I put my heart in your hands

OK mina vänner, det är nämligen så här... att det är dags för en kärleksförklaring. Och för ovanlighetens skull så har det denna gång inte att göra med en viss Birminghambaserad kvartett vilka undertecknad som bekant gärna hyllar så ofta det går.

Däremot så stannar vi kvar i England (ingen större förvåning kanske när det gäller mig) för det är en brittisk kille det är fråga om här. En man vilken har varit bekant för mig i bra många år, ett fåtal låtar har passerat mina öron lite här och där, men som med mycket annat har jag aldrig riktigt kommit mig för att lyssna närmare på honom. Även om tanken har funnits där.


Vi pratar David Gray...

...och vi pratar hans fjärde skiva White Ladder.


Som vanligt låter jag "nya" plattor gå runt några gånger medan jag sysslar med annat, för att få en lättare uppfattning och se om något fångar min uppmärksamhet. Efter några rotationer när man "lärt känna" albumet lite blir det närmare studier. Förutsatt att skivan fångat mitt intresse förstås och det har den här.


Under första lyssningen tyckte jag öppningsspåret Please forgive me kändes sådär, jag var lite skeptisk till soundet. Först på tredje rundan började min uppfattning om spåret ändras och även texten uppmärksammas mer... och efter ett par rotationer till så var det bara för mig att inse vilken fin kärleksförklaring den här låten är egentligen. Den växte snabbt och numera älskar jag den. Men jag ska inte gå närmare in på just den här låten för det är två andra spår jag tänkte hylla främst.


För det var två spår som fångade min uppmärksamhet direkt redan på första genomlyssningen av albumet. Den första var This years love. Öronen spetsades redan vid det lugna, vackra och stämningsfulla soundet, men spetsades ännu mer när jag hörde texten som Gray med sin fantastiskt sköna röst levererar med en sådan berörande känsla. Vad ska jag säga, det är inte ofta man hittar låtar som träffar en så rätt in i hjärteroten. This years love gör det med mig och det har mest att göra med texten som är spot on. Jag får god lust att slänga mig på cykeln och trampa över till England, leta upp Gray och tacka honom i en evighetslång kram för att han skrivit denna låt. Tillhörande ska tilläggas att jag är svag för avskalade arrangemang. Pianot och Grays röst och hans känsla som sagt, det är en fulländad låt.
Själaberörande vackert.


Nästa låt är Sail Away som följer direkt efter This Years Love på skivan. Den fastnade också på första vändan. Lika klockrent som föregående spår. Den här är jag för övrigt ganska säker på att jag har hört tidigare då den är bekant. Om jag kunde gå tillbaka i tiden så skulle jag vilja återvända till de tillfällen då jag hört Gray och begära en scanning av min hjärna vid de stunderna och försöka få ett svar på vad som försiggick uppe i huvudet just då. För just nu känns det bara helt oförklarligt att jag inte gått iväg och investerat i detta album på stört första gången jag hörde Sail away. Fast tänker jag efter var jag ändå 15-16 år när den här skivan släpptes så man kan finna en hel del förklaringar i det.
Hur som helst, en otroligt vacker låt på alla sätt och vis och att den följer This Years Love i låtordningen kan bara beskrivas som genialt. Jag smälter.


Några andra spår jag håller högt är Say hello wave goodbye, Nightblindness och Silverlining men alla spår är sanslöst bra, hela albumet är mer eller mindre lysande rätt igenom. Även det en ganska sällsynt sak, att hitta album som håller måttet från början till slut. Kvalitet.


Det var verkligen på tiden att jag tog tag i att lyssna närmare på Gray. Vem kunde ana att det skulle resultera i ett sådant starkt positivt resultat. White Ladder är en diamant som ni verkligen borde ta er an om ni inte redan har gjort det.


Tack för rekommendationen Joaquim!

Deathstars

Jag insåg igår att det känns som en rätt intressant kombination att sitta och läsa om folkmusik samtidigt som jag lyssnade till Deathstars. De två genrerna ligger ju en bit ifrån varandra om man säger så. Fast det är ju det där med att jag helst pluggar till musik och ena dagen är aldrig den andra lik. Igår funkade Deathstars bättre än Dylan som bidrog till läskoncentrationen i förrgår.

Jag har knappt nämnt så mycket tung musik i den här bloggen än, trots att det gärna är något jag lyssnar till. Vad gäller Deathstars så har de hängt med sedan singeln Syndrome någon gång 2002-2003. Inte så insatt i bandet egentligen men jag har för mig att det var deras andra singelsläpp från debutplattan Synthetic Generation, 2003. Beträffande texterna så kan jag inte påstå att jag har mycket till övers för dem, men jag ÄLSKAR soundet. Så det är egentligen enda anledningen till att jag lyssnar på bandet. Finns dagar då det inte finns något härligare än att på hög volym få dra på "tyngre musik", hårdrock/industri ja och alla dessa genrenamn som finns. Jag gillar när man blandar in elektroniska toner, det blir utav den melodiska känslan jag vill åt samt att det blir mer maffigt. Det är jäkligt uppfriskande. Inom en inte allt för avlägsen framtid så lär det säkerligen dyka upp inlägg om In Flames, Rammstein och andra lirare. Har för övrigt lite idéer på att försöka sammanställa en lista om ca 20 låtar som ger en någolunda översikt av min musiksmak... får se hur det går med den, risken/chansen finns att den blir ännu längre om den ska täcka alla genrer jag lyssnar till.


Men nu. Deathstars som sagt.

Tongues
Cyanide
Syndrome
Synthetic Generation

Covers pt.7 - Lay lady lay

Dags för en cover igen. Och inte nog med det, dags för ett av de sällsynta fallen där covern, i mitt tycke, faktiskt slår originalet. Jag gör en avstickare i min tänkta serie av Editorstolkningar och slänger in en Bob Dylan-låt då det är denne man som jag ägnat de senaste dagarna åt.

Låten i fråga är Dylans fina Lay lady lay. Första gången jag hörde låten var dock inte med honom utan med norska artisten Magnet som spelade på Arvikafestivalen för cirka 2-3 år sedan. En magisk och stämningsfull spelning som fick mig att beställa en platta med honom så fort jag kommit hem. Valet föll på On your side som som släpptes 2003. Med på det albumet finns just Magnets version av Lay lady lay vilken han gör tillsammans med Gemma Hayes. En av de första låtarna jag fastnade för efter första genomlyssningen av skivan. En liten favorit jag gärna återkommer till. När jag senare letade upp Dylans originalversion så var jag först inte alls förtjust. Men efter några lyssningar så har den även arbetat sig in och jag gillar hans version... men för mig så gör Magnet och Gemma den så mycket bättre. Den stämningen. Ska helst höras på lagom hög volym, i en fåtölj med slutna ögon och släkta lampor.


Bob Dylan - Lay lady lay
Magnet & Gemma Hayes - Lay lady lay

It's all new to me, like some mystery

Har haft lite utav en Dylan-dag då jag länge tänkt att jag är ganska dåligt inlyssnad på honom. Jag har sett mannen live, det finns ett gäng, nä en hel drös med låtar som jag gillat sedan länge, hans texter är enkla men så makalöst berättande bra. Oftast är det precis så som jag önskar att jag kunde skriva låttexter på. Han prickar in det perfekt. Jag blir både inspirerad och får ännu mera skrivkramp på samma gång! Trots det så har jag aldrig kommit mig för att ordentligt lyssna igenom hela album. Men jag har nu äntligen börjat gå igenom hans plattor från scratch. Den jag har fastnat för mest just nu är Another side of Bob Dylan och i synnerhet låten I don't believe you (She acts like we never have met). Det är en text som jag till större delen önskar att jag hade skrivit. Inte fullt ut men inte långt ifrån. Haha, hade jag varit en bitter och långsint person så är det nästan så att man velat dedikera den till några personer. Dock är jag inte av den sorten, jag nöjer mig med att bli genuint glad när jag hittar låtar och texter som jag bitvis eller ibland helt kan relatera lite till själv. Framförallt när man kan säga det på ett så bra och berättande sätt som t.ex. Dylan gör. När man inte själv kan få ner det bra i ord känns det tryggt att det finns fler där ute som tänker och har tänkt i samma banor och som faktiskt lyckas omvandla det i fin lyrik. Det är uppfriskande som bara den.

Hur som helst. En lysande sång och här kan ni höra den:

Bob Dylan - I don't believe you (she acts like we never have met)

Covers pt.6 - Acceptable in the 80's

Har lite smått diskuterat covers i dagarna så vad passar inte bättre än att fortsätta i min cover-serie. Inte helt oväntat blir det ytterligare en låt som Editors tagit sig an.

Denna gången handlar det om låten Acceptable in the 80's, som den unge skotten Calvin Harris ligger bakom och hade en hit med under förra året. En tokigt glad electro/pop/disco-låt som får en på fånigt bra humör. I Editors regi har det blivit en aningens nertonad och nästan lite spooky version men på ett stämningsfullt sätt. Jag gillar den som tusan! Jag diggar båda versionerna och jag gillar framförallt när man vågar göra en cover som är en bit ifrån hur originalet är. Som konstaterat, ska det göras covers ska man göra en "ny och egen version" av låten. Annars är det ju ingen poäng.

Här har ni låtarna, Calvin Harris vs Editors.

Calvin Harris - Acceptable in the 80's
Editors - Acceptable in the 80's (Som vanligt, playknappen till höger om titeln)

Muddy

Det har snackats en del om blues på mina senaste två föresläningar. Så vad passar inte bättre än att bjuda på lite klingade exempel från undertecknads egen bluesfavorit Muddy Waters. Såg en serie om bluesen på TV för ett antal år sedan, grymt mycket bra musik, att jag inte införskaffat plattor av fler artister är ett mysterium. Men en skiva inhandlades ganska omgående. Muddys Electric Mud. Hans toner fastnade direkt och den skivan har varit en lite favorit sedan dess. Men nog om det. Här har ni lite olika sköna toner att lyssna till.


Got my mojo workin'
I just want to make love to you
Tiger in your tank
Mannish Boy
Long Distance Call
Train Fare Home Blues

Long Live Rock n Roll

...och hör sen!

Rainbow - Long live rock n roll

Uriah Heep - Look at yourself

Led Zeppelin - Immigrant song

AC/DC - Back in Black

Dio - Holy diver

Rest my chemistry

Lyssnade igenom Interpols Our love to admire här om dagen, har haft den ett bra tag men inte riktigt gett den en ordentlig chans. Blev kanske inte riktigt så nu heller då jag gjorde en massa annat samtidigt. Så den behöver några roationer till innan ett utlåtande kan ges.

Dock finns det en låt som fastnade direkt jag hörde den. Det var högst troligen gitarrslingan som fångade min uppmärksamhet från vad det än var jag sysslade med. Så istället för att gå igenom hela skivan ytterligare en gång blev det att jag körde följande låt på repeat säkert 20 gånger. Jag är helt såld. Förmodligen den bästa låt bandet gjort sen Evil och C'mere.


Så ta några minuters paus och lyssna på denna fina bit:

Interpol - Rest my chemistry

Favoriter på rotation

Grannarna är inte direkt fantasifulla eller för den delen variationsrika i sitt musikspelande. Så jag har för dagen tagit saken i egna händer och dragit av en blandning sköna favoriter så att väggarna lätt durat och förhoppningsvis sänt lite positiva signaler till dem vägg-i-vägg, golv-mot-tak, tak-mot-golv etc etc.

Rotationsschemat har bjudit på följande band: (länkade låtarna är de som gått varmast i skivspelaren senaste dagarna.)

Husgudarna Editors:
Spiders
Fantastisk låt från senaste skivan An end has a start. Jag smälter fullständigt. Gillar hur den börjar lite försiktigt och sedan byggs på mer och mer. Tom Smiths sång och gitarren letar sig ända in i hjärteroten.

Tonårsnostalgi med bob hund
Skall du hänga med? Nä!!
Egentligen ville jag ge er För övrigt stal hon mitt hjärta från samma platta, Stenåldern kan börja, det är den som varit största favoriten från just den här skivan ända sedan första lyssningen. Men den fanns inte att hitta och jag orkar för stunden inte fixa det på egen hand. Men den här är verkligen inte dum den heller!

Grymma lirarna i The Rapture
Down for so long
En av de främsta favoritspåren från sköna plattan Pieces of the people we love. The Raptures sound gör mig på riktigt bra humör.
Tänk på att trycka på den lilla playknappen intill titeln och att det tar ca 22 sekunder innan låten kommer igång, något tyst intro.

Sköna Britbandet Klaxons
Forgotten works
Detta har också varit en ständig favorit sedan jag köpte debutplattan Myths of the near future för ett år sedan. En låt som faktiskt sparkar igång dansneverna på mig också. Fett grym låt kort och gott. Man anar liknelsedrag till The Rapture och det är väl egentligen dessa två band som står för mitt främsta favoritsound, vilken man för övrigt inte riktigt vet hur man ska definiera.

Gamla godingarna The Kinks
All day and all of the night
Kommentar känns nästan överflödig. The Kinks var/är hur sköna som helst! Ray Davies for president.

Nyinköpt skiva med fina Snow Patrol
You could be happy
Shut your eyes
Snow Patrol kan konsten att göra enkla berörande popstycken som förstnämnda låten och även lika berörande, nästintill hjärtskärande melankoliskt stämningsfulla låtar likt tidigare alstren Run och Somewhere a clock is ticking. Men nu är det senaste plattan Eyes Open som inhandlats och det blir hela två låtar från den. De som satte sig först och som klamrat sig fast mest.

Try to sort it all out, it's a way of dreaming

Fireside. Gamla favoriter som man lyssnar på allt för sällan idag tyvärr. Vet inte riktigt hur det kommer sig. För ett av Sveriges bästa band genom tiderna är det helt klart. Och Åström solo är lika underbart det. Jag såg honom live i höstas, bara han och en akustisk gitarr på scenen. Det var förmodligen en utav mitt livs bästa konserter. Men han får ett eget inlägg senare. Nu är det Fireside som gäller. Här är några pärlor att lyssna till:

Kilotin
Follow Follow
Left Rustle
Sweatbead

Dusty

Jag har lätt konstaterat tidigare att mitt musiklyssnande av någon anledning innehåller väldigt få kvinnliga musiker. Fast några har allt nästlat sig in. Dusty Springfield är en av dem. Jag avgudar hennes röst och hur hon på ett klockrent sätt satte djup i sådana enkelt skrivna texter.
Vackert är det, lyssna själva här:

I just don't know what to do with myself
A house is not a home
Can I get a witness
Once upon a time

Every little piece of your life will add up to one

Så förbannat vackert att jag blir något alldeles så behagligt knäsvag och söndersmält inombords. Gitarren, pianot, Tom Smiths fantastiska röst och hans sätt att uttrycka texten... och hur allting bara blir mäktigare och mäktigare ju längre in i låten man kommer. Denna låt bör spelas på hög volym.

Editors - The weight of the world


Imorgon sticker jag till Berlin. Om allt flyter på som det ska är jag tillbaka på tisdag igen.


Hej!

Covers pt.5 - Lullaby

Jag har nu kommit till den punkt i mina cover-inlägg där det är dags att ge sig i kast med alla de fantastiska covers som undertecknads favoritband, och ni vet vilka det är vid det här laget, har gjort. Så kommande inlägg lär högst troligen handla om låtar som Editors tagit sig an att tolka. Med början nu.


Låten i fråga är The Cure's Lullaby som släpptes 1989. Jag gillar verkligen detta band väldigt mycket om än jag inte kan påstå mig vara ett inbitet fan. Lullaby i sin tur är en alldeles fantastiskt vacker låt vilket jag tror de flesta kan skriva under på. Denna har nu Editors nyligen tagit sig an och har enligt mig gjort en väldigt väldigt bra version i sin regi. För mig kan Editors konsten att skapa en ljuvlig och stämningsfull känsla med sin musik.

Jag ska inte gå in på vilken version som jag anser är bäst. För det går inte nu. Först och främst är det oftast jättesvårt att göra en cover som knäcker originalet och The Cure's original i detta fallet är dessutom en sådan låt som skulle kunna räknas som omöjlig att nå upp till i en annan version. Editors har lyckats väldigt bra och det är för övrigt ingen hemlighet hur högt jag håller detta band. Det är mina husgudar vilket gör det omöjligt för mig nu att göra ett utlåtande om min favoritversionen. Man får helt enkelt se det som så att det numera finns två grymmma versioner på en och samma låt och det är inte fy skam.

Varsågoda. Ett mästerligt original kontra en fantastisk tolkning.

The Cure - Lullaby
Editors - Lullaby (notera playknappen till höger om titeln)

I was dreaming in a dream

Två obeskrivligt vackra låtar.

Varsågoda.


Cherry Ghost - People help the people
Madrugada - What's on your mind

I'll shout myself hoarse for your supernatural force

Dagen har bestått av lite 90-tals nostalgi i form av det smått märkliga men väldigt sköna bandet Space från Liverpool. Jag upptäckte dem för ett gäng år sedan genom låten Me and you versus the world som fanns med på en samlingsplatta jag hittade någonstans. Tyckte den var något speciell men ändå så var det något med bandet jag gillade. Jag ramlade över bandet igen i ett quiz här om dagen och fick en "just-det"-upplevelse. Lite YouTube:ande senare så kunde jag konstatera att jag faktiskt kände igen bra många låtar. Att jag under mina tonår, i samband med att jag hörde dem första gången, inte kollade upp dem mer är ett litet frågetecken. Jag antar att jag i min förälskelse till britpopen var för upptagen med att lyssna på de klassiska storfavoriterna Suede, Blur, Manic Street Preachers m.fl. att Space kom i skymundan. En låt på en samlingsplatta glöms lätt bort också efter ett tag. Dock är det ju aldrig för sent att ta in dem i skivsamlingen idag. Ovan nämnda låt är inte direkt deras bästa låt men den kommer med i smakproven nedan ändå. Det var ju ändå min introduktion till dem. Så håll i hatten till det sköna och småspaciga soundet och Tommy Scotts speciella röst och sångstil.
Måste erkänna att jag saknar 90-talet.

Space - Neighbourhood
Space - Female of the species
Space - Avenging Angels
Space - Me and you versus the world

Covers pt.4 - All day and all of the night

1964 intog The Kinks högtalarna med singlen All day and all of the night. Ett band som undertecknad gillar skarpt. För stunden så håller jag på att fördjupa mig i The Stranglers som jag pratade om i mitt förra inlägg, upptäckte precis att dessa gjort en cover på nyss nämnda låt. The Kinks original är utan tvekan den bästa, det är något med Ray Davies röst och uttryck som sätter sin prägel på låten och gör den rätta. Cornwell vars röst jag nämnde med en varm touch igår borde nog inte ha gett sig på denna låt. Mindre lyckad cover med andra ord men ändå är den lite rolig på något vis. Kanske för att det är något visst med 80-talet som ständigt får en att skratta eller bara ta allt med en nypa salt. I vilket fall, här har ni de båda versionerna.

The Kinks - All day and all of the night, 1964
The Stranglers - All day and all of the night, 1988

The Stranglers

För en sisådär 5-6 år sedan köpte jag 3cd-samlingen Strictly British på någon rea. På denna hittade jag låten Always the sun med The Stranglers. Den har har varit en stor favorit ända sedan första lyssningen. Konstigt nog, men ack för vanligt vad gäller mig, så har jag inte kommit mig för att kolla upp bandet närmare efter det.

När jag var på en mindre skivmässa i höstas så hittade jag Dreamtime med bandet på LP och denna införskaffades då ovan nämnda låt fanns med. Den har fått rotera rätt friskt senaste dagarna faktiskt och i samband med det rotade jag även fram Sctrictly British-boxen och hittade till min förvåning ytterligare en låt med The Stranglers på den. Tydligen har den gått förbi mig totalt, lyssnade väl inte tillräckligt noga på den när jag köpte boxen kanske. Det skulle kunna förklaras med att låten ligger på tredje skivan och vid den tiden så har lyssningskoncentrationen avtrappat om man nu kör ett race med alla tre plattorna. Låten i fråga heter Skin Deep. Jag är helsåld på den och har kommit på mig själv med att ha abstinensbesvär efter den då jag inte är hemma. Nynnar på den i duschen, har den i huvudet när jag vaknar och går och lägger mig. Att mina grannar inte fått spader på mig är nog ett mindre mirakel med tanke på det antalet gånger jag spelat den på hyfsat hög ljudnivå senaste dagarna. Eller så är det ett tecken på att de har bra smak. Jag ligger nu i alla fall i startgroparna för att äntligen utforska The Stranglers musik lite närmare.

Tills dess att jag har ett vidare utlåtande om dem så lämnar jag er med de två nyss nämnda fantastiska låtarna. Luta er tillbaka och njut av musiken och Hugh Cornwells behagliga röst som för övrigt gör undertecknad smått knäsvag. Det är fint.

The Stranglers - Skin Deep
The Stranglers - Always the sun

Into the wild

Pearl Jam. Detta band som varenda musiksnöre verkar prata sig varma om. Jag har aldrig lyckats förstå mig på dem. Har tre av deras skivor som jag fick av min kusin när hon flyttade ihop med sin pojkvän. Jag har med jämna mellanrum försökt ge dessa en chans, med erfarenhet av att vissa skivor, och även band, behöver lite tid. Fast gällande detta band reagerar mina smaklökar negativt gång på gång. Pearl Jam är helt enkelt för tråkiga för mig. Så när Dan igår skickade Eddie Vedders senaste soloplatta, Into the wild, till mig så var jag väldigt skeptisk. Dock är jag inte den som är den, utan är beredd att ge allt en chans. Så mot kvällningen körde jag igång musiken och det hela slutade med att jag säkert spelade den fyra-fem gånger på raken innan jag skulle börja dona med annat. Into the wild är nog det mest behagligaste jag lyssnat till på länge. Vedders röst kommer till sin rätta.

Det var en väldigt trevlig överraskning.

Nästa steg blir till att försöka se filmen.

Eddie Vedder - Guaranteed

Eddie Vedder - Long nights

Eddie Vedder - Hard sun

I am a traveler of both time and space

Har lyssnat en del på Jethro Tull senaste dagar. Jag begriper inte varför jag inte tagit tag i det tidigare! Det är ju alldeles fantastiskt bra!

Jethro Tull - Aqualung

Och när jag ändå är i farten så passar jag på att håva in ett mycket formidabelt spår från ett av mina ständiga favoriter också. Håll till godo!

Led Zeppelin - Kashmir

Push your head towards the air

Nu har jag faktiskt lyckats med konsten att inte nämna Editors på bra många inlägg. Så det är så dags igen. Birmingham-killarna släpper nu sin fjärde singel från det fantastiska albumet An end has a start. Låten är Push your head towards the air som är en av de lite lugnare spåren på skivan. Undertecknad är lite förvånad att valet föll på den samtidigt är jag nästan lite glad att det inte blev The weight of the world eller Bones som är två av mina främsta favoriter från skivan. De passar bäst som de "orörda" skatterna på albumet. I synnerhet den förstnämnda, därmed inte sagt att det inte kommer en femte singel. Skulle inte förvåna mig om Bones släpps också, den har singelpotential så det skriker om det plus att det var första låten från An end... som bandet började spela live. Vi får se, det är eventuellt ett senare ämne!

För nu är det Push your head towards the air som gäller. Det kanske låter som om jag inte riktigt gillar den men det är helt fel. Den är lika förträfflig som övriga spår på An end... och av de lugnare spåren är den ett utmärkt singelval. Så jag ska inte hålla fast er längre. Iväg med er in på länken nedan och njut!



http://www.editorsofficial.com/