Favoritlåtarna pt.6: Depeche Mode - I feel you

Depeche Mode - I feel you

Depeche. Ett av de band som hängt med ett tag i mitt musiklyssnande. Så pass att jag inte minns första gången jag hörde dem eller vilken låt det kan ha varit. Min mor är helsåld på dem också. Men ett av de först starka minnen jag har från att detta band smått började nästla sig in i mina musiksmaklökar, är från 1997. Det året då albumet Ultra släpptes. I övrigt en period då 12-13-åriga lilla jag kollade en hel del på MTV (då det fortfarande visades en hel del vettigt). Låten Barrel of a gun roterade frekvent på kanalen. Ett sound och en video som kanske för mig just då var lite starkare, tyngre och mörkare än det jag brukade lyssna på vanligtvis. Minnena av den videon från den tiden sitter fortfarande väldigt tydligt. Även om det då kontrasterade lite mot mina övriga lite "snällare" lyssningsobjekt så var det något med den och musiken som jag ändå gillade. Ett par år senare hade bandets musik växt sig ännu starkare hos mig och framförallt singel-spåren från Ultra blev något utav de mesta favoriterna.

Första skivan som införskaffades av dem var en samling. Minns att jag gillade det mesta från den, men ett par spår brukade jag skippa förbi när de kom. En av dessa spår som ratades var I feel you. Antar att det var något med den som inte föll mig i smaken. Tror jag till och med prövade att lyssna på den igen vid ett senare tillfälle utan lyckat resultat. Sedan dess fick den ingen mer chans. Inte förrän jag för ett par somrar sen var till Stockholm Stadion och såg DM live för första gången. Där hände det. En bit in i konserten så river bandet av just I feel you. Och det var kanske bland det mäktigaste som jag upplevt under ett livegig. Det enda jag hade i huvudet efter att konserten var över, var att det första jag måste göra när jag kom hem igen var att spela I feel you. Sedan gick den på ständig rotation under en längre period och har förblivit en av mina främsta Depeche-favoriter. Funderat lite på hur jag har kunnat rata den så hårt tidigare, obegripligt. Lustigt ändå att det skulle ta en livekonsert för att få den att fastna. Men så är det ibland.

Låten finns med på skivan Songs of Fatih and Devotion från 1993.