Switchblade Smiles

Kasabian har alldeles alldeles precis släppt en ny singel. Den premiärspelades på BBC Radio för en stund sedan, och nu ligger den uppe på bandets hemsida och på Soundcloud. Switchblade Smiles lyder titeln. Efter första lyssningen är jag inte särskilt övertygad. Men vem vet, kanske ändrar jag mig. Vad tycker ni om den?

In the Spotlight 2009 pt.3: Kasabian

Från två nykomlingar till ett gäng med några år på nacken, Kasabian.

Deras självbetitlade debutplatta från 2004 var sådär riktigt lysande bra som så många debutplattor brukar vara. Två år senare kom uppföljaren Empire och den kan väl i sin tur beskrivas så som uppföljare till debuter i flesta fall brukar vara tyvärr...rätt misslyckade. Det är ett lustigt fenomen det där, briljanta debutplattor som man sedan inte klara av att följa upp. Få klarar av att göra en minst lika bra uppföljare. När jag hörde singlarna till Empire trodde jag med all säkerhet att Kasabian var ett av de där banden som faktiskt skulle göra en formidabel andraplatta. Men icke.

Därför var nyfikenheten stor inför deras tredje album West Ryder Pauper Lunatic Asylum. Har lyssnat på den några vändor nu och måste klart säga att den växer för varje vända. Den låter Kasabian, dock kan jag känna att den saknar lite av den där sköna energin som främst återfanns på första skivan. Men här finns det några riktigt sköna låtar. Öppningsspåret Underdog, Fast Fuse och Take Aim är mina favoriter. I synnerhet de två första är av den Kasabian-karaktär jag gillar bäst. De första sex spåren av tolv är faktiskt riktigt bra, men sen blir de andra sex något segare. De är bra men som sagt, segare. Det gör att plattan faller mot slutet och man letar sig automatiskt mot forward för att klicka fram till första halvan av albumet igen.


Allt som allt, det är en bra Kasabian-platta. Når inte upp till debuten men klart bättre än Empire, om än ja saknar en riktig rökare till singel. Underdog är ju förstås ett klockrent val av de nya spåren och Where Did All the Love Go? är skön men lite sömnvarning i refrängen är det allt mot slutet. Fire däremot är väl inte det bästa singelalternativet, men det är ju bara mitt omdöme. Jag hoppas få se Fast Fuse som singel senare i höst. För den är precis vad som behövs i en radio nära dig.

Kasabian på nätet:
Spotify
Myspace
Officiell hemsida

Covers pt.8 - Pictures of Matchstick Men

När jag gled runt på the Hype Machine igår och letade låtexempel till mina vecko-inlägg så ramlade jag över en smått oväntad cover. Eller ja, så värst oväntad kanske den inte är men jag blev lite förvånad ändå. Låten är Status Quos hit Pictures of Matchstick Men från 1968 och covern jag hittade står inga mindre än Quos landskollegor i sköna bandet Kasabian för.
Jag hade inte tänkt ta med den här covern egentligen då det inte är något speciellt med den. Det vill säga, ska man göra en cover ska man göra något "eget" av den och Kasabians version låter mer eller mindre som originalet om än mer modern och finputsad. Jag gillar Tom Meighan och Co starkt, har pratat varmt om dem tidigare här... så därför är jag rätt besviken och tycker de kunde gjort så mycket bättre eller helt enkelt gett fanken i att ta sig an låten. Det är inte dåligt men det är som sagt inte "eget". Samt att deras putsade variant tar bort all känsla som 68-soundet ger, det är ju halva charmen med låten.

Att jag ändå tar upp låten är väl en följd av min lilla förvåning över att hitta denna version, jag tycker det ändå är lite kul med covers, samtidigt som det får vara ett litet exempel på hur man inte borde göra. För att inte glömma att Quos original är riktigt riktigt skön och att den är värd att omnämnas i ett inlägg.

So here you go:

Status Quo - Pictures of Matchstick Men
Kasabian - Pictures of Matchstick Men

Pieces of the People We Love & Empire

Yes. Av de sex plattorna jag nämnde i förra inlägget ska jag kommentera två utav dem här och nu.

Börjar med The Rapture - Pieces of the people we love. New York-kvarteten är stora personliga favoriter sen några år tillbaka då jag först hörde tuffa House of Jealous Lovers från förra plattan Echoes. En skiva som visade sig inte vara lika rolig som jag hade hoppats på. Ett gäng riktigt bra låtar återfinns där, dock blandat med några mindre roliga utsvävningar som sänkte betyget. Så när jag hörde den suveränt sköna låten Get myself into it förra hösten blev jag mitt i alla eufori lite rädd för att PotPWL skulle följa liknande mönster som föregångaren. Några starka spår men övriga tråkiga. (En tendens som oftast är allt för vanlig i allmänhet). Nu när jag äntligen har plattan i min ägo kan jag bara konstatera motsaten. Jag skiter i att det är olämpligt att svära, för fyn fan vilken djälva skön skiva PotPWL är! Om Echoes var lite "mörkare" så är PotPWL motsatsen. Det dansanta är kvar och nästan dubblerat. Man kommer i någon slags tokig topphumörsstämning och inte ens den lame skulle kunna sitta still till det här. Har ni inte upptäckt The Rapture än så det på tiden att ni tar tag i det.

Andra skivan jag tänkt nämna är Kasabians Empire

Debutplattan var hur skön som helst. Empire är... ja. Jag vet inte vad som är fel egentligen. Det är något som saknas. Blev killarna så självsäkra att de slarvade bort det lilla extra när de satte ihop uppföljaren? Har de tappat glöden? Eller vad fan gick snett? Det är inte riktigt samma sköna flow i soundet, Tom Meighan har inte samma släpande arrogans i sin röst. Det är... nä. Jag vet ärligt talat inte vad som gått snett men någonting är det. Jag hade hoppats på lite mer med tanke på grymma singeln Shoot the runner. Men den förblir också höjdpunkten på skivan. Jag är fruktansvärt besviken.

Tre album som lyft min vecka

Anglofilen i mig har verkligen fått sin beskärda del av lyckorus denna vecka. Tre plattor har en efter en landat i min brevlåda under de närmaste dagarna:



Kaiser Chiefs - Yours Truly, Angry Mob

Ett av mina stora favoriter har äntligen kommit ut med uppföljaren till den sköna debutplattan Employment. Jag fick den idag så jag har bara hunnit lyssna igenom den en gång men första intrycket är mycket positivt. Det är kanske inte lika mycket "na na na" och allsångsbetonat som på debuten men det är utan tvekan ett knippe starka låtar Leeds-killarna har knåpat ihop till den här skivan. Första singeln och tillika öppningsspåret Ruby är den starkaste låten men efter bara en lyssning har jag redan fastnat för flera av de övriga 11 spåren. Så jag återkommer när jag låtit plattan rotera några fler varv i spelaren.

Klaxons - Myths of the near future.

Klaxons är bandet med soundet som ingen verkar vara på det riktigt klara med hur de ska beskriva. New Rave och indie disco är några av stämplarna som sats. På bandets myspace-sida beskriver de själva sitt sound som: "when Buzz Aldrin returned from the moon and turned Muslim". För egen del nöjer jag mig med att bara beskriva debutplattan med ett ord: Briljant. Det är lagomt smått kaotiskt oljudigt blandat med några sköna melodier. De flesta av er känner förmodligen redan till detta mästerliga band men för er som har missat dem; håva fram plånboken och bege er till närmaste skivaffär bums!


Tredje skivan är Kasabians självbetitlade debut som kom 2004. Av någon anledning får jag inte upp bilden till den. Bara hunnit lyssna igenom den lite snabbt två gånger men det har samtidigt varit två väldigt behagliga lyssningar. Lite av ett mysterium att jag inte köpt skivan tidigare men det blir så i bland. Det är hur som helst så bra som alla säger att det är i alla fall. Nya plattan Empire kommer definitivt införskaffas av undertecknad när ekonomin tillåter igen.