2007 i låtar

Årssammanfattning är det dags för. Gör det enkelt för mig och listar årets favoritlåtar. (De som jag kommer ihåg i nuläget) Större delen släpptes under 2007, ett fåtal kan måhända vara från tidigare år, men det är under det gångna året de upptäckts och snurrat hemma hos mig.


So here we go, 2007 i 34 låtar:

Editors - Smokers Outside the Hospital Doors
Jag väntade i något som kändes mer oändligt än en evighet. Men det var värt all väntan. Jag blir fortfarande lika överväldigad när jag lyssnar på den.

Modest Mouse - Dashboard
Borde få den mest dystre på topphumör direkt.

Maps - You don't know her name
Underbart sound.

The Coshercot Honeys - We're all lions
Skönaste upptäckten i år.

iLiKETRAiNS - Terra Nova
Sanslöst jävla vackert är det.

Klaxons - Forgotten works
Förmodligen en av årets mest spelade låtar och bästa spåret från en av förra årets bästa album.

Arctic Monkeys - Flourescent Adolescent

The Pigeon Detectives - I'm not sorry

Neil Young - Ambulance blues
Under 2007 har jag äntligen introducerat mig till Young. Det här är favoritspåret hittills.

Mustasch - Double Nature

The Killers - Tranquilize

IamX - The Alternative

Martha Wainwright - B.M.F.A.

James Dean Bradfield - That's no way to tell a lie
James är tillbaka! Grym solodebutsingel. Bättre än det mesta Manics presterat på senare år.

Svenska Akademien - Vakna

Reverend and the Makers - Heavyweight champion of the world

Anna Ternheim & Fyfe Dangerfield - Lovers dream

The Veils - Lavinia

Shiny Toy Guns - Don't cry out
Rätt skönt sound. Synd att de ställde in på Arvika.

Kaiser Chiefs - Ruby

The Maccabees - Toothpaste kisses

Harrisons - Monday's arms

Snow Patrol - Chasing Cars

Studio - Self service

Just Jack - Starz in their eyes

Isolation Years - Landslide

Salem Al Fakir - Good song

Chris Cornell - You know my name

The Enemy - It's not OK

Faithless - Bombs

Hot Hot Heat - Let me in

Interpol - The Heinrich Maneuver

Hard-fi - Suburban knights

Tegan and Sara - Back in your head

Album:

1. Editors - An end has a start

2. Maps - We can create

Som vanligt tillåter inte ekonomin att införhandla nysläpta album. Men några har det blivit. Ett flertal har även lyssnats på. Många jag borde ha lyssnat på har jag inte hört än. Men det kommer. Hur som helst, ovan nämnda album är fantastiskt bra och rekommenderas varmt.

Live:

IamX samt In Flames på Arvikafestivalen.

Hångelmarathon

Inte en dag utan en ny upptäckt. The Maccabees är dagens nyfunna hjältar för min del. Som med mycket annat har jag hört talas om dem tidigare men inte hört något. Nyss spelades de på radion. Video letades upp. Det gillas mycket mycket.
Så ta en sväng in och lyssna på Toothpaste kisses. Skön låt och cool video. Hångelmarathon.

The Maccabees - Toothpaste kisses

Ännu fler!

Mer Nya Zeeland!


Motocade - Bomb squad
Motocade - My friends

The Stomps - One more night
The Stomps - The Bitch has done it again

The Phoenix Foundation - Nest egg

The Ruby Suns - It's hard to let you know

JJ72

JJ72. Irländsk pop/rock/indie-band aktiva mellan åren 1999-2006. Egentligen inte så värst märkvärdiga men helt ok. Sångaren Mark Greaney har dock en något säregen röst, vilken jag förvisso gillar men det medför att man bara pallar att lyssna på bandet i mindre doser. Så vitt jag vet släppte de bara två album, varav den ena finns i min ägo sedan några år tillbaka. Var det enkla sköna popstycket Long way south som fick mig att införskaffa den självbetitlade debutplattan. Länge sedan jag lyssnade på den nu, får väl ta och snurra igång den i helgen kanske. Att jag helt plötsligt kom att tänka på dem nu är tack vare att jag under de senaste dagarna gått igenom några gamla bland-MDs där ovannämnda låt fanns med på en utav diskarna. Blir på bra humör av den.

Long way south

Utöver den släpptes fyra spår till från den skivan som singlar. När jag ändå är i farten kan jag lika gärna rada upp dem med. Videorna är egentligen inte så mycket att hänga granen kanske, men ok poplåtar är det ändå. Fast kom ihåg vad jag nämnde ovan, att det nog ska lyssnas på i mindre doser. Marks röst tär lite på hörselnerverna i längden.

Algeria

Snow

October Swimmer

Oxygen

Favoritlåtarna pt.6: Depeche Mode - I feel you

Depeche Mode - I feel you

Depeche. Ett av de band som hängt med ett tag i mitt musiklyssnande. Så pass att jag inte minns första gången jag hörde dem eller vilken låt det kan ha varit. Min mor är helsåld på dem också. Men ett av de först starka minnen jag har från att detta band smått började nästla sig in i mina musiksmaklökar, är från 1997. Det året då albumet Ultra släpptes. I övrigt en period då 12-13-åriga lilla jag kollade en hel del på MTV (då det fortfarande visades en hel del vettigt). Låten Barrel of a gun roterade frekvent på kanalen. Ett sound och en video som kanske för mig just då var lite starkare, tyngre och mörkare än det jag brukade lyssna på vanligtvis. Minnena av den videon från den tiden sitter fortfarande väldigt tydligt. Även om det då kontrasterade lite mot mina övriga lite "snällare" lyssningsobjekt så var det något med den och musiken som jag ändå gillade. Ett par år senare hade bandets musik växt sig ännu starkare hos mig och framförallt singel-spåren från Ultra blev något utav de mesta favoriterna.

Första skivan som införskaffades av dem var en samling. Minns att jag gillade det mesta från den, men ett par spår brukade jag skippa förbi när de kom. En av dessa spår som ratades var I feel you. Antar att det var något med den som inte föll mig i smaken. Tror jag till och med prövade att lyssna på den igen vid ett senare tillfälle utan lyckat resultat. Sedan dess fick den ingen mer chans. Inte förrän jag för ett par somrar sen var till Stockholm Stadion och såg DM live för första gången. Där hände det. En bit in i konserten så river bandet av just I feel you. Och det var kanske bland det mäktigaste som jag upplevt under ett livegig. Det enda jag hade i huvudet efter att konserten var över, var att det första jag måste göra när jag kom hem igen var att spela I feel you. Sedan gick den på ständig rotation under en längre period och har förblivit en av mina främsta Depeche-favoriter. Funderat lite på hur jag har kunnat rata den så hårt tidigare, obegripligt. Lustigt ändå att det skulle ta en livekonsert för att få den att fastna. Men så är det ibland.

Låten finns med på skivan Songs of Fatih and Devotion från 1993.

We're all lions

Fick precis ett musiktips som förgyllde hela min kväll. The Greenhornes heter bandet. Tydligen lirat i bra många år, dock har de helt gått mig förbi. Har ett soft sound à la lite klassisk rock n roll/psychedelia. Jag älskar det, utan tvekan. Så gå in på länken och lyssna du med!
http://www.myspace.com/thegreenhornes


Sen måste jag återigen slå ett slag för det Nya Zeeländska bandet The Coshercot Honeys. Tipsade om dem i ett tidigare inlägg för några månader sen men jag tycker de är så förbaskat bra att jag nämner dem igen. Om någon sitter på lite låtar av dem får ni mer än gärna höra av er till undertecknad.
Lyssna här:
http://www.myspace.com/thecoshercothoneys

I keep up with the racing rats

Det blir aldrig som man tänkt sig riktigt. Åtminstone ska man aldrig lova någonting men kommer man från Värmland som jag gör så är det väl oundvikligt. (Vi bara lôver å lôver). Har gått och tänkt på ett antal saker som ska det skrivas om här men icke har det blivit av. Varit fullt upp under hösten med plugg och diverse andra ting att den riktiga tiden till att sätta sig ner och skriva inte riktigt infinner sig. Förhoppningsvis blir det bättring snart.

Ikväll spelar Editors i Stockholm. Imorgon spelar de i Köpenhamn. Jag hade hoppats att jag skulle få möjlighet att ta mig iväg. Så blev det dessvärre inte. Det känns rätt surt för jag vill inget hellre än att se dem live. Det är ju favoritbandet nummer ett som sagt.

Förhoppningsvis dyker det upp fler tillfällen.

Men för att trösta sig med någonting kan man alltid kolla in videon till tredje och senaste singeln The Racing Rats från deras andra album An end has a start. Förvisso känns videon lite för tråkigt simpel och som att bandet inte riktigt pallat med att göra något vettigt utav det. Men det tar inte ifrån att The Racing Rats är en av albumets absoluta toppspår. Ett underbart stycke musik helt enkelt, är extra svag för gitarren. Lyssna och njut. Grymt bra låt.

Time

Electric Light Orchestra - Time

Mina föräldrar har båda en drös med ELO-plattor i sina respektive samlingar. Alla de gånger jag gått igenom deras plattor har jag tänkt att jag måste lyssna in mig på ELO. Som med många andra band så är de ett namn som funnits med en under lång tid men man har inte hört något med dem. Inte heller kom jag mig aldrig för att låta vinylspelarens nål vidröra deras skivor, jag fann väl så mycket annat spännande att ELO hamnade långt ner på spellistan. Men så en dag hade min far fått Time på CD av en jobbarkompis, och drog på den medan vi drack kaffe. Jag var såld. Det om något borde väl ha fått mig att dra fram övriga skivor och spela, men konstigt nog har jag inte gjort det, fråga mig inte varför. Så jag kan inte reflektera över övrigt material. Men helt klart är att Time är en helt fantastisk skiva i mitt tycke.

Den kanske må tyckas lite naiv, eller hur man ska uttrycka det, men det har sin charm, framförallt för sin tid. Det är ändå så snyggt gjort på något vis att de "kommer undan med det".

Kanske tänker jag mest på låten Hold on tight, som jag brukar kalla för "dansbandslåten", för mig lite obegripligt att den släpptes som singel. Men det är ju jag, för mig känns den lite smått malplacerad fast ändå... den har sin charm den med.

Går egentligen inte att beskriva en känsla, men när jag lyssnar på Time och framförallt vissa partier så kommer man på sig själv med att tycka att det bara är helt fullkomligt briljant. Jag är nog kanske till och med beredd att säga att den här skivan är en av mina topp 5 favoriter. Det är en sådan där skiva som man kan lyssna på om och om igen utan att den tappar. Man kan låta det gå längre perioder mellan lyssningarna men nästa gång man spelar den blir man fortfarande lika glad som man blev första gången man hörde den.

Lyssna:

Twilight

Ticket to the moon

Here is the news

Fast personliga favoritspår är det sköna instrumentala stycket Another heart breaks samt 21st century man. Eventuellt försöker jag lägga upp lite smakprov senare, fast jag rekommenderar er att köpa hela plattan istället. Så att ni får hela konceptet.

Wonders never cease

Som sagt, det har varit på tok för mycket annat hela oktober så bloggen har fått vila. Men nu väntar några dagars ledighet så nu är det återupplivningsdags.

Börjar lite smått med en skön låtrekommendation;
Morcheeba - Wonders never cease
Kan inte minnas att jag hört något mer med bandet men någon dag ska jag ta tag i det också. Helt klart är att det här är en mycket skön låt. Så sväng in på länken och vrid upp volymen.

Pieces of the People We Love & Empire

Yes. Av de sex plattorna jag nämnde i förra inlägget ska jag kommentera två utav dem här och nu.

Börjar med The Rapture - Pieces of the people we love. New York-kvarteten är stora personliga favoriter sen några år tillbaka då jag först hörde tuffa House of Jealous Lovers från förra plattan Echoes. En skiva som visade sig inte vara lika rolig som jag hade hoppats på. Ett gäng riktigt bra låtar återfinns där, dock blandat med några mindre roliga utsvävningar som sänkte betyget. Så när jag hörde den suveränt sköna låten Get myself into it förra hösten blev jag mitt i alla eufori lite rädd för att PotPWL skulle följa liknande mönster som föregångaren. Några starka spår men övriga tråkiga. (En tendens som oftast är allt för vanlig i allmänhet). Nu när jag äntligen har plattan i min ägo kan jag bara konstatera motsaten. Jag skiter i att det är olämpligt att svära, för fyn fan vilken djälva skön skiva PotPWL är! Om Echoes var lite "mörkare" så är PotPWL motsatsen. Det dansanta är kvar och nästan dubblerat. Man kommer i någon slags tokig topphumörsstämning och inte ens den lame skulle kunna sitta still till det här. Har ni inte upptäckt The Rapture än så det på tiden att ni tar tag i det.

Andra skivan jag tänkt nämna är Kasabians Empire

Debutplattan var hur skön som helst. Empire är... ja. Jag vet inte vad som är fel egentligen. Det är något som saknas. Blev killarna så självsäkra att de slarvade bort det lilla extra när de satte ihop uppföljaren? Har de tappat glöden? Eller vad fan gick snett? Det är inte riktigt samma sköna flow i soundet, Tom Meighan har inte samma släpande arrogans i sin röst. Det är... nä. Jag vet ärligt talat inte vad som gått snett men någonting är det. Jag hade hoppats på lite mer med tanke på grymma singeln Shoot the runner. Men den förblir också höjdpunkten på skivan. Jag är fruktansvärt besviken.

Covers pt.3 - Lovesick

Lovesick. Första gången jag hörde den tror jag var när jag på måfå satt och hämtade hem lite Bob Dylan-låtar för några år sedan. Förmodligen inför hans första konsert i Karlstad. Plockade lite titlar som lät intressanta och bland dem lyckades jag få med den här. Jag är inte så jätteinsatt i Dylans enorma låtskatt men av det jag hört är Lovesick en av mina främsta favoriter med honom. Hans raspiga röst, det nästan släpande soundet. Ja, det är någon slags skön stämning över låten som jag gillar. Snubblade över en liveversion av den framförd av The White Stripes. Den är inte ens i närheten av att slå Dylans original men det är rätt skön version. Dylan har något rakt och lite bittert i sitt framförande. Jack White har desperationen och frustrationen. Jag kan tycka att hans röst kan bli lite för mycket ibland, jag gillar verkligen White Stripes men de ska höras i lagom dos. Men som sagt en inte allt för tokig cover. Lyssna själva:

Bob Dylans original
White Stripes cover

4 x New Zealand

Länge sen jag kom med något myspace-tips så det börjar bli dags för det igen. En av mina kontakter över på de brittiska öarna brukar komma med sköna tips på band lite titt som tätt. Denna gång var det The Checks från New Zealand som det tipsades om. Lite lagomt småskitig, bluesig, alternative rock. Egentligen ingen större utstickare kanske men de är rätt schysta så ta en sväng in och lyssna.

Genom The Checks sida hittade jag i min tur ett snäppet ännu intressantare band, även de från New Zealand. The Coshercot Honeys. De går under kategorierna garage / psychedelic / pop, som jag sagt tidigare är jag inget vidare på att beskriva sound så jag ska inte ge mig in på det utan hoppas istället att det räcker med att jag säger att jag tycker The Coshercot Honeys är riktigt intressanta. Ska ni bara kolla upp ett band denna vecka så är det just de här ni ska ge en chans!

Håller mig kvar på New Zealand och tipsar återigen om The Veils vars låt Lavinia, som finns att höra på sidan, jag talat mig varm om i ett tidigare inlägg. Mycket bra band som ni också ska ta er tid för.

Från samma plats hittar ni även bandet The Electric Confectionaires som har ett skönt sound som doftar lite 60/70-tal. Även de är absolut värda att låna era öron för en stund.

Covers pt.2 - Blue Monday

För cirka fem år sedan hade jag turen att få se sköna Swan Lee uppträda som förband till Suede när de lirade i Stockholm. Jag hade bara hört en låt med danska Swan Lee vid det tillfället och hade inga större förväntningar. Blev glatt överraskad. Deras finstämda pop skapade en väldigt mysig stämning inne på Cirkus. En av låtarna var en cover på New Orders gamla discodänga Blue Monday. Originalversionen är utan tvekan en odödlig klassiker som man aldrig tröttnar på, men Swan Lee's tolkning är minst lika grym. En fin och stämningsfull version. Absolut värd era öron, så här har ni Blue Monday x 2:

original av New Order
cover av Swan Lee

Covers pt.1 - Mass destruction

OK. Så jag ska försöka starta en annan "serie" som jag gått och tänkt på ett tag. Intressanta covers. Jobbade på ett kulturevenemang här i staden i fredags där bl.a. Kristofer Åström spelade. Fick lite feeling och dagen efter dammade jag av de två plattor jag har med honom. Har en specialversion av So much for staying alive där en extraplatta finns med. Jag har förmodligen knappt lyssnat på den för på den för jag hade ingen aning om covern jag hittade där. En lågmäld version av Faithless Mass destruction närmare bestämt. Så nedan följer original och cover:

original av Faithless
cover av Kristofer Åström & Hidden Truck

You came on your own

På Editors hemsida kan man nu se videon till nya singeln An end has a start. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om videon, känns som en liten kontrast, den kanske kan ses som lite smått oväntad av ett band som Editors, eller inte. Inte vet jag och det spelar egentligen ingen roll. För oavsett vilket så är det en mycket bra låt.

Funderar på om jag ska försöka ta mig till Stockholm i november för att se dem lira på Debaser Medis, eller alternativt på Vega i Köpenhamn. Köpenhamn känns mer lockande. Stockholm är ingen stad jag gärna åker till om det inte är för att få se ett band. Det har hänt två gånger, Suede och Depeche Mode. Två bra resor. Var faktiskt på väg en gång för att se JJ72 också, men hoppade av i sista stund och tur var väl det, för de ställde in och mina vänner fick resa helt i onödan. Editors skulle kunna bli helt suveränt...rent ut sagt så skulle min just nu högsta dröm gå i uppfyllelse. Men sen återstår ju frågan om någon vill hänga med mig så klart. Det tåls att fundera på den saken i alla fall.

Kolla på videon vet ja.

Go your own way

OK. Det är en lite småruffsig och slyngelung variant, men jag ska ärligt erkänna att jag starkt gillar den. Jag snackar om Autopilot Society's cover på Fleetwood Mac's gamla sköna dänga Go your own way som kan ses och höras i nya MQ-reklamen. Hela låten och videon med Autopilot Society har ni här.
Go your own way är en av mina favoritlåtar med Fleetwood och Autopilots version sätter nån ny skön touch till den. Knäcker inte originalet på långa vägar men det är en fräsh fläkt.

You don't know her name

Dagens tips är brittiska Maps. Smått omtalad vad det verkar som, kanske "the next big thing". Vem vet. Hade turen att höra nedanstående låt på radion för ett tag sen och föll för den direkt.

Maps - You don't know her name

Tema Skottland

Min enorma längtan efter att få återvända till Edinburgh slog till ganska hårt förut efter att ha sett förra lördagens avsnitt av Rebus. Så eftersom mitt huvud under halva dagen varit uppfyllt av denna underbara stad så får det bli tema Skottland i detta inlägg. Detta i form av några personliga favoritband och låtar från detta sköna land:

Idlewild - Little Discourage
Mogwai - Friend of the night
Travis - Coming around
Simple Minds - Don't you (forget about me)
Dogs Die in Hot Cars - Godhopping
Franz Ferdinand - Darts of pleasure

Kiss + Swallow

Ännu är jag inte riktigt klar med mina försök till att frälsa in er på I Am X. Debutskivan Kiss + Swallow landade i brevlådan idag. Eftersom jag gav tre smakprov från andra albumet The Alternative i förra inlägget så tänkte jag bjuda på mina tre favoritspår från denna platta också. Avslutningsvis länkar jag även till två videor, en låt från vardera platta. Så, lyssna, se och njut:

Kiss and Swallow - Helt enkelt en grym låt som dessutom väcker fina minnen från konserten på Arvikafestivalen i somras, när jag och kusinen dansade som tokar, framförallt till den här låten.

Mercy - Lite lugnare låt men med samma behagliga sound

Skin Vision - Skönt medryckande

videos:

President från The Alternative

Missile från Kiss + Swallow

Hittade även ett inslag med Chris Corner där han berättar om sina tankar kring I Am X. Tycker jag ni ska kolla in om ni har tid.

(Från Arvikafestivalen i somras. Efter mycket om och men lyckades jag tillslut få en rätt bra bild utan en massa händer i vägen.)

3 x I Am X

Att jag är svag för Chris Corner är knappast någon hemlighet för er som troget följer mina inlägg. Idag så landade äntligen The Alternative med I Am X i min brevlåda. Kiss and Swallow är dock fortfarande restnoterad men förhoppningsvis kommer den i veckan också. Väntan har varit lång nu. The Alternative har roterat friskt och på hög volym, väggarna i min lya har nästan durat. Inte enbart för att jag kände att mina grannar behövde höra lite schyst musik utan även för att I Am X sound är så djävulskt härligt att det måste krämas på till max. För att ni ska få en hint om vad jag snackar om så kommer här tre länkar till de tre allra bästa spåren:

The Alternative - Det är cirka 1,20 min in i låten när refrängen drar igång som det blir riktigt riktigt bra. Så få inte för er att ge upp för tidigt!

S.H.E - Länkat till den tidigare men den är värd att nämnas igen och igen. Mäktig är bara förnamnet. Nackhåren reser sig.

After every party I die - Röj undan på golvet och låt era dansnerver förföras av de sköna tonerna och Chris grymma röst.




Övertygade? Klart ni är, så bums iväg och inhandla skivorna.

3 x nytt

Lyssnat lite på P3 nu under morgonen och fick höra en sprillans ny låt från ett annat utav mina favoritband, som när jag tänker efter inte har nämnt i den här bloggen än lustigt nog. Hur som helst, bandet i fråga är kanadensiska Hot Hot Heat. Nya låten heter Let me in och ett klipp av den finns att höra under samma länk. Kanske inte bland deras bästa låtar men helt klart ett stycke som nog kommer växa med tiden, ser fram emot nya skivan. Ska introducera er till deras tidigare alster lite längre fram, när jag är tillbaka i Växjö igen.

Ett annat band som presenterar nytt material är brittiska Hard-fi. Första singeln Suburban knights är en bra låt i sann Hard-fi-anda. Även om de kanske inte sticker ut allt för mycket ur mängden så har de ändå ett litet karakteristisk sound och har över lag väldigt bra och starka låtar. Ser fram emot att få höra uppföljaren till debuten Stars of CCTV som för övrigt är en platta jag tycker ni borde införskaffa till skivsamlingen om ni inte redan gjort det.

Tegan & Sara hörs ganska frekvent på P3 nuförtiden med nya låten Back in your head. Mycket bra låt och det är väl egentligen väl på tiden för min del att sätta mig in i deras musik lite mer. Av någon anledning så har jag inte kommit mig för att göra det tidigare, trots att jag skarpt gillar de tidigare låtar jag hört med dem.


Noterbart är också att man under en tid på samma radiokanal lite då och då kunnat höra både The Pigeon Detectives och Reverend and the Makers. Två brittiska band som jag tipsat er om i två inlägg, här och här, tidigare i somras/våras. Kul att kanalen ansträngt sig att ta in dessa båda band på sin spellista.

Favoritlåtarna pt.5: Creedence Clearwater Revival - I put a spell on you

Creedence Clearwater Revival - I put a spell on you

Min far är ett stort fan av John Fogerty och CCR så man kan säga att de hängt med mig på ett eller annat vis sen barnsben. Fast mer koll på låtarna har jag inte börjat få förrän på senare år. I put a spell on you i det här fallet lade jag märke till för en sådär tre år sen ungefär skulle jag tro. Hade lånat med mig en Greatest Hits-LP med bandet av pappa och spelade den medan jag satt och pluggade inför en tenta. När introt till låten dök upp och mr Fogerty tog ton kom jag av mig totalt i mitt läsande och blev sittandes med blicken fäst på stereon låten igenom, bara för att när den var slut kasta mig över spelaren och köra låten en gång till. Sen en gång till igen och ytterliggare en gång innan jag lyckades ta mig samman. Jag vet hur jag ska förklara det här riktigt men det är något drömskt och förtrollande över den här låten. Gillar den skarpt, framförallt det instrumentella partiet mitt i stycket. En otroligt behaglig låt att lyssna på i mitt tycke, samt att det är en bit som man aldrig tröttnar på. En ständig favorit kort och gott.

Favoritlåtarna pt.4: Bruce Springsteen - Dancing in the dark

Bruce Springsteen - Dancing in the dark

Är jag inte helt ute och cyklar så kom låten först ut 84-85 på plattan Born in the U.S.A. Då var jag själv nyfödd i stort sett. Minnet jag har av den här låten är att den spelades en del på radion ca 10 år senare i samband med släppet av Greatest Hits. Det här är också en av få låtar som gjorde ett starkt intryck på mig som liten. Tyckte jättemycket om den från första stund och jag minns att jag blev väldigt glad när jag lyckades fånga den på kassett och kunde få spela den hur mycket jag ville. Sen kom det en längre period på några år där jag inte lyssnade på den alls, mycket kanske var för att jag glömde av den och kassetten försvann. Jag tänkte dock på den några gånger när Bruce Springsteen kom på tal men grejen var att jag faktiskt inte visste vad låten hette. När man är 10-11 år så var inte låttitlar något man brydde sig om direkt. Av någon anledning blev det väl aldrig heller riktigt av att jag gjorde något ärligt försök att hitta låten, även fast jag ville ha den. Men, så kom den dagen för några år sedan då min kära fader fick Greatest Hits-skivan av en jobbarkompis, och där var den. Dancing in the Dark. Fortfarande lika underbart bra. Nu mera spelas den ganska ofta. En fin låt. Gillar texten och den lätta frustrationen, eller vad man ska kalla det för, som man kan ana i Brucans röst. Videon är kanske inte den roligaste, tycker inte den passar låten riktigt men va tusan. Fortfarande en av de bästa låtarna som någon gång skapats. Så sväng in på länken ovan och lyssna!

100 again

Mitt hundrade inlägg som jag skrev för ett par veckor sedan är nu uppdaterad med länkar till nästan alla låtarna. Bara för er! I den mån det varit möjligt har jag länkat till videor. Så håll till godo.

Tourist

Dagens skiva: Athlete - Tourist

När jag läste engelska i Edinburgh för lite mer än två år sedan brukade jag kolla på ett litet musikprogram som gick om morgnarna innan jag stack till skolan. Det var där jag först på allvar fick upp ögonen för brittiska bandet Athlete. Sanslöst söta singeln Half light spelades ganska flitigt och den har varit en liten favorit ända sedan första gången jag hörde den och såg videon. Väl hemma i Sverige igen köpte jag hela skivan, dock fastnade den inte riktigt efter första lyssningen och jag gav den egentligen aldrig en ordentlig chans efter det. Det förblev Half light som snurrade och i övrigt lät jag mitt första intryck skjuta undan resten. Tidigare nu i våras så hörde jag en låt i en av tv-serierna jag följer, kände igen rösten och lyckades luska ut att det var Chances med just Athlete. När jag dammade av skivan ur hyllan fick jag se att låten fanns med där och tänkte att det vore på tiden att ge albumet en ny chans. Tror jag spelade den tre-fyra gånger på raken och efter det minst två gånger varje dag under veckan som följde. Blev lite smått irriterad på mig själv för att jag inte lyssnade igenom den mer ordentligt när jag köpte den. Å andra sidan så kanske jag också är mer mottalig för musiken nu än vad jag var då. Det är en söt platta. Ganska enkla texter men oftast tankefulla och stundvis lite berörande. Till det stora hela är det ganska mycket en skiva som lockar fram den där lilla obotliga romantikern i en, oavsett hur långt in den än gömmer sig.

Arvikafestivalen 2007

Tre dagar Arvikafestival är över för iår. Alltid lika skön festival, vissa områdesbrister till trots som flyttad entré och skräpigare än någonsin. Musiken var det inget fel på iallafall och här kommer den utlovade rapporten!


Majoriteten av de band jag såg allra mest fram emot att se visade sig också leverera långt över vad man hade vågat hoppas på. Främsta akten jag sett fram emot var IamX, frontad av en av mina favoritröster Chris Corner. Lite exklusiv spelning eftersom hans skivor inte distribueras i detta land. Mäktig spelning och festivalens bästa. Rejält drag och en massa dans till de synth/electro-alternativa tonerna.

Andra höjdpunkten stod norska Apoptygma Berzerk för. Synthband som jag gillat i jag vet inte hur många år och som jag verkligen längtat efter att få se live. De fick avsluta festivalen för min del och gjorde det med den äran! Grymt bra liveband och härlig dansant stämning.

Tredje höjdpunkten var israeliska Infected Mushroom som ägde hela Vintergatan natten till lördag. Ännu bättre är att jag fick dela upplevelsen med en trevlig person som också uppskattar deras musik. Hade annars räknat med att få se den spelningen själv, så extra plus för det.

Hoffmaestro & Chraa fick höfterna att rulla med sin "karate boogie" när de svängde loss på den minsta allt-i-allo-scenen Jamobilen. De rekommenderar jag alla att kolla upp!

Scissor Sisters var så bra som man kunde tänka sig att de skulle vara. Härligt tryck hela konserten igenom, bra ljud och skön show. Till och med Comfortably Numb som jag annars tycker är rätt seg var riktigt bra när de körde den. Hög energi och svängfaktor hela spelningen igenom.

In Flames blev jag illa tvungen till att skippa då de började samtidigt som IamX och jag prioriterade den senare. Dock hann jag se sista halvtimmen av göteborgarnas spelning och till och med höra min favoritlåt så det var ju rätt lyckat ändå. Kan säga att det förmodligen var en av de mäktigaste spelningarna som varit på största scenen. Kan inte minnas att jag sett så jäkla mycket folk framför Vintergatan någon gång tidigare, inte ens vid stora utländska dragplåster. Åtminstonde inte när alla står med nävarna i luften ändå från scenkanten, över hela grusplanen, upp i slänten och in i öltältet. Häftigt minst sagt.

Juvelen med dator och gitarr fick det att rycka rätt bra i dansnerverna när han spelade sin softa och funkiga electropop. Han har lyckats knåpa ihop ett gäng riktigt bra låtar.

Bloc Party var också rätt sköna. Började lite tamt men det beror nog mycket på att de fick den otacksamma uppgiften att spela på största scenen när det fortfarande var ljust. Men i takt med att det mörknade på började också bandet liva upp stämningen mer och mer. Så det slutade bra.

Weeping Willows fick den bästa scenen och den bästa tiden för sin musik. Det var väldigt bra, men inte så bra som jag vet att det skulle kunna vara. Rysfaktorn som infann sig när de lirade på festivalen några år tidigare var aldrig riktigt framme. Men bra var det absolut. Lätt mäktigt med covern på Perfect day och alla runtomkring stämde upp i fin allsång. Insåg nu att det var Weeping Willows som fick ersätta Hot Chip som var tvungna att ställa in.

Mustasch, alltid lika härliga! Ralf Gyllenhammar är förmodligen en av Sveriges mest skönaste människor. Grym rock blandat med roligt mellansnack på bred göteborska. Inte deras bästa spelning men mycket bra.

Patrick Wolf gjorde bra ifrån sig i Apollotältet också. Jag har bara hört två låtar med killen, dessvärre var The Libertine inte alls så bra live som jag hoppats på men det kompenserades med avslutande The Magic Position som var en rejäl uppfriskning. I övrigt en bra spelning.



Andra schysta spelningar:

Scrags som rockade igång festivalen. Zeigest, härlig elektronisk musik med någon slags konstnärlig scenshow som var stundvis bra och stundvis lite märklig men musiken var riktigt trevlig. The Magic Numbers bjöd på sin gulliga pop i lördagsnatten och gjorde en lite oväntad cover på Beyonces Crazy in love som extranummer. Kristian Anttila har bra låtar, dock var ljudet lite smågrötigt live, men trots allt en soft spelning sådär på eftermiddagskanten. The Mellow Bright Band från Karlstad rockade igång fredagen, (Ingenting) bjöd på lätt lyssningsbar pop i eftermiddagssolen och lika så Shout Out Louds.

Roligaste performance på Jamobilen stod Scotty the Blue Bunny för. Höga klackar, blå och genomskinlig spandex, kärlek och självironi. Kolla upp!

Övriga band och artister vars spelningar jag såg delar av:
Mando Diao (En dag på jobbet)
69 Eyes (Helt ok)
120 Days (Härligt sound)
YoYoYo Acapulco (sköna)
Pain (taskigt ljud)
Mixtapes & Cellmates (rätt gôtt sound men i övrigt ganska tråkiga)
Midnight Monkeys (bandnamnet roligare än musiken)
Hocico (tung synth från Mexiko, inte alls tokigt)
Nine (hårdrock skön att höra live)
Detektivbyrån (Fint sound)
Last Days of April (tråkiga)

Lite festivalbilder kommer när jag tagit mig tillbaka ner till Växjö och kan föra in dem i mitt webalbum.

Shiny Toy Guns

Så här dagen innan Arvikafestivalen drar igång tänkte jag klämma in ett litet myspace-tips till er. Shiny Toy Guns heter bandet, kommer från USA. De var bokade till festivalen men har tyvärr fått ställa in. Synd för jag gillar verkligen det som finns att lyssna på deras sida. Så är det. Ta en sväng in på nedan länk:

http://www.myspace.com/shinytoyguns

Kärlek i Värmlandsskogen

På torsdag vankas det Arvikafestival. Alltid årets höjdpunkt och nionde gången i rad som jag besöker festivalen. Lagom stor, härlig atmosfär, schyst blandning av musik och så är det ju lite "hemmaplan" så man brukar alltid springa in i en massa personer man känner som man inte sett på evigheter. Det är fint. Spelschema är utskrivet och alla band/artister jag måste se och är nyfiken på är markerade med överstrykningspenna. Det jag ser fram emot kanske allra mest är Weeping Willows som kommer lira 02.00 på torsdag och det på min favoritscen Apollotältet. Såg dem på största scenen för några år sedan då de också spelade mitt i natten, det var nog mitt livs bästa konsert, allting var klockrent. Mäktigt var bara förnamnet. Så det ser jag fram emot. Andra band som jag ser fram emot att se är:

Bloc Party, Scissor Sisters, 69 Eyes, Mustasch, In Flames, IamX, Infected Mushroom, The Tough Alliance, Juvelen, Hey Willpower, The Magic Numbers, Apoptygma Berzerk, Tingsek, Svenska Akademien, Patrick Wolf, Kristian Anttila, Zeigeist, Hoffmeistro & Chraa

Om hinnes även:
VNV Nation, Pluxus, Emmon, Nine, Strip Music, Dark Tranquility, (Ingenting), Vapnet, Miss Li, Shout Out Louds, Consequences, 120 Days, Slagsmålsklubben, Pain, LastDays of April, Backlash


Band jag vill se som jag inte hört förut:
Necro Facility, Midnight Monkeys, Mixtapes & Cellmates, Emil Jensen, Powerplay, Majken Tajken, Ashbury Heights, Kloq, Hocico, Familjen, Shiny Toy Guns, Diababa, Dada Life, The Mellow Bright Band, Detektivbyrån, Frozen Plasma, Frontline Assembly, Hellsongs, Nouvelle Vague, Aeriel, Portion Control, Iambia, Paper Faces, YoYoYo Acapulco, Scrags, Hans Appelqvist

En salig blandning pop, rock, synth, elektronika, ska... ja som sagt, lite av varje, som det ska vara. Det blir fullt upp. Härligt värre. Så det är vad jag kommer sysselsätta mig med under tre hela dagar med start på torsdag. Fullständig rapport om höjdpunkterna kommer någon gång efteråt.

100

Insåg att det här är mitt hundrade inlägg. Funderade på om man skulle göra något speciellt, det enda jag kunde komma upp med var att lista sammanlagt 100 låtar och artister uppdelat inom olika kategorier. Helt enkelt för att det är kul med listor,och för att jag inte hade något särskilt att göra på tåget upp hit till Värmland förut.
Jag kan aldrig hålla mig till jämt antal när jag listar någonting, och sitter man på ett tåg får man förlita sig till minnet och mp3-spelaren i jakt på idéer. Därav olika många låtar i vardera kategori. Men varför vara så petig?
Man får ju hitta på något nu när jag kommit såpass långt i denna blogg. Märkte att antalet unika besökare till sidan har ökat rätt snabbt på senaste tiden, vilket är väldigt trevligt, och lite smickrande. Så ett stort tack, det gör det ännu roligare att fortsätta skriva. För mer har det definitvt tänkt att bli, har flera små idéer som jag vill skrida till verket med så vi får se frampå.
Närmast efter det här kommer det förmodligen bli lite tjôt om Arvikafestivalen som går av stapeln på torsdag, (12-14:e.) Så jag befinner mig i Värmland just nu för att besöka favoriteventet samt för att fira födelsedagen (tisdag den 17:e). Kan bli lite klent med inlägg men jag ska försöka avge rapport för festivalen ganska snart i alla fall.

Hur som helst. 100 låtar och artister var det (Alla utan inbördes ordning):

8 favoritröster:
Paolo Nutini
Tom Smith, Editors
Tom Meighan, Kasabian
Chris Corner, Sneaker Pimps/ I am X
Chris Ziter, The Essex Green
Chris Cornell, Soundgarden/Audioslave
Dave Gahan, Depeche Mode
Rufus Wainwright

2 band jag väldigt gärna vill se live:
Editors
Kasabian

7 bra covers
Klaxons - Not over yet
Editors - Feel good inc.
Nirvana - The man who sold the world
Placebo - Daddy cool
Johnny Cash - Personal Jesus
Korn - Word Up
Futureheads - Hounds of love


12 bra låtar som får mig på danshumör:
Modest Mouse - Dashboard
The Rapture - Get myself into it
Scissor Sisters - Laura
The Killers - Somebody told me
The Presets - Are you the one?
Klaxons - Forgotten works
Infadels - Love like semtex
Rancid - Time bomb
Tiga - You gonna want me
Ladytron - Destroy everything you touch
Fatihless - Massdestruction
Hot Chip - Over and over


12 bra låtar att sjunga i duschen/badrummet:
Sweet - Ballroom Blitz
We are Scientists - Nobody move, nobody get hurt
Kaiser Chiefs - Oh my God
The Kinks - Sunny Afternoon
The Sparks - This town ain't big enough for the both of us
Bruce Springsteen - Cover me
The Automatic - Raoul
Gothic Archies - Scream and run away
Magnetic Fields - Yeah! Oh Yeah!
Tenessee Earnie Ford - 16 tons
Interpol - C'mere
Snow Patrol - Chasing cars

9 bra låtar med en färg i titeln:
Soundgarden - Black hole sun
Arctic Monkeys - Red lights indicates doors are secured
Weeping Willows - Blue & Alone
The Pogues - A pair of brown eyes
Elton John - Goodbye yellow brickroad
Editors - Orange Crush (REM-cover)
Jimi Hendrix - Purple Haze
Cream - White room
Aerosmith - Pink

7 bra låtar med ett djur i titeln:
22 Pistepirkko - Rat king
Mustasch - Dogwash
KT Tunstall - Black horse and a cherry tree
Foo Fighters - Monkey wrench
The Beatles - Octopuses' Garden
Suede - We are the pigs
Yeah Yeah Yeahs - Gold lion

8 bra låtar att diska till:
Monster Magnet - Heads Explode
Quilty - Botany Bay
Deathstars - Cyanide
Mustasch - Double nature
Korn - Here to stay
Smashing Pumpkins - Everlasting Gaze
Kaiser Chiefs - Ruby
The Dead 60s - Riot radio


22 grymma låtar som alltid får mig på bra humör:
The Sparks - Eaten by the monster of love
Kasabian - Shoot the runner
Oasis - The importance of being idle
Depeche Mode - I feel you
The Levellers - What a beautiful day
Paolo Nutini - Jenny don't be hasty
The Libertines - What a waster
Turbonegro - Wasted again
The Rapture - Whoo! Alright! Yeah...Uh-huh
Flogging Molly - Selfish man
Cypress Hill - What's your number?
The Knife - Handyman
Klaxons - Gravity's rainbow
The Who - Substitute
KISS - I love it loud
Ed Harcourt - All of your days will be blessed
Patrick Wolf - The magic position
The Smiths - Panic!
Editors - Bones
Razorlight - Stumble and fall
Juanes - A dios le pido
John Legend - Used to love you

13 låtar med ståpälslugnande, näst intill transframkallande verkan:
IamX - S.H.E.
Snow Patrol - Somewhere a clock is ticking
Snow Patrol - Run
Athlete - Wires
Editors - Release
Editors - Weight of the world
Bob Dylan - Not dark yet
Sigur Ròs - Untitled #4 a.k.a. The Nothing Song
Mogwai - Friend of the night
Sneaker Pimps - Low five
Einstürzende Neuabuten - Total eclipse of the sun
Creedence Clearwater Revival - I put a spell on you
Willowtree - Betterlife

Och som vanligt rekommenderar jag er varmt att kolla upp de låtar ni inte hört. Och de ni har hört och framförallt har i ägo kan ni stoppa i stereon och sedan dra volymen i botten så att era grannar får höra också.

The weight of the world

Editors An End Has a Start har snurrat ett antal gånger idag också och den bara växer mer och mer. Fullkomligt brilliant. Varenda låt. Alla lika bra.

Dock finns det en låt som har fastnat extra extra och som sticker upp en aningens mer med den där hårstråsmarginalen jag skrev om i förra inlägget. The Weight of the World. Med den stämningen låten frambringar är det inte långt ifrån att tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Chris Urbanowicz gitarr och Tom Smiths röst. Magi. Gåshud ändå in i hjärteroten. Ja lyssna själva genom länken ovan. Hittade en hyfsad liveversion på YouTube också.


Glömt nämna b-sidan som finns med på ena versionen av förstasingeln Smokers outside the hospital doors. An eye for an eye heter den. En cool liten låt, jag gillar den starkt. Men det kom väl knappst som en överraskning?

www.myspace.com/editorsmusic
http://www.editorsofficial.com/

Editors - An End Has a Start

4 juli 2007 kl. 15:51 kom så äntligen att bli den dag och tidpunkt då jag, nästan skakandes av förväntan, skulle få öppna det paket som innehöll Editors efterlängtade uppföljare An End Has A Start. Både på vinyl och på CD, den senare i deluxe-edition, men det är inte viktigt här, bara för mig. Skar upp tejpen på kartongen och lyfte varsamt upp de båda plattorna, lät CD-skivan glida ur sitt fodral, placerade den i spelaren, drog upp volymen och tryckte på play. Cirka 8-9 månaders väntan, det vill säga ända sedan jag fick veta att de börjat jobba på en uppföljare till underbara debuten The Back Room, var äntligen över. Nu strömmar det färdiga alstret ut ur mina högtalare...och lyckan är exakt lika total som när jag hörde debutplattan första gången.

Spelar den för fjärde gången i skrivande stund. Jag vet att det är farligt att ha förväntningar, har haft det inför många skivor och blivit besviken varje gång. Därför borde man passa sig lite när det kommer till det största favoritbandet. Dock har jag hela tiden varit kolugn och säker på att de inte skulle kunna misslyckas med en uppföljare. Första skivan inklusive alla b-sidor är toppklass, inte en enda dålig låt i mitt tycke. Editors är ren kvalitet på alla sätt, därför fanns det ingen tvekan. Första "nya" låten jag hörde var Bones, vilken jag hörde tidigare förra hösten när jag fångade en livespelning med bandet på radion. Skrev i ett tidigare inlägg att det förmodligen är en av bandets hittills bästa låtar i karriären (även om det egentligen är näst intill omöjligt att bestämma eftersom mer eller mindre alla låtar är små magnifika mästerverk). Fast några spår ligger i ett hårfint övre toppskikt och jag står fortfarande fast vid att Bones är en av dem som befinner sig där. Varenda hårstrå på kroppen reser sig fortfarande när introt drar igång. Andra låten var förstasingeln Smokers Outside the Hospital Doors som jag också hyllat med jämna mellanrum här. Två låtar som övertygade mig ännu mer om att jag inte behövde oroa mig.


Musik har varit och är fortfarande bland det allra mest viktiga i mitt liv. Jag har blivit glad, lycklig och exalterad över både det ena och andra i mina snart 23 år. Som jag skrivit tidigare har jag alltid haft flera stora favoriter som jag avgudat och fortfarande älskar enormt mycket, men att jag egentligen aldrig har kunnat säga ett band som är de allra främsta i mitt musiklyssnande. Det bandet jag skulle välja om jag bara fick säga en favorit. Det är väl som med allt annat i livet, när man väl hittat rätt så kan man inte beskriva det, hur det känns och varför det är just de/det/dem/där. Man bara vet. Exakt så är det med Editors. När jag lyssnar på dem är det precis som att allting faller på plats. Det kanske låter underligt men det känns som om jag har "hittat hem" när jag lyssnar på dem. Det har jag känt ända sedan jag hörde debutplattan första gången.


The Back Room har ett knippe starka och odödliga kvalitetslåtar, lika så har An End Has a Start. Låtar som tilltalar en direkt första gången man hör dem. Det sköna soundet med de där underbara melodierna som ger behagliga rysningar ända in i själen. Texterna jag gillar så mycket och Tom Smiths stämningsfulla röst och hans sätt att uttrycka sig med sådan känsla. An End Has a Start är minst lika bra som debuten men jag tänker inte sitta här och jämföra de båda plattorna som recensenter och annat folk annars gladeligen gör. Jag nöjer mig med att säga att An End Has a Start känns som en naturlig fortsättning i rätt riktning. Fortfarande lika starka låtar och hela skivan igenom. Vilket gör det nästan omöjligt att välja ut några favoritspår eftersom man vill säga allihop, men några låtar som fastnat lite extra med den där hårstråmarginalen är kanske framförallt The Weight of the World men också The Racing Rats och titelspåret. Men som sagt, alla låtar är även här små mästerverk. Ännu ett mästerligt album från Editors. Med tanke på hur exalterad jag är så kommer jag förmodligen inte kunna sova i natt. Men det gör inget. Det har verkligen varit värt all väntan. Fan vad jag älskar det här bandet.




Behöver jag förresten säga att ni bör gå ut och köpa skivan?

Vidga hörselsinnena för dessa fem...

Ekande tom brevlåda idag och således ingen Editors-recension nu heller. Så det får bli fem heta tips på band ni borde känna till om ni inte redan gör det.

Vi börjar i England och i de två städer som spottar ur sig det ena magnifika bandet efter det andra. Vi snackar Leeds och Sheffield, har tagit upp de städerna tidigare. And here we go again:

65daysofstatic, electronica/alternative/rock från Sheffield
http://www.myspace.com/11488230

Stateless, skön electronica-alternative/triphop från Leeds
http://www.myspace.com/statelessonline


Vidare till ett utav mina favoritmusikländer, Norge, oftast kungar av rockmusik, här är ytterliggare ett exempel på norrmännens kompetens inom den genren:

My Midnight Creeps, beskrivs enligt The Times som: "Psychedelic bluesy drone-rock". Kunde inte sagt det bättre själv. Oslo. (Tack för tipset Kristian!)
http://www.myspace.com/mymidnightcreeps


Och i USA hittar vi:

Magnolia Electric Company, Lugn, behaglig och soft "slow-rock"/indie från Chicago
http://www.myspace.com/magnoliaelectricco

Mezzanine Owls, lite i samma anda som ovan nämnda MEC, Los Angeles
http://www.myspace.com/mezzanineowls

BMFA

En låt jag verkligen gillar stenhårt av någon anledning är Martha Wainwrights BMFA (Bloody Mother Fucking Asshole). Inte för att jag känner igen mig i texten, eller för att jag vill rikta den mot någon utan för att det helt enkelt bara är en låt som känns så rak och äkta och Martha framför den med sådan känsla. Den spruckna rösten, allting. En riktigt stark låt som fastnar, man känner med henne på något vis. En låt om smärta och ilska. Tror jag läste någonstans att den handlar om hennes far.


Finns att lyssna på här:
http://www.myspace.com/marthawainwright

Tracks to remember.

Så, jag är tillbaka i Växjö igen. Hade hoppats på att detta inlägg skulle få bli ett utlåtande om det nya Editors-albumet. Dock får det vänta ytterliggare några dagar då skivan inte landat i min brevlåda än, men förhoppningsvis kommer den till veckan. Den som väntar på någonting gått heter det. Dock till min lycka hade jag fått hem singlarna Munich, All Sparks och Smokers outside the hospital doors på vinyl!

Så istället för den tilltänkta recensionen så får det bli en liten låtlista istället över några utvalda låtar som spelats en del senaste tiden och som ni borde lyssna på. Har för lite tid just nu för att länka till låtarna, så det gör jag antigen imorgon eller så får ni hitta dem på egen hand.

Simon & Garfunkel - The Boxer
Men at Work/Colin Hay - Overkill
David Bowie - Life on Mars
Nirvana - The man who sold the world
Cat Stevens - Wild world
Stevie Wonder - Lately
Elton John - Your song


Den sistnämnda är det först på senaste tiden jag lärt mig tycka om faktiskt.

Så är det.
Tack.

Vale

Dagens tips är ett band som Dan gjorde mig uppmärksam på igår (tack btw!). Amerikanska Vale, alternative-band med lätta influenser från grupper som The Cure, Joy Division och Placebo för att nämna några.


Sticker för övrigt upp till Värmland imorrn så det kanske blir lite glest med inlägg under den närmsta veckan fram till att jag återvänder igen.

Ha en bra midsommar!

Bombs

En låt jag totalt glömde bort att nämna i mitt förrförra inlägg, när jag pratade om London Live, är Faithless nya Bombs. De var sist ut i programmet. Fin låt som jag fastnade för direkt, blev nog lite småkär i Harry Collier också som gästsjunger. Behaglig röst som matchar låten. Härlig bit som sagt, så ta en sväng in på ovan länk och titta och lyssna. Vill ni se framträdandet så går London Live i repris ikväll kl. 23,20 i SVT2.

Favoritlåtarna pt.3: Simon & Garfunkel - The Boxer

Simon & Garfunkel - The Boxer

När jag tänker tillbaka på barndommen och vilken musik man kommer ihåg från den tiden så är det mer artister och band som man minns än just specifika låtar. Men Simon & Garfunkels The Boxer är en låt som jag minns väldigt väl. Den är bland de första låtarna jag kan minnas som fastnade väldigt starkt hos mig när jag bara var en lite tös. Jag var nog inte många år gammal när jag först hörde den, 6-8 år skulle jag gissa. Faktum är att allra första gången jag hörde den var inte ens med S & G utan med två män som uppträdde som dem i Sikta mot Stjärnorna. Jag har fortfarande en väldigt tydlig bild från det tillfället. Jag minns fortfarande klart hur jag sitter där i soffan i pappas dåvarande hus ute på landsbygden och tittar på programmet. Och jag minns hur mycket jag tyckte om låten när jag hörde den. Pappa visade sig ha den i sin ägo också, så han plockade fram deras LP från sin skivsamling dagen efter och spelade av låten på kassettband till mig så jag kunde ha och spela när jag ville på mitt rum, i bilen eller i freestylen. Den har förblivit en favorit ända sedan dess. Det är en fin klassiker.

Hittade en 'live'-version av den på YouTube också. Utan den mäktiga trumman dessvärre men fortfarande lika underbar. Dock kan jag inte låta bli att tänka på Robert Gustafsson när jag ser Art Garfunkel... Det är nog främst den där spjuveraktiga och finurliga blicken som gör det.

Lite amerikanskt, lite britiskt och mycket kärlek

Dags för lite myspace-tips igen, det var ett tag sedan nu. Hittade precis Cool Hand Luke från Nashville, USA. Lätt melankolisk indie/alternative. Inget revolutionerande kanske men väl värda att låna era öron för en stund.

Nästa band är Brinkman som jag hörde för första gången igår när jag tittade på den underbara showen London Live igår. Tre London-killar med ett England-typiskt sound. Det är något visst med britpopband, fastnar alltid hos mig. I love it helt enkelt. Brinkmans sida tycker jag definitivt ni ska ta en sväng in på.

Andra som uppträdde i London Live igår, ifall ni missade det, var mina ständiga punkfunk-favoriter The Rapture de är alltid värda eran uppmärksamhet. Var ett tag sen jag sist skrev om dem så jag tänkte att det var på tiden att påminna er om deras musik igen.


För övrigt är det nu bara 9 dagar kvar tills Editors andra platta An end has a start släpps. Snart så snart är min långa väntan över. På hemsidan kan ni se bandet framföra underbara första singeln Smokers outside the hospital doors, som jag är helsåld på, samt fina The Racing Rats från ett framträdande i Later with Jools Holland. Ni kan även titta på videon till Smokers... Jag får ståpäls av den låten. Faktum är att jag får fjärilar i magen bara av att prata om bandet...

Favoritlåtarna pt.2: Bob Dylan - Not dark yet

De bästa låtarna pt.2: Bob Dylan - Not dark yet

Satt precis och funderade på när jag hörde den här låten första gången och kom att det var i en film. Knockaround Guys närmare bestämt. Minns att jag fastnade direkt för låten när den kom, klottrade ner den på ett papper och ringade in den starkt, som jag brukar göra när jag skriver ner en titel som jag absolut inte får glömma, och oftast skriver "superbra!" eller något intill. När herrn himself kom till Karlstad för en spelning investerade jag i en samlingsplatta någon vecka innan och såg till att Not Dark Yet fanns med på den. Låten fångade mig lika starkt som den hade gjort första gången. Den har en viss förmåga att bara trollbinda mig totalt. Den är... ja, trollbindande helt enkelt, det går inte att sätta ord på det riktigt. Den är stark och har alltid någon fångande effekt på mig. Minns när jag krattade löv en höst för något år sedan och lufsade runt i gräset med Wermelin i P4 i mina hörlurar och den här låten spelades. Det var en klockren stund. Landsbygd, frisk luft, våta löv som hopade sig på backen, vinden som drog mig i håret och grenarna i träden. Stod lutad mot krattskaftet och försvann bort en stund när Bob framförde stämningsfulla Not dark yet med sin raspiga röst. En kvalitetsstund.