I put my heart in your hands

OK mina vänner, det är nämligen så här... att det är dags för en kärleksförklaring. Och för ovanlighetens skull så har det denna gång inte att göra med en viss Birminghambaserad kvartett vilka undertecknad som bekant gärna hyllar så ofta det går.

Däremot så stannar vi kvar i England (ingen större förvåning kanske när det gäller mig) för det är en brittisk kille det är fråga om här. En man vilken har varit bekant för mig i bra många år, ett fåtal låtar har passerat mina öron lite här och där, men som med mycket annat har jag aldrig riktigt kommit mig för att lyssna närmare på honom. Även om tanken har funnits där.


Vi pratar David Gray...

...och vi pratar hans fjärde skiva White Ladder.


Som vanligt låter jag "nya" plattor gå runt några gånger medan jag sysslar med annat, för att få en lättare uppfattning och se om något fångar min uppmärksamhet. Efter några rotationer när man "lärt känna" albumet lite blir det närmare studier. Förutsatt att skivan fångat mitt intresse förstås och det har den här.


Under första lyssningen tyckte jag öppningsspåret Please forgive me kändes sådär, jag var lite skeptisk till soundet. Först på tredje rundan började min uppfattning om spåret ändras och även texten uppmärksammas mer... och efter ett par rotationer till så var det bara för mig att inse vilken fin kärleksförklaring den här låten är egentligen. Den växte snabbt och numera älskar jag den. Men jag ska inte gå närmare in på just den här låten för det är två andra spår jag tänkte hylla främst.


För det var två spår som fångade min uppmärksamhet direkt redan på första genomlyssningen av albumet. Den första var This years love. Öronen spetsades redan vid det lugna, vackra och stämningsfulla soundet, men spetsades ännu mer när jag hörde texten som Gray med sin fantastiskt sköna röst levererar med en sådan berörande känsla. Vad ska jag säga, det är inte ofta man hittar låtar som träffar en så rätt in i hjärteroten. This years love gör det med mig och det har mest att göra med texten som är spot on. Jag får god lust att slänga mig på cykeln och trampa över till England, leta upp Gray och tacka honom i en evighetslång kram för att han skrivit denna låt. Tillhörande ska tilläggas att jag är svag för avskalade arrangemang. Pianot och Grays röst och hans känsla som sagt, det är en fulländad låt.
Själaberörande vackert.


Nästa låt är Sail Away som följer direkt efter This Years Love på skivan. Den fastnade också på första vändan. Lika klockrent som föregående spår. Den här är jag för övrigt ganska säker på att jag har hört tidigare då den är bekant. Om jag kunde gå tillbaka i tiden så skulle jag vilja återvända till de tillfällen då jag hört Gray och begära en scanning av min hjärna vid de stunderna och försöka få ett svar på vad som försiggick uppe i huvudet just då. För just nu känns det bara helt oförklarligt att jag inte gått iväg och investerat i detta album på stört första gången jag hörde Sail away. Fast tänker jag efter var jag ändå 15-16 år när den här skivan släpptes så man kan finna en hel del förklaringar i det.
Hur som helst, en otroligt vacker låt på alla sätt och vis och att den följer This Years Love i låtordningen kan bara beskrivas som genialt. Jag smälter.


Några andra spår jag håller högt är Say hello wave goodbye, Nightblindness och Silverlining men alla spår är sanslöst bra, hela albumet är mer eller mindre lysande rätt igenom. Även det en ganska sällsynt sak, att hitta album som håller måttet från början till slut. Kvalitet.


Det var verkligen på tiden att jag tog tag i att lyssna närmare på Gray. Vem kunde ana att det skulle resultera i ett sådant starkt positivt resultat. White Ladder är en diamant som ni verkligen borde ta er an om ni inte redan har gjort det.


Tack för rekommendationen Joaquim!