Spelar den för fjärde gången i skrivande stund. Jag vet att det är farligt att ha förväntningar, har haft det inför många skivor och blivit besviken varje gång. Därför borde man passa sig lite när det kommer till det största favoritbandet. Dock har jag hela tiden varit kolugn och säker på att de inte skulle kunna misslyckas med en uppföljare. Första skivan inklusive alla b-sidor är toppklass, inte en enda dålig låt i mitt tycke. Editors är ren kvalitet på alla sätt, därför fanns det ingen tvekan. Första "nya" låten jag hörde var Bones, vilken jag hörde tidigare förra hösten när jag fångade en livespelning med bandet på radion. Skrev i ett tidigare inlägg att det förmodligen är en av bandets hittills bästa låtar i karriären (även om det egentligen är näst intill omöjligt att bestämma eftersom mer eller mindre alla låtar är små magnifika mästerverk). Fast några spår ligger i ett hårfint övre toppskikt och jag står fortfarande fast vid att Bones är en av dem som befinner sig där. Varenda hårstrå på kroppen reser sig fortfarande när introt drar igång. Andra låten var förstasingeln Smokers Outside the Hospital Doors som jag också hyllat med jämna mellanrum här. Två låtar som övertygade mig ännu mer om att jag inte behövde oroa mig.
Musik har varit och är fortfarande bland det allra mest viktiga i mitt liv. Jag har blivit glad, lycklig och exalterad över både det ena och andra i mina snart 23 år. Som jag skrivit tidigare har jag alltid haft flera stora favoriter som jag avgudat och fortfarande älskar enormt mycket, men att jag egentligen aldrig har kunnat säga ett band som är de allra främsta i mitt musiklyssnande. Det bandet jag skulle välja om jag bara fick säga en favorit. Det är väl som med allt annat i livet, när man väl hittat rätt så kan man inte beskriva det, hur det känns och varför det är just de/det/dem/där. Man bara vet. Exakt så är det med Editors. När jag lyssnar på dem är det precis som att allting faller på plats. Det kanske låter underligt men det känns som om jag har "hittat hem" när jag lyssnar på dem. Det har jag känt ända sedan jag hörde debutplattan första gången.
The Back Room har ett knippe starka och odödliga kvalitetslåtar, lika så har An End Has a Start. Låtar som tilltalar en direkt första gången man hör dem. Det sköna soundet med de där underbara melodierna som ger behagliga rysningar ända in i själen. Texterna jag gillar så mycket och Tom Smiths stämningsfulla röst och hans sätt att uttrycka sig med sådan känsla. An End Has a Start är minst lika bra som debuten men jag tänker inte sitta här och jämföra de båda plattorna som recensenter och annat folk annars gladeligen gör. Jag nöjer mig med att säga att An End Has a Start känns som en naturlig fortsättning i rätt riktning. Fortfarande lika starka låtar och hela skivan igenom. Vilket gör det nästan omöjligt att välja ut några favoritspår eftersom man vill säga allihop, men några låtar som fastnat lite extra med den där hårstråmarginalen är kanske framförallt The Weight of the World men också The Racing Rats och titelspåret. Men som sagt, alla låtar är även här små mästerverk. Ännu ett mästerligt album från Editors. Med tanke på hur exalterad jag är så kommer jag förmodligen inte kunna sova i natt. Men det gör inget. Det har verkligen varit värt all väntan. Fan vad jag älskar det här bandet.
Behöver jag förresten säga att ni bör gå ut och köpa skivan?
Inlägg
2 kommentarer:
Ja, visst blev det i rätt riktning?! Hade de hållit sig kvar vid soundet från debuten tror jag man blivit missnöjd. Har lyssnat bra många varv nu, och det kommer ta ett tag innan jag tröttnar.
Kvalitetsmusik som det här kan man aldrig tröttna på ;-) Man får ta en paus ibland, precis som med allt annat, men när man återvänder är det fortfarande lika bedårande bra som första gången.
Skicka en kommentar