Majoriteten av de band jag såg allra mest fram emot att se visade sig också leverera långt över vad man hade vågat hoppas på. Främsta akten jag sett fram emot var IamX, frontad av en av mina favoritröster Chris Corner. Lite exklusiv spelning eftersom hans skivor inte distribueras i detta land. Mäktig spelning och festivalens bästa. Rejält drag och en massa dans till de synth/electro-alternativa tonerna.
Andra höjdpunkten stod norska Apoptygma Berzerk för. Synthband som jag gillat i jag vet inte hur många år och som jag verkligen längtat efter att få se live. De fick avsluta festivalen för min del och gjorde det med den äran! Grymt bra liveband och härlig dansant stämning.
Tredje höjdpunkten var israeliska Infected Mushroom som ägde hela Vintergatan natten till lördag. Ännu bättre är att jag fick dela upplevelsen med en trevlig person som också uppskattar deras musik. Hade annars räknat med att få se den spelningen själv, så extra plus för det.
Hoffmaestro & Chraa fick höfterna att rulla med sin "karate boogie" när de svängde loss på den minsta allt-i-allo-scenen Jamobilen. De rekommenderar jag alla att kolla upp!
Scissor Sisters var så bra som man kunde tänka sig att de skulle vara. Härligt tryck hela konserten igenom, bra ljud och skön show. Till och med Comfortably Numb som jag annars tycker är rätt seg var riktigt bra när de körde den. Hög energi och svängfaktor hela spelningen igenom.
In Flames blev jag illa tvungen till att skippa då de började samtidigt som IamX och jag prioriterade den senare. Dock hann jag se sista halvtimmen av göteborgarnas spelning och till och med höra min favoritlåt så det var ju rätt lyckat ändå. Kan säga att det förmodligen var en av de mäktigaste spelningarna som varit på största scenen. Kan inte minnas att jag sett så jäkla mycket folk framför Vintergatan någon gång tidigare, inte ens vid stora utländska dragplåster. Åtminstonde inte när alla står med nävarna i luften ändå från scenkanten, över hela grusplanen, upp i slänten och in i öltältet. Häftigt minst sagt.
Juvelen med dator och gitarr fick det att rycka rätt bra i dansnerverna när han spelade sin softa och funkiga electropop. Han har lyckats knåpa ihop ett gäng riktigt bra låtar.
Bloc Party var också rätt sköna. Började lite tamt men det beror nog mycket på att de fick den otacksamma uppgiften att spela på största scenen när det fortfarande var ljust. Men i takt med att det mörknade på började också bandet liva upp stämningen mer och mer. Så det slutade bra.
Weeping Willows fick den bästa scenen och den bästa tiden för sin musik. Det var väldigt bra, men inte så bra som jag vet att det skulle kunna vara. Rysfaktorn som infann sig när de lirade på festivalen några år tidigare var aldrig riktigt framme. Men bra var det absolut. Lätt mäktigt med covern på Perfect day och alla runtomkring stämde upp i fin allsång. Insåg nu att det var Weeping Willows som fick ersätta Hot Chip som var tvungna att ställa in.
Mustasch, alltid lika härliga! Ralf Gyllenhammar är förmodligen en av Sveriges mest skönaste människor. Grym rock blandat med roligt mellansnack på bred göteborska. Inte deras bästa spelning men mycket bra.
Patrick Wolf gjorde bra ifrån sig i Apollotältet också. Jag har bara hört två låtar med killen, dessvärre var The Libertine inte alls så bra live som jag hoppats på men det kompenserades med avslutande The Magic Position som var en rejäl uppfriskning. I övrigt en bra spelning.
Andra schysta spelningar:
Scrags som rockade igång festivalen. Zeigest, härlig elektronisk musik med någon slags konstnärlig scenshow som var stundvis bra och stundvis lite märklig men musiken var riktigt trevlig. The Magic Numbers bjöd på sin gulliga pop i lördagsnatten och gjorde en lite oväntad cover på Beyonces Crazy in love som extranummer. Kristian Anttila har bra låtar, dock var ljudet lite smågrötigt live, men trots allt en soft spelning sådär på eftermiddagskanten. The Mellow Bright Band från Karlstad rockade igång fredagen, (Ingenting) bjöd på lätt lyssningsbar pop i eftermiddagssolen och lika så Shout Out Louds.
Roligaste performance på Jamobilen stod Scotty the Blue Bunny för. Höga klackar, blå och genomskinlig spandex, kärlek och självironi. Kolla upp!
Övriga band och artister vars spelningar jag såg delar av:
Mando Diao (En dag på jobbet)
69 Eyes (Helt ok)
120 Days (Härligt sound)
YoYoYo Acapulco (sköna)
Pain (taskigt ljud)
Mixtapes & Cellmates (rätt gôtt sound men i övrigt ganska tråkiga)
Midnight Monkeys (bandnamnet roligare än musiken)
Hocico (tung synth från Mexiko, inte alls tokigt)
Nine (hårdrock skön att höra live)
Detektivbyrån (Fint sound)
Last Days of April (tråkiga)
Lite festivalbilder kommer när jag tagit mig tillbaka ner till Växjö och kan föra in dem i mitt webalbum.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar