I gotta have some of your attention, give it to me

Jag håller mig kvar vid Cornwells självbiografi jag nämnde i förra inlägget. Det är väldigt intressant läsning och framförallt är det kul att få ta del av diverse småscenarion med andra bekanta namn inblandade.


Mitten av 70-talet. The Stranglers har börjat få lite rullning på sina liveträdanden och agerar vid ett tillfälle supportakt till Patti Smith. Joe Strummer, som vid den här tidpunkten lirade med The 101ers, brukar hänga en del med grabbarna, Cornwell framförallt. Efter att Stranglers värmt upp scenen åt Smith kommer Strummer in till dem backstage, faller i gråt i Cornwells armar och skriker: "My band is shit, Huge, I want a band like yours!".

Veckan därpå lämnar Strummer The 101ers för att inte långt därefter forma ett nytt band, och jag behöver väl knappast nämna fortsättningen!





Vid ett annat tillfälle kommer The Stranglers manager Dai Davies in i logen före ett gig och presenterar "a pretty brunette in boots and leather jacket" för bandet. När kvinnan sedan lämnar rummet frågar Davies om de kan tänka sig att ta in henne som ledsångerska. Något stött replikerade Cornwell att de redan är två ledsångare och undrade vad de ska med en tredje till. Davies fattade vinken och inget mer sades i ämnet.

Men Chrissie Hynde verkar inte ha deppat ihop för det. Hon tog ju saken i egna händer istället och så vitt jag vet så lirar hon fortfarande runt med The Pretenders.

Favoritlåtarna pt.10: The Stranglers - Always the sun

Ibland är det lite kul vilka lustiga sammanträffanden som dyker upp.

Jag har precis börjat läsa Hugh Cornwells självbiografi A multitude of sins. Boken börjar med att han berättar om ögonblicket han beslutade sig för att lämna The Stranglers. Hugh beskriver känsla av skuld över att inte ha kommit till insikt över detta tidigare och med det känner att han har bedragit alla inklusive sig själv. I samband med det referar han till senaste tillfället han hade en liknande känsla: avhoppet som PhD-student vid Lunds universitet.

"That night I went to sleep thinking that I wasn't going to wake up the next day, or that someone was going to switch off my daylight (see lyrics to 'Always the sun'). But the next day did come and to my surprise it was brilliantly sunny."

Igår eftermiddags fortsatte jag läsandet och hade samtidigt igång min spellista med samlade all-time favoritlåtar. Kapitlet jag var på handlade om Hughs period här i Sverige och det avslutas med just det ovannämnda scenariot. Beslutet om att lämna Lund:

"I mopped up my operations there and found myself waking up at the house in Södra Sandby about ten days later, unemployed but alive. In fact, the sun was shining."

Och vilken låt strömmar inte ut ur högtalarna i samma stund jag når den sidan?


Always the sun var den första låten jag hörde med The Stranglers. Den fanns med på en trippelcdsamling med brittiska band jag köpte någon gång under gymnasietiden och den har sedan dess varit en av mina favoritlåtar. Ett av bandets klara höjdpunkter helt klart och den återfinns på albumet Dreamtime.

Hugh låg även bakom idén och upplägget till musikvideon till låten vilket övriga bandmedlemmar godkände innan arbetet sattes igång. Videon spelades in och därefter spenderade Hugh och regissören cirka 50 timmar på att redigera ihop den. När övriga inblandade sen får se resultatet är kommentaren att de hatar den, utan att kommentera varför de godkänt idén från första början.

Snacka om att inte känna sig uppskattad.

Ingen Oscars-vinnare direkt men lite schyst tycker jag allt att den är. Ni får dömma själva. En sjulhelsikes bra låt är det i vilket fall som helst!


The Stranglers - Always the sun

Covers pt.4 - All day and all of the night

1964 intog The Kinks högtalarna med singlen All day and all of the night. Ett band som undertecknad gillar skarpt. För stunden så håller jag på att fördjupa mig i The Stranglers som jag pratade om i mitt förra inlägg, upptäckte precis att dessa gjort en cover på nyss nämnda låt. The Kinks original är utan tvekan den bästa, det är något med Ray Davies röst och uttryck som sätter sin prägel på låten och gör den rätta. Cornwell vars röst jag nämnde med en varm touch igår borde nog inte ha gett sig på denna låt. Mindre lyckad cover med andra ord men ändå är den lite rolig på något vis. Kanske för att det är något visst med 80-talet som ständigt får en att skratta eller bara ta allt med en nypa salt. I vilket fall, här har ni de båda versionerna.

The Kinks - All day and all of the night, 1964
The Stranglers - All day and all of the night, 1988

The Stranglers

För en sisådär 5-6 år sedan köpte jag 3cd-samlingen Strictly British på någon rea. På denna hittade jag låten Always the sun med The Stranglers. Den har har varit en stor favorit ända sedan första lyssningen. Konstigt nog, men ack för vanligt vad gäller mig, så har jag inte kommit mig för att kolla upp bandet närmare efter det.

När jag var på en mindre skivmässa i höstas så hittade jag Dreamtime med bandet på LP och denna införskaffades då ovan nämnda låt fanns med. Den har fått rotera rätt friskt senaste dagarna faktiskt och i samband med det rotade jag även fram Sctrictly British-boxen och hittade till min förvåning ytterligare en låt med The Stranglers på den. Tydligen har den gått förbi mig totalt, lyssnade väl inte tillräckligt noga på den när jag köpte boxen kanske. Det skulle kunna förklaras med att låten ligger på tredje skivan och vid den tiden så har lyssningskoncentrationen avtrappat om man nu kör ett race med alla tre plattorna. Låten i fråga heter Skin Deep. Jag är helsåld på den och har kommit på mig själv med att ha abstinensbesvär efter den då jag inte är hemma. Nynnar på den i duschen, har den i huvudet när jag vaknar och går och lägger mig. Att mina grannar inte fått spader på mig är nog ett mindre mirakel med tanke på det antalet gånger jag spelat den på hyfsat hög ljudnivå senaste dagarna. Eller så är det ett tecken på att de har bra smak. Jag ligger nu i alla fall i startgroparna för att äntligen utforska The Stranglers musik lite närmare.

Tills dess att jag har ett vidare utlåtande om dem så lämnar jag er med de två nyss nämnda fantastiska låtarna. Luta er tillbaka och njut av musiken och Hugh Cornwells behagliga röst som för övrigt gör undertecknad smått knäsvag. Det är fint.

The Stranglers - Skin Deep
The Stranglers - Always the sun