In the Spotlight 2011 pt.45: The Rapture

Fem år efter föregående albumet och en medlem mindre är The Rapture nu äntligen tillbaka med ett nytt album, In the Grace of Your Love. Ska väl erkänna att jag hade rätt höga förväntningar på den, framförallt efter singeln How Deep is Your Love? som jag är ruskigt förtjust i. Dock är jag lite besviken. Det är en bra skiva, men jag kan samtidigt inte låta bli att tycka att den känns lite tam. Jag saknar lite av den tuffa attityden de haft på tidigare album. Kanske är Matt Safers avhopp en bidragande orsak i den saknaden. Men Luke Jenner har alltid varit den jag föredragit vid mikrofonen av de två, så på den fronten är allt väl nu när Jenner står för all sång själv.

How Deep Is Your Love? är den klockrena favoritlåten, och enligt mig det klart starkaste spåret på skivan. Utöver den gillar jag även inledande Sail Away, Never Die Again, och titelspåret. Som sagt, det är bra, men tyvärr inte bättre än så. Dock tillräckligt bra för att ni ska kolla upp den.

Tycker samtidigt att ni ska passa på att lyssna på de två tidigare albumen, Echoes och Pieces of the People We Love. Där har The Rapture sina ljusaste stunder så här långt, om ni frågar mig.

The Rapture på

Spotify

Myspace

Officiella hemsidan

How Deep Is Your Love?

Ja!

Äntligen äntligen äntligen är The Rapture på G med ett nytt album! Det är 5 år sedan sist. Första livstecknet heter How Deep Is Your Love och finns att lyssna till på NME!

Skynda er in och lyssna! Den är jättebra!

3 x goda nyheter!

Oj oj vika dagar! Tre positiva besked från tre stora favoriter!

Först ett uttalande från Editors att de är sugna på att påbörja arbetet med en fjärde platta så snart som möjligt.

Därefter, på tips från C., en ny låt med The Rapture. Gött att de fortsätter köra på trots Matt Safers avhopp.

Och sist men inte minst, nytt från Deine Lakaien!! Som jag har längtat! Upptäckte Gone idag och det låter riktigt lovande! Lyssna och njut:

Favoriter på rotation

Grannarna är inte direkt fantasifulla eller för den delen variationsrika i sitt musikspelande. Så jag har för dagen tagit saken i egna händer och dragit av en blandning sköna favoriter så att väggarna lätt durat och förhoppningsvis sänt lite positiva signaler till dem vägg-i-vägg, golv-mot-tak, tak-mot-golv etc etc.

Rotationsschemat har bjudit på följande band: (länkade låtarna är de som gått varmast i skivspelaren senaste dagarna.)

Husgudarna Editors:
Spiders
Fantastisk låt från senaste skivan An end has a start. Jag smälter fullständigt. Gillar hur den börjar lite försiktigt och sedan byggs på mer och mer. Tom Smiths sång och gitarren letar sig ända in i hjärteroten.

Tonårsnostalgi med bob hund
Skall du hänga med? Nä!!
Egentligen ville jag ge er För övrigt stal hon mitt hjärta från samma platta, Stenåldern kan börja, det är den som varit största favoriten från just den här skivan ända sedan första lyssningen. Men den fanns inte att hitta och jag orkar för stunden inte fixa det på egen hand. Men den här är verkligen inte dum den heller!

Grymma lirarna i The Rapture
Down for so long
En av de främsta favoritspåren från sköna plattan Pieces of the people we love. The Raptures sound gör mig på riktigt bra humör.
Tänk på att trycka på den lilla playknappen intill titeln och att det tar ca 22 sekunder innan låten kommer igång, något tyst intro.

Sköna Britbandet Klaxons
Forgotten works
Detta har också varit en ständig favorit sedan jag köpte debutplattan Myths of the near future för ett år sedan. En låt som faktiskt sparkar igång dansneverna på mig också. Fett grym låt kort och gott. Man anar liknelsedrag till The Rapture och det är väl egentligen dessa två band som står för mitt främsta favoritsound, vilken man för övrigt inte riktigt vet hur man ska definiera.

Gamla godingarna The Kinks
All day and all of the night
Kommentar känns nästan överflödig. The Kinks var/är hur sköna som helst! Ray Davies for president.

Nyinköpt skiva med fina Snow Patrol
You could be happy
Shut your eyes
Snow Patrol kan konsten att göra enkla berörande popstycken som förstnämnda låten och även lika berörande, nästintill hjärtskärande melankoliskt stämningsfulla låtar likt tidigare alstren Run och Somewhere a clock is ticking. Men nu är det senaste plattan Eyes Open som inhandlats och det blir hela två låtar från den. De som satte sig först och som klamrat sig fast mest.

Pieces of the People We Love & Empire

Yes. Av de sex plattorna jag nämnde i förra inlägget ska jag kommentera två utav dem här och nu.

Börjar med The Rapture - Pieces of the people we love. New York-kvarteten är stora personliga favoriter sen några år tillbaka då jag först hörde tuffa House of Jealous Lovers från förra plattan Echoes. En skiva som visade sig inte vara lika rolig som jag hade hoppats på. Ett gäng riktigt bra låtar återfinns där, dock blandat med några mindre roliga utsvävningar som sänkte betyget. Så när jag hörde den suveränt sköna låten Get myself into it förra hösten blev jag mitt i alla eufori lite rädd för att PotPWL skulle följa liknande mönster som föregångaren. Några starka spår men övriga tråkiga. (En tendens som oftast är allt för vanlig i allmänhet). Nu när jag äntligen har plattan i min ägo kan jag bara konstatera motsaten. Jag skiter i att det är olämpligt att svära, för fyn fan vilken djälva skön skiva PotPWL är! Om Echoes var lite "mörkare" så är PotPWL motsatsen. Det dansanta är kvar och nästan dubblerat. Man kommer i någon slags tokig topphumörsstämning och inte ens den lame skulle kunna sitta still till det här. Har ni inte upptäckt The Rapture än så det på tiden att ni tar tag i det.

Andra skivan jag tänkt nämna är Kasabians Empire

Debutplattan var hur skön som helst. Empire är... ja. Jag vet inte vad som är fel egentligen. Det är något som saknas. Blev killarna så självsäkra att de slarvade bort det lilla extra när de satte ihop uppföljaren? Har de tappat glöden? Eller vad fan gick snett? Det är inte riktigt samma sköna flow i soundet, Tom Meighan har inte samma släpande arrogans i sin röst. Det är... nä. Jag vet ärligt talat inte vad som gått snett men någonting är det. Jag hade hoppats på lite mer med tanke på grymma singeln Shoot the runner. Men den förblir också höjdpunkten på skivan. Jag är fruktansvärt besviken.

Lite amerikanskt, lite britiskt och mycket kärlek

Dags för lite myspace-tips igen, det var ett tag sedan nu. Hittade precis Cool Hand Luke från Nashville, USA. Lätt melankolisk indie/alternative. Inget revolutionerande kanske men väl värda att låna era öron för en stund.

Nästa band är Brinkman som jag hörde för första gången igår när jag tittade på den underbara showen London Live igår. Tre London-killar med ett England-typiskt sound. Det är något visst med britpopband, fastnar alltid hos mig. I love it helt enkelt. Brinkmans sida tycker jag definitivt ni ska ta en sväng in på.

Andra som uppträdde i London Live igår, ifall ni missade det, var mina ständiga punkfunk-favoriter The Rapture de är alltid värda eran uppmärksamhet. Var ett tag sen jag sist skrev om dem så jag tänkte att det var på tiden att påminna er om deras musik igen.


För övrigt är det nu bara 9 dagar kvar tills Editors andra platta An end has a start släpps. Snart så snart är min långa väntan över. På hemsidan kan ni se bandet framföra underbara första singeln Smokers outside the hospital doors, som jag är helsåld på, samt fina The Racing Rats från ett framträdande i Later with Jools Holland. Ni kan även titta på videon till Smokers... Jag får ståpäls av den låten. Faktum är att jag får fjärilar i magen bara av att prata om bandet...

Whoo! Alright-Yeah...Uh Huh

Dagens låt: The Rapture Whoo! Alright-Yeah...Uh Huh

The Rapture har jag ju som bekant nämnt här några gånger, men de är ett av de skönaste banden som finns i dagsläget. Helt nere i deras sound, blev helt såld när jag hörde House of jealous lovers på radion när den släpptes för några år sedan. Plattan Echoes var inte fullt så klockren som jag hade hoppats på men det finns många gobitar på den. Den senaste skivan, Pieces of the people we love, har jag dock ej införskaffat än på grund av skivpriset, som vanligt, men 149:- skulle mycket väl kunna vara värt att hosta upp. Jag är väldigt lockad efter att ha hört de tre låtar som ligger uppe på myspace; titelspåret, Get myself into it som för övrigt kanske är en av deras bästa låtar, och så ovan nämnda Whoo! Alright-Yeah...Uh Huh. Har sagt förut att jag varmt välkomnar alla som vill ta rocken till dansgolvet, och The Raptures dansanta hybrid av lite alla möjliga genrer är precis vad som får mina dansnerver att gå igång. Dessvärre är det ytterst sällan man hittar något ställe som verkligen spelar så schyst musik, tack och lov finns det ändå lite yta i min 22-kvadratare att röra sig på för det är totalt omöjligt att sitta still till detta.

Och länken som ni alla givetvis bör besöka för att hänga med i mitt snack:
www.myspace.com/therapture