När jag läste engelska i Edinburgh för lite mer än två år sedan brukade jag kolla på ett litet musikprogram som gick om morgnarna innan jag stack till skolan. Det var där jag först på allvar fick upp ögonen för brittiska bandet Athlete. Sanslöst söta singeln Half light spelades ganska flitigt och den har varit en liten favorit ända sedan första gången jag hörde den och såg videon. Väl hemma i Sverige igen köpte jag hela skivan, dock fastnade den inte riktigt efter första lyssningen och jag gav den egentligen aldrig en ordentlig chans efter det. Det förblev Half light som snurrade och i övrigt lät jag mitt första intryck skjuta undan resten. Tidigare nu i våras så hörde jag en låt i en av tv-serierna jag följer, kände igen rösten och lyckades luska ut att det var Chances med just Athlete. När jag dammade av skivan ur hyllan fick jag se att låten fanns med där och tänkte att det vore på tiden att ge albumet en ny chans. Tror jag spelade den tre-fyra gånger på raken och efter det minst två gånger varje dag under veckan som följde. Blev lite smått irriterad på mig själv för att jag inte lyssnade igenom den mer ordentligt när jag köpte den. Å andra sidan så kanske jag också är mer mottalig för musiken nu än vad jag var då. Det är en söt platta. Ganska enkla texter men oftast tankefulla och stundvis lite berörande. Till det stora hela är det ganska mycket en skiva som lockar fram den där lilla obotliga romantikern i en, oavsett hur långt in den än gömmer sig.
Forest - Newcastle
4 dagar sedan
2 kommentarer:
Har lyssnat på dem och minns att jag också tyckte att de var OK. Men just det där med att fastna/inte fastna för en skiva känner jag igen, inte alltid för att den är dålig, utan för att man hittar någe bättre. Och ibland såklart för att den är dålig, iaf. då.
ja sen beror det nog också på vad man gillar för stunden. Ganska många plattor som man inte gillat riktigt första gången man lyssnat på dem, men som man tyckt bättre om när man lyssnar på dem några månader senare.
Skicka en kommentar