars spellista nedan innehållandes följande:

Simian Mobile Disco feat. Alexis Taylor (Hot Chip) - Bad Blood
Bloc Party - One More Chance
White Rabbits - Percussion Gun
The Cribs - Cheat on Me
Reverend & The Makers - Silence Is Talking
The Silent Years - On Our Way Home
Friendly Fires - Kiss of Life
Muse - United States of Eurasia

Nya Muse bådar riktigt gott! Bloc Party har inte direkt intresserat mig sedan debuten men detta intresse har återuppväckts med nya singeln. En riktigt skön rökare. Samma får sägas gälla The Cribs som aldrig intresserat mig i första taget, men Cheat on Me satte sig efter första lyssningen. White Rabbits är riktigt intressanta och deras senaste platta är enligt Zane "hetaste plattan i världen" just nu. Friendly Fires och The Silent Years är två nya bekantskaper för mig som är väldigt trevliga. Simian Mobile Disco tillsammans med Hot Chips Alexis Taylor kommer bli en het danshit i höst.

There you go, hugg in!

One last push with all the strength of us all

Av förklarliga skäl har det blivit en del Editors på senast, och ännu mer kommer det att bli framöver! Believe me. Men det finns ju självklart en drös andra sköna band som bestämt sig för att hjälpa till att göra musikåret 2009 minnesvärt.

Ett av dem är Editors landskollegor The Maccabees. 2006 kom debutskivan Colour It In som fångade mitt intresse när den ursköna låten Toothpaste Kisses ljöd ut ur radion en eftermiddag. Och iår var det alltså dags för efterföljaren Wall of Arms. Har lyssnat på den i princip hela dagen och den växer för varje gång. Can You Give It var det spår som fastnade först och det förvånade mig inte när jag sedan upptäckte att den dessutom är en singel.



Lyssna på och se videon till Can You Give It på YouTube. Sväng därefter in på Spotify och lyssna på resten av albumet!

i love the dreaming when i think of the saftey in the clouds out my window

Goda nyheter nådde mig idag. Den 22 augusti ska jag bege mig upp till huvudstaden för att se när Coldplay släpper loss på Stockholm Stadion. Har inte hört något om förband men idag så berättade C. den goda nyheten att det är inga mindre än White Lies som ska värma upp scen och publik! Gôtt säger jag!




För övrigt är det 60 dagar kvar till releasen av Editors nya platta In This Light and on This Evening. Till dess kan ni njuta av "en gammal goding" i akustiskt format med samtliga fyra medlemmar.

Realize it's all in front of you

Var inne på Wolfmother på Spotify för att fiska fram en av deras spår till en spellista. Och vad får jag se där om inte en ny låt!

Wolfmothers sångare, mannen med den sköna fluffrisyren; Andrew Stockdale, blev för något år sedan ensam kvar när Myles Heskett och Chris Ross beslutade sig för att lämna bandet. Besvikelsen hos undertecknad vad stor då jag är väldigt förtjust i deras sound. Dock läste jag att Stockdale hade planer på att ersätta sina forna bandkamrater och fortsätta musicera under Wolfmother. Och nu verkar det inte bättre än att hösten kompletteras med ytterligare ett skönt albumsläpp. 13 oktober ser ut att vara det satta datumet för releasen av Cosmic Egg, uppföljaren till den självbetitlade debutplattan.

Första smakprovet heter Back Round och den bådar gott inför vad som komma skall!





Noterade även att Andrew Stockdale för övrigt fyller 33 år imorgon, gratulationer är således på sin plats!

Arvika 09!

Tillbaka till verkligheten igen efter en riktigt skön och rolig vistelse på årets upplaga av Arvikafestivalen. Och vad ska man säga, i år lyckades de verkligen med blandningen av musiken; elektroniskt, pop, rock. Kändes som man fick en lagom dos av allt. Dessutom var dragplåstren inte att leka med! Bra jobbat Galaxen! Men vi tar det från början.


Torsdag.
Tidigt begav jag mig till kusinen i Arvika för att hämta ut armbandet och även slippa köra när solen stekte som mest. Och tur var väl det för jäklar vad varmt det var denna första dag av tre. Musiken var dessutom den lika brinnande het som solen.

Kl. 15 begav jag mig till näst minsta scenen för att spana in britten James Yuill. Jag, och säkert många andra, trodde det skulle bli en soft stilla och mysig spelning. Men inte då! Med gitarren över axeln och pumpande beats knockar en glad James oss fullständigt och får större delen av publiken att dansa. Totalt oväntat och helt lysande! Det var 10 gånger över förväntan! Lite kul och oväntat var också att två av medlemmarna i norska Casiokids (vars spelning jag tyvärr missade) gästade James och hade gjort en norsk översättning på en av hans låtar.











En stund senare väntade Santigold. Eller snarare, vi fick vänta på henne. 20 minuter sen. Illa illa (Hade man kunnat veta sådant i förväg hade jag kunnat kika på Casiokids under tiden, vars spelning jag offrade till förmån för Santigold). Men det var en riktigt glad Santigold som steg upp på scenen till slut. Lite trög i starten men efter några låtar kom partyt igång och avslutades med att några lyckliga ur publiken fick gå upp på scenen och dansa bakom henne. En skön spelning, men inte lika bra som väntat.











Därefter underbara Detektivbyrån. Borde dock ha varit på en större scen, Andromeda var knökat med folk som ville höra på denna ursköna trio. Lika charmerande som vanligt.


Sen började det som jag gått och väntat på. Dagens tre mest smaskiga konserter stod härnäst på schemat. Fint nog så avlöste de varandra också:
The Mars Volta - Röyksopp - Nine Inch Nails.

The Mars Volta har jag lyssnat lite på innan och tycker de är riktigt intressanta. Och nog fick jag valuta för biljettpengarna alltid! Jisses! Vilken urladdning! Voltas musik gör sig helt klart bäst live. Omar Rodriguez-Lopez såg ut som en kopia av Hendrix och Cedric Bixler Zavala har en av rockens coolaste och grymmaste röster. Mäktigt!











Därefter följde Röyksopp. Jag tänkte redan innan att det skulle vara ett misstag att ha bandet i Apollotältet som är näst största scenen. Och mycket riktigt, det var smockfullt men himmel vilket party! Även Robyn och Karin Drejier gästade på några av låtarna.

Sedan var det dags för den konserten som jag väntat på sedan nyheten om bokningen kom. Nine Inch Nails. I flera år har det varit en av mina drömkonserter då jag hört att de ska vara ett magnifikt liveband. Trodde dock aldrig jag skulle få chansen att se dem. Allra minst i mina egna hemtrakter! Men nu stod jag där full av förväntan framför en rökfylld scen, och 23.45 klev Trent Reznor i sina tighta skinnbrallor upp på scenen tillsammans med senaste upplagan av bandet. Mina förväntnigar var inte ens i närheten av den spelningen de bjöd på. Vad ska man säga, det var helt perfekt! Fullständigt briljant! Dock infann sig en rätt så stor besvikelse mitt uppe i all eufori; de spelade inte Closer. Pafft, just det instrumentala partiet i andra halvan av låten är något jag dreglat över att få höra live. Men det blev jag dessvärre snuvad på. Hurt i all ära, det var mäktigt att avsluta allt med den, men jag hade hellre sett bandet köra över alla med Closer innan de lämnade scenen. Men annars; fantastiskt!











Rundade sedan av kvällen med att kika på Kite och Växjös stoltheter Bullet. Det roliga med Bullet är att jag har bott i Växjö i snart tre år, och känt till dem ungefär lika länge men aldrig hört dem. Jag undrar vad som tagit mig så länge?! Det osade AC/DC och dessutom var de på riktigt gott humör. Väl på tiden att jag upptäckte dem. Kite var väldigt trevliga också.


Fredag.
Eftersom jag inte är så förtjust i varken Frida Hyvönen eller Lillasyster var det 15.45 som var första hålltiden för dagen med Welle:Erdball och Poni Hoax på schemat. Dock bröt åska och regn ut och jag valde att bli kvar i huset fram till 17.45 istället och första måstet för dagen:










Eagles of Death Metal.
Några minuter efter att jag anlänt till Apollotältet öppnar sig himlen igen men EoDM lyckades värma upp tältet bra och bjöd på en svängig, svettig och glad spelning! Min första tanke var att de hade gjort sig bättre på en mindre inomhusscen. Men efter att ha avancerat lite längre fram i publiken var även jag inne i stämningen!


Därefter blev det tonårsnostalgi! bob hund äntrade största scenen och varvade nya låtar med många gamla godingar. När de flesta gamla rockrävar verkar blir pluffsigare ju äldre de blir så är Thomas Öberg fortsatt lika smal och och yr runt på scenen som ett annat energiknippe, trasslar in mikronfonsladden överallt och poserar glatt. De håller måttet än!



Sedan, dagens stora dragplåster. Depeche Mode! Inte heller de kunde man tro att man skulle få uppleva på en grusparkering i lilla Arvika! Bandet är på gott humör och starar spelningen lite segt med två nya låtar. Sedan börjar de beta av gamla hits. Framförallt It's no good, en av mina favoritlåtar och minns jag inte helt fel så spelade de aldrig den när jag såg dem i Stockholm för tre år sedan. Det gjorde mig mäkta nöjd. Dock var inte spelningen lika bra som den i huvudstaden. Berodde mest på låtvalen och även att de favoritlåtar de väl spelade inte riktigt lät lika bra här som på Sthlm-spelningen. Det var en annan stämning i Sthlm också. Men bra var det helt klart! Och jag är otroligt glad att jag har fått chansen att se dem igen. Mäktigt att avsluta med Personal Jesus.

Därefter rundades kvällen av med lite I Are Droid. De var faktiskt över förväntan och jag kommer nog ge deras platta en chans trots allt. De är inte alls tokiga.

För övrigt en smått märklig dag då jag bara såg tre och en halv konsert, tror aldrig det har hänt att jag sett så lite band på en och samma festivaldag! Men bra spelningarna var det helt klart!


Lördag.
Sista dagen höll regnet borta och värmen var inte fullt så olidlig som på torsdagen.

Aesthetic Perfection fick kicka igång dagen med sin hårdsynth. Perfekt uppvaknande. Därefter såg jag slutet på Alice in Videoland som ärligt talat var riktigt dåliga. Avvarade en kvart till Dyno som var en trevlig ny bekantskap och därefter ägnade jag en stund åt Florence Valentin. De är inte dåliga, men jag känner inget direkt för dem heller. Hade jag varit 17 igen hade de säkert gått hem hos mig mer.

Därefter blev det en stund i trädgården med ett glas vitt och Anna Ternheim på håll. Därefter upp till området igen. Jag och kusinen var ordentligt peppade inför Sveriges bästa rockband, Mustasch. Har tappat räkningen på antalet gånger jag sett dem, men nog fan är de alltid lika bra och aldrig får man nog av dem!











En timmes röj och därefter traskade vi nöjda och belåtna vidare till Fleet Foxes. Detta gäng bjöd på en riktigt mysig timma i Apollotältet! Därefter käkade vi mat till tonerna av Thåström...ärligt talat, roligare spelningar har man varit med om. Sedan blev det DAF. Kusinen och hennes man hade pratat sig varma om dem dagarna innan så mina förväntningar var rätt höga. Dock överträffades de inte. Det var helt OK, vissa låtar var rätt sköna, i övrigt var det inget jag gick i taket av lycka för. Men ska helt klart ge dem en chans.

Sedan var det dags för sista dagens höjdpunkt. Det tredje dragplåstret, Korn. Jag har lyssnat lite på dem till och från och har några favoritlåtar, men annars inte fastnat märkvärt. Dock varit väldigt sugen på att se dem live då jag tänkt att det kan bli något riktigt bra. Och oj oj oj! Det var ståpäls när första låten drog igång och därefter bjöd bandet på en riktigt mäktig spelning! Dessutom förstummades jag över alla bra låtarna och undrade hur jag lyckats missa dem. Alla vi fyra i sällskapet var rätt frälsta efter den spelningen! Dessutom bjöd de på en oväntad men riktigt bra cover på Pink Floyds Another Brick in the Wall.











Kvällen avslutades med Mind.in.a.box. Kusinen är helt tokig i dem så det var för hennes skull jag hängde med. Själv var jag inte särskilt övertygad efter att ha lyssnat till dem på Spotify innan. Men där vid Andromedascenen fick jag mig kvällens överraskning. Det var riktigt bra live! Men vissa band funkar också bättre live än på platta. Synth och rockmusik i synnerhet. Mind.in.a.box mörka men hoppfulla synth värmde gott i nattkylan.


Sammanfattningsvis har det varit en riktigt bra festival med många goa band på schemat. Bäst var helt klart The Mars Volta, Nine Inch Nails och Korn. Jag säger det igen: Mäktigt!

Release find your peace my love

Det här är den viktigaste informationen ni behöver veta i år.

Den 21:e september släpper Editors nya plattan In this light and on this evening!


I övrigt är jag tillbaka i verkligheten efter tre ursköna dagar i Arvika. En långt inlägg om dessa dagar kommer inom kort!