Inför Arvika pt.3 - Death Cab & Avatar

35 dagar kvar och eftersom gårdagens inlägg blev vigt åt det elektroniska hållet var det lockande att köra två band av liknande genre även idag med då av det mer tyngre slaget. Fast det är alltid roligare att vara lite varierande så istället blev det två band som mer eller mindre är varandras raka motsatser musikaliskt.


Death Cab for Cutie
Indiebandet som hyfsat nyligen blev enorma tack vare en TV-serie. Jag kommer inte ihåg när jag hörde dem första gången men det var bra många år sedan när jag mitt under mina tonår lyssnade slaviskt på P3 Pop och Musikjournalen. Jag antar att det var där jag hörde dem men med vilken låt eller vilka låtar det kan ha varit är också totalt bortblåst. Däremot så fick jag tag på låten Champagne from a Paper Cup någonstans för den har jag på en egenhändigt ihopsatt blandcd. Så det är den låten som hängt med fram till att de med dunder och brak fick en hit med Soul meets body. Ett av årets dragplåster som jag definitivt kommer befinna mig framför.



Dagens nyupptäckt är som sagt DCFCs raka motsats:

Avatar
Inga söta poptoner här inte utan deathmetal från våran kära västkust. En genre jag diggar i mindre mängder så jag är rätt kräsen men Avatar låter riktigt bra. Påminner en del om In Flames vilka undetecknad gärna lyssnar på emellanåt. Även det här musik som brukar vara grymt skön att höra live så det ska bli spännande att se vad Avatar kan prestera på scen.

Lyssna här:
www.myspace.com/avataronline

4 AM Breakdown är redan en rotationsfavorit.

Inför Arvika pt.2 - Yelle & Assemblage 23

36 dagar kvar och här följer ytterligare två akter som ska ses på festivalen. Jag fortsätter som tänkt, en jag redan känner till sedan tidigare och en akt som är en ny bekantskap.


Först ut:

Yelle
Cool fransk elctro-pop som stundvis är lite skönt småkaxig, som i singeln Je veux te voir som snurrat rätt friskt på radion. Eller som i Mon Meilleur Ami.
Fast just nu är det väl mest Ce Jeu som går varm i landets radiokanaler och i sommar kommer Julie Budet till Arvika för att sätta staden och festivalen i gungning. Ser jag verkligen fram emot.





Jag fortsätter på det elektroniska spåret och går över i dagens nya upptäckt:

Enmannaprojektet Assemblage 23
Lite mörkare synth med tunga beats direkt i från USA. Lirade tydligen på festivalen för sex år sedan, varför jag inte såg Assemblage då förblir ett evigt frågetecken. Tack och lov får man en ny chans och den här gången tänker jag ta den. Förhoppningsvis får Tom Shear spela på natten för det är då den här musiken passar som bäst.

Lyssna: www.myspace.com/officialassemblage23

Inför Arvika pt.1 - Familjen & A Mountain of One

Det är i skrivande stund bara 37 dagar kvar till dess att årets upplaga av Arvikafestivalen brakar loss. Biljetten är införskaffad sedan några månader tillbaka och den pirrande längtan efter det som för mig är ett av årets allra största höjdpunkter börjar träda fram mer och mer.

För att peppa upp stämningen lite så tänkte jag köra en liten countdown här och åtminstone försöka droppa ett inlägg varje dag där jag tar upp två band jag vill se bland de klara artisterna. Just nu är idén att nämna en akt jag redan känner till och ett som för dagen blir en ny bekantskap. Sommarens Arvika blir för övrigt mitt tioårsjubileum och passande nog så ser lineupen i år bättre ut än på länge vilket är hur jäkla skönt som helst!

So here we go. De första två akterna jag tänkt spana in i dagarna 3-5 juli:

Familjen
Spelade faktiskt på festivalen förra året men då missade jag honom tyvärr, något jag inte tänker göra iår! På Arvikas hemsida kallas Familjens musik för "skånsk indietechno" och ja, det är väl en rätt klockren beskrivning. Så jag tänker inte säga så mycket mer än jag lätt kommer vara en av de som dansar loss till Det snurrar i min skalle och Huvudet i sanden bland många andra sköna låtar.





Dagens nya upptäckt är ett band från Storbritannien som jag aldrig ens hade hört talas om innan jag såg deras namn i lineupen precis:

A Mountain of One
I beskrivningen av bandet stod att läsa följande på festivalhemsidan:

"De sammanför stora delar av vår musikaliska samtid, psykedelisk och progressiv 70-tals rock samsas med influenser från de 20 senaste årens brittiska dansmusik och resultatet är en underbart eklektisk och personlig musikmix."

Med orden, brittiskt, psykedlisk- och progressivrock framför ögonen så väcktes inte helt oväntat min nyfikenhet på direkten. Tydligen enligt samma beskrivning är detta band ett av förra årets största genombrott både här och i många andra länder. Se där, som sagt helt gått mig förbi så där med ett stort tack till Arvika som får upp mina öron för dem nu. Det lilla jag hann och höra på deras myspace, innan min dator av någon anledning inte längre ville spela upp ljud, är riktigt riktigt bra. Rödmarkering i spelschemat för det här får jag inte missa.

Lyssna här:

www.myspace.com/amountainofone

ESC2008

Suttit och halvsovit mig igenom bidragen till årets Eurovision Song Contest. Det blir bara sämre och sämre för varje år känns det som. Fruktansvärt dåligt förutom ett par bidrag. Azerbajdzjan var ändå rätt coola men bäst var Turkiet och bandet Mor ve Ötesi som framförde Deli. Turkiet brukar dyka upp med sköna låtar emellanåt, framförallt minns jag deras bidrag 2004 Athenas For Real vilken jag för övrigt verkar vara ensam om att gilla.
2004 var för övrigt ovanligt bra, framförallt så bjöd den tävlingen på en alldeles fantastisk Balkanballad som borde ha vunnit alltihop istället för att hamna två, Serbien-Montenegros Lane Moje framförd av Zeljko Joksimovic. Tyckte jag hörde något om att han varit med och skrivit årets Serbiska bidrag som även det var en ballad men förfärligt tråkig. Det är egentligen för östländernas skull jag tittar för jag älskar rytmerna därifrån men de blir sämre på att använda sina hemtoner tyvärr. Jag hoppas fortfarande på att det återigen ska dyka upp en dynamisk och vacker Balkanballad likt Joksimovics Lanje moje eller Bosnien/Herzegovinas bidrag från 2006, Hari Mata Hari med Lejla. Sådär smäktande vackert att man får ståpäls. Dessvärre har det inte varit något liknande sen dess.
2004 så hade även Macedonien ett rätt skönt bidrag i Tose Proeskis Life. Annars har det inte alls varit mycket att hurra för sedan dess förutom år 2006 då som jag redan varit inne på. Andra sköna bidrag det året var bland annat Luiz Ejlli som sjöng Zjarr E Ftohte för Albanien, Armeniens Andre med Without your love och eurodiscodoftande Tornero med Mihai Traistariu för Rumänien. Jag är annars rätt allergisk mot den genren, men jag diggade den låten och kanske framförallt Mihais röst. Rysslands bidrag då, Dima Bilan med Never let you go var bra också, fin låt trots att Bilan inte sjunger så värst bra men ett inslag i koreografin, som ni hittar om ni går fram en bit i låten, gillades. Han ställde ju för övrigt upp för sitt Ryssland även i år (och ser i skrivande stund ut att vinna för övrigt). Dock med en jäkligt tråkig låt, tänker inte länka till den men att jag ändå tar upp den är för att de hyrt in Edvin Marton att medverka. En alldeles utmärkt violinst från Ungern vars musik bland annat är rätt populär hos diverse konståkare. Ett låttexempel här.
När jag ändå är inne på ämnet så kan jag inte låta bli att erkänna att jag är hemligt svag för Vitrysslands bidrag förra året, Koldun med Work your magic. Refrängen är skönt medryckande.



Den enda behållningen ikväll annars förutom Turkiets bidrag var Goran Bregovic och hans Wedding and Funeral band som lirade i röstningsräkningspausen. Ni vet mannen som ligger bakom musiken till sköna filmen Svart katt, vit katt. Underbar musik! Mer sånt i hela tävligen önskas, mer sådan musik överallt över lag. Jag hittar inga bra (kvalitetsmässigt) klipp just nu med Bregovic och WaFB men jag antar att deras framträdande ikväll kommer upp på YouTube så småningom så jag återkommer med länk i så fall. Men jag rekommenderar er ändå att leta upp hans musik och framförallt se Svart katt, vit katt.

You can sigh and say magic and expect me to buy it

Dags att bekänna en ny förälskelse. Jag har nämligen hittat en ny favorit i bandjungeln och det är knappast svårt att räkna ut vart dessa kommer ifrån. Ni som känner mig alternativt följer den här bloggen har väl knappst missat att i den uppsjö av allt jag lyssnar till så ligger band från de brittiska öarna mig extra varmt om hjärtat. Jag har en obotlig romans med brittisk musik helt enkelt så det är nog ingen större surprise att även följande herrar som jag hyser sådant starkt tycke för även de är från Storbritannien. Eller två utav dem närmare bestämt då den tredje faktiskt är svensk.

Bandet är The Hoosiers.
P3 har under senaste tiden spelat bandets andra singel Goodbye Mr. A rätt ofta. Det var så jag fick upp öronen för trion för några månader sen. Här om dagen på samma kanal hörde jag även deras debutsingel Worried about Ray. Båda låtarna släpptes i Storbritannien i januari respektive juni förra året, och eftersom lanseringen hit brukar vara något fördröjd så blir det väl lite förvirrat på landets radiokanaler. Bandets tredje singel Worst case scenario kom ut i januari i hemlandet och i april kom även ett fjärde släpp i form av Cops & Robbers. Den senare har blivit lite utav en stark favorit nu när jag under kvällen tagit mig igenom mina två första lyssningar av debutplattan The Trick to Life.



Eftersom jag bara lyssnat igenom den två gånger så har inte alla låtar hunnit bli bekanta för mig än så jag kan inte säga så jättemycket om dem mer än att det rakt igenom hela plattan låter riktigt riktigt bra om jag får lov att säga det själv. Ett alldeles utmärkt album från ett alldeles utmärkt band. Jag kan på något vänster inte låta bli att tänka lite lite på The Dresden Dolls när jag hör dem, delar av soundet påminner om deras, en lätt touch av varité eller vad man ska kalla det. I övrigt lätt, enkel och stunsig pop. Jag blir på grymt gott humör av The Hoosiers.
I love it.

Fast en låt har utöver singlarna faktiskt fastnat lite extra redan nu från början och det är Killer.
Så jag lämnar er med den och hoppas att ni tagit er tid att lyssna på alla fem tipsen och efter det även är sugna på att införskaffa hela albumet.



http://www.myspace.com/thehoosiers
http://www.thehoosiers.co.uk

Los Yorks

Dags för ett Peru-tips för genom Gorillan så hittade jag precis bandet Los Yorks. Garagerock från mitten av 60-talet. Enligt deras fan-sida på myspace så låter de bland annat som "/.../Whitney Houston on crack".

Hurvida det stämmer eller inte är upp till var och en att bestämma. Helt klart är att det är jäkligt grymt så ta er en sväng in och lyssna!

www.myspace.com/losyorks

Covers pt.10 - Solitary Man

När jag ändå är i farten så håller jag fast vid Neil Diamond i ett inlägg till och tar upp ytterligare en av hans låtar som andra artister tagit sig an.

Solitary Man.

Till skillnad från Girl, you'll be a woman soon som förra inlägget handlade om och där jag inte är jätteförjust i Diamonds original så är det tvärt om här. Jag älskar originalversionen av Solitary Man.

Jag tänkte för ovanlighetens skulle faktiskt ta upp två coverversioner och inte en som jag brukar. Nog ganska givet att Johnny Cash är den ena. Fantastisk musiker och hans tolkningar av andras låtar är för det mesta helt formidabla. Hans version av Solitary Man är fin fast för egen del föredrar jag fortfarander Diamonds original framför den här. Men det är jag det.

Den andra tolkningen står det finska bandet H.I.M. för. Jag råkade ramla över deras video när jag skulle youtube:a fram de ovannämnda versionerna och fick en just-det-upplevelse. Helt förträngt att de tagit sig an denna låt och när jag lyssnade på den så förstod jag varför jag passerat den långt bak i minnesarkivet. Visst, de gör en egen version av den vilket är fine...men så värst bra kan jag inte påstå att det är. Så den får vara lite skräckexempel och läggas i kategorin: covers som aldrig borde ha blivit gjorda.
Men återigen, det är ju mitt tycke. Det taskiga youtube-ljudet gör inte saken bättre men det är som det är.

Så, välj din egen favorit nedan, eller någon av alla de andra versioner som finns att hitta om man letar vidare.


Neil Diamond - Solitary Man
Johnny Cash - Solitary Man
H.I.M. - Solitary Man

Then you showed me Mars through your telescope

Det har blivit rätt mycket text i de senaste inläggen så jag gör en helomvändning och presenterar istället en lista med en rad sköna låtar utan tillhörande kommentarer. Jag rotade igår igenom en låda med egenihopsatta blandcds från mina senare tonår. Hittade en skiva där jag, i mitt tycke lyckats få i hop en alldeles utmärkt blandning av sköna låtar.
Dessa på hög volym och topphumöret är ett faktum (i alla all hos undertecknad):

Scissor Sisters - Laura
The Who - I can't explain
Franz Ferdinand - Darts of pleasure
Supergrass - Grace
Dogs Die in Hot Cars - Godhopping
David Bowie & Trent Reznor - I'm afraid of Americans
Interpol - Obstacle 1
Turin Brakes - Pain killer
Pulp - Disco 2000
Creation - Making time
The Rapture - House of jealous lovers
Small Faces - Itchycoo Park
Nine Inch Nails - Closer
Röyksopp - Remind me
Steelers Wheel - Stuck in the middle with you
Mercury Rev - Goddess on a highway
Promoe - These walls don't lie
Sneaker Pimps - Low five
Theatre of Tragedy - Image
Alpine Stars feat. Brian Molko - Carbon Kid
The Beatles - Lady Madonna

Covers pt.9 - Girl, you'll be a woman soon

Dags för en låt som obönhörligt charmant fångade mig direkt första gången jag hörde den.

Vardagsrum, en cool John Travolta och en överförfriskad Uma Thurman. Den förre lånar toaletten, den senare tar sig fram till rullbandspelaren, spolar och trycker på play och ut strömmar tonerna av Urge's Overkills cover på Neil Diamonds Girl, you'll be a woman soon. Den versionen förförde hörselsinnent fullständigt. För det är precis vad den versionen är, förförisk. Jag säger versionen för Neil Diamonds original kan inte riktigt gå under det adjektivet, den är snarare snäll och inte alls lika småfarligt lockande som Urge's cover.

Sen är det i det här fallet den omvända situationen att jag hörde cover före original, vilket gör covern till "mitt original". Eftersom filmen kom 1994 så antar jag att jag såg den ett par år senare och var gissningsvis i 12-13-årsåldern första gången jag hörde låten. Fast det var inte för än ytterligare några år senare som jag brydde mig om att kolla upp vem som låg bakom låten och försöka skaffa den. Tror jag frågade mamma om hon visste och hon svarade Neil Diamond, så jag antog nog bara att det var hans version som var i filmen. Ett införskaffat samlingsalbum senare, har för mig jag fick den i julklapp, så stod det klart att det inte alls var rätt version. Utan en tam variant av den låt som så härligt brutalt greppat mig i yngre år. Besvikelsen över det var ett faktum, fast i samma veva så skulle jag ändå samtidigt upptäcka hur många bra låtar Diamond har gjort i övrigt så total katastrof var det definitivt inte.


Senare tog jag istället hela mitt förnuft till fånga och skaffade hela soundtracket till Pulp Fiction. Jag skyller på min unga ålder att det tog sådan tid att inse att den plattan borde finnas i min samling. Således fick jag ju inte bara rätt version med Urge utan alla grymma låtar ur filmen och det, det är verkligen inte fy skam.


Men här har ni de båda versionerna, originalet av Neil och covern av Urge Overkill:
Neil Diamond - Girl, you'll be a woman soon
Urge Overkill - Girl, you'll be a woman soon

'Cause we are your friends

För att slå ihjäl en timmes dötid igår så satt jag på stadens bibliotek och bläddrade i ett nummer av Musikermagasinet. Danko Jones på framsidan så jag ryckte givetvis åt mig tidningen på stört! Fast det är faktiskt inte denna grymt sköna kanadensiska trio jag ska avhandla nu, men det kommer inlägg om dem också så småningom, believe me!

I samma nummer hittade jag även en intervju med en fransk duo under namnet Justice. Jag fastnade för de snygga bilderna på dem och beskrivningen av deras sound. La deras namn på minnet och beslöt mig förut för att kolla upp dem, i tron om att jag inte alls hade hört dem.

Det hade jag visst skulle det visa sig då jag upptäckte att de ligger bakom DANCE som gått varmt på radion. En låt som jag för övrigt mest har irriterat mig på, detta på grund av sångrösten, men i övrigt är det ett rätt coolt stycke och man förstår ju att de hit och dit kallas det nya Daft Punk.


Fast de båda herrarna Gaspard Augé & Xavier de Rosnay har lugnt gjort fetare låtar än DANCE. Hittills har jag fastnat för DVNO och även Genesis.


Men framförallt rådiggar jag deras remake av Simians Never be alone som här i Justice tappning heter We are your friends.


Simian är för övrigt också ett band som förtjänar ett inlägg så småningom, ska damma av den bortglömda plattan jag har med dem i hyllan någon dag.

Återkommer om det och jag kommer troligen återkomma om Justice också när jag tagit mig igenom deras album Cross.

If you love me won't you let me know?

Coldplay släpper nytt album om exakt en månad. Första nya låten som nådde mina öron var Violet Hill, detta för ca två veckor sen. Gillar den starkt och den bara växer, så det ska bli spännande att höra resterande låtar på albumet.
Eftersom jag av någon anledning knappt har nämnt bandet i den här bloggen än så är det mer än dags att detta blir av med omedelbar verkan.




















Då Coldplay var en så kallad "kärlek vid första öronkastet" så är det inte så svårt att minnas första gången jag hörde dem. Högst troligen var detta för cirka åtta år sedan då år 2000 står skrivet på debutplattans konvolut. Satt hemma hos min far, i vardagsrummet framför stereon lyssnandes på Tracks. In bit in programmet låter så Kaj Kindvall en ljuvligt fin låt strömma ut genom högtalarna... detta var Shiver. På klassiskt Malin-manér så river jag åt mig första bästa papper och penna och klottrar ner bandnamn och låttitel och troligen någon kort men lyrisk kommentar i versaler intill.

Inte långt efter det så satt jag och kollade på MTV - deras Alternative Nation var ett rent drömlandskap - och där var Coldplay igen. Denna gång med det som kanske får kallas för deras riktiga genombrottslåt, Yellow. Denna ökade på den redan starkt begynnande kärleken ännu mer. Dessutom får jag fina minnen från min tid i Skottland av den här låten, enorm allsång på pubarna när den spelas.

När jag ändå är inne på debutplattan, som för övrigt heter Parachutes, så måste jag även nämna några andra helt fantastiska spår som
Don't panic
Spies
Trouble

varav sistnämnda bara är så helt gudomligt vacker att det gör ont.
















Bandets efterföljande två album A rush of blood to the head och X & Y är båda också mycket mycket bra. Dock förblir nog Parachutes lite utav den främsta favoriten bland Coldplays skivor so far. Det är någon slags stämning över den som jag inte riktigt kan beskriva men som jag bara älskar.
Detta inlägg är nog långt som det är redan så jag ska inte gå närmare in på de andra två plattorna. Utan jag nöjer mig med att lämna er med en låt från vardera skiva. Två låtar som båda skulle finnas med på en topp tre-lista över Coldplay-favoriter om jag blev ombedd att göra en sådan.

Först fantastiska fantastiska In my place från A rush.... Bara en rakt igenom vacker låt och jag är grymt svag för gitarren i den. Den går rakt in i det innersta av själen kan jag lugnt säga.

Och från X&Y får ni låten A message.
Singlarna från albumet är riktigt bra, förutom fix you som jag är sjukt less på, men icke-singeln A message står faktiskt snäppet högre än alla andra spår på plattan.


Njut!

Covers pt.8 - Pictures of Matchstick Men

När jag gled runt på the Hype Machine igår och letade låtexempel till mina vecko-inlägg så ramlade jag över en smått oväntad cover. Eller ja, så värst oväntad kanske den inte är men jag blev lite förvånad ändå. Låten är Status Quos hit Pictures of Matchstick Men från 1968 och covern jag hittade står inga mindre än Quos landskollegor i sköna bandet Kasabian för.
Jag hade inte tänkt ta med den här covern egentligen då det inte är något speciellt med den. Det vill säga, ska man göra en cover ska man göra något "eget" av den och Kasabians version låter mer eller mindre som originalet om än mer modern och finputsad. Jag gillar Tom Meighan och Co starkt, har pratat varmt om dem tidigare här... så därför är jag rätt besviken och tycker de kunde gjort så mycket bättre eller helt enkelt gett fanken i att ta sig an låten. Det är inte dåligt men det är som sagt inte "eget". Samt att deras putsade variant tar bort all känsla som 68-soundet ger, det är ju halva charmen med låten.

Att jag ändå tar upp låten är väl en följd av min lilla förvåning över att hitta denna version, jag tycker det ändå är lite kul med covers, samtidigt som det får vara ett litet exempel på hur man inte borde göra. För att inte glömma att Quos original är riktigt riktigt skön och att den är värd att omnämnas i ett inlägg.

So here you go:

Status Quo - Pictures of Matchstick Men
Kasabian - Pictures of Matchstick Men

Somehow we're going somewhere

Har haft Rix FM Gold på nu under kvällskvisten och medan jag diskade förut så dök ett bekant stycke upp. En låt vilken jag inte hört på evigheter. Säger jag 10-13 år sen så är inte det någon överdrift. Jag hörde den rätt ofta när jag var barn. Tror den kom runt 1981-82, ett par år innan undertecknads födelse men det är å andra sidan lite utav en klassiker så att den hördes mycket under 80-talet i synnerhet är nog inte så konstigt. Mamma gillar dessa två herrar mycket också så jag har henne att tacka med. Jag har inga direkta minnen till låten men den det är en fin bit som jag vet fanns med mig då. Så jag blev väldigt glad när jag hörde den förut och fick en liten "just-det!"-upplevelse. Behaglig låt som väcker positiva känslor.


Jon & Vangelis - I'll find my way home

Tema: onsdag

Så avslutar vi veckotemat med onsdag. Låtar med denna dag finns det en bunt, desto svårare är det att hitta lyssningsexempel. Därmed lämnar jag er bara tre stycken vilka förvisso inte är så bara!:

The Undertones - Wednesday Week
Status Quo - Spring, summer & Wednesdays
Simon & Garfunkel - Wednesday morning 3 A.M.

Tema: tisdag

Tisdag. Smått klurig dag, den förekommer i många låtar... men ytterst få av dem är bra. Den bäst hittar jag inte ens något lyssningsexempel på men jag gillar den för mycket för att inte nämna den i alla fall.

Stonecake - Tuesday afternoon
Rolling Stones - Ruby Tuesday
Moody Blues - Tuesday Afternoon
David Bowie - Love you til Tuesday
Cat Stevens - Tuesday's dead

Tema: måndag

Harrisons - Monday's Arms
New Order - Blue Monday
Boomtown Rats - I don't like Mondays
The Mamas & The Papas - Monday Monday
Tegan & Sara - Monday Monday Monday
T-Bone Walker - Stormy Monday
Fleetwood Mac - Monday morning
Sterephonics - Bank Holiday Monday
Pulp - Monday morning
Shiny Toy Guns - Rainy Monday

Tema: söndag

Även söndag förekommer flitigt i låtar:


U2 - Sunday bloody Sunday
Queen - Lazing on a Sunday afternoon
Johnny Cash - Sunday morning coming down
Oasis - Sunday morning calls
Blur - Sunday Sunday
The Monkees - Pleasant Valley Sunday
Sneaker Pimps - Wasted early Sunday morning
Bloc Party - Sunday
No Doubt - Sunday Morning
Amadou et Mariam - Beau Dimanche
Blondie - Sunday girl
The Doors - Blue Sunday
Jethro Tull - Black Sunday

Tema: lördag

Lördag verkar vara en av de mest populära dagarna att ta med i låtar. Kanske inte så konstigt förvisso. Här följer ett litet och hyfsat blandat urval:


Suede - Saturday night
Eels - Saturday morning
Tom Waits - (Looking for) the heart of Saturday night
David Bowie - Drive-in Saturday
Frank Sinatra - Saturday night is the lonliest night of the week
The Cure - 10.15 Saturday night
Sam Cooke - Another Saturday night
The Who - Saturday night is alright for fighting
The Undertones - When Saturday comes
Bright Eyes - Saturday as usual

Tema: fredag

OK. Eftersom helgens aktiviteter inte har inkluderat en dator så ligger jag lite efter med de tilltänkta dags-temana så det blir tre inlägg på raken här och nu.

När torsdagslåtarna verkar vara lika sällsynta som snö i december så kan man lugnt konstatera att det är raka motsatsen beträffande de tre dagarna jag ska avverka nu.
Starting with Friday:


Flogging Molly - Black Friday Rule
The Easybeats - Friday on My Mind
The Sugars - Black Friday
Shed Seven - She Left Me on Friday
The Cure - Friday I'm in Love
Jens Lekman - Friday Night at the Drive-in Bingo
Atomic Rooster - Friday the 13th
Boy Kill Boy - Friday-Friday
The Specials - Friday Night, Saturday Morning

Tema: torsdag

Jag fick ett plötsligt infall förut där jag blev sugen på att köra lite temainlägg. Med start på låtar med veckodagar i titlarna. Kanske något uttjatat det är ju inte direkt någon revolutionerande nyhet men jag gillar teman.

Dock kanske inte den lättaste uppgiften att börja med idag. Torsdag. Efter en stunds funderande så var David Bowies Thursday's Child den enda låten jag kunde komma på... och Bowie i all ära, han är en återkommande favorit. Men den låten? Nej tack.

Men efter lite googlande så hittade jag ändå ett par låtar som var faktiskt var riktigt bra dessutom:

Donovan - Jersey Thursday
The Chameleons - Thursday's Child


Fast man undrar ju ändå lite. Det finns rätt gott om låtar med en veckodag i titeln men varför sjungs det så lite om just torsdag? Är det ett namn som inte "passar" riktigt i text eller händer det rent utav för lite på torsdagar?

Har ni tips på torsdags-låtar så välkomnas de varmt.
Imorgon lär det dock bli en enklare uppgift.

There's no sun in the shadow of the wizard

Dagens låt:

Rainbow - Stargazer

Vilken låt det är!
Och jag avgudar Ronnie James Dios röst... En av rockens grymmaste röster. Enligt mig.

Så var det sagt.
Blivit ganska mycket Rainbow och Dio nu på eftermiddagen. Fina grejer!

Lite amerikanskt, lite brittiskt, lite australienskt

Ja va tusan, det får bli ett tredje inlägg för dagen. Det har varit musikbotanisering på hög nivå denna helg.

Har gått igenom diverse samlingsalbum under dagen så här följer några nyupptäckta band:


Småcool och småcatchy alternative/indie från San Fransisco som jag definitivt ska kolla upp mer snarast:
Every move a picture - Signs of life

Leedsgrabbar som i denna låt påminner väldigt mycket om The Killers. Även dessa ska det forskas mer i kommande veckan:
The Sunshine Underground - Commercial Breakdown

Skön och lättsam elctropop från Australien:
Cut Copy - Going nowhere

Alternativepop från the UK:
Boy Kill Boy - Civil sin

Now, we're being watched my experts

Genom Skivgrisen så blev jag för några veckor sen smått introducerad till en ny musikbekantskap i form av brittiska bandet These New Puritans. Låten var Elvis. Ett skönt småkaxigt och medryckande stycke som är hur bra som helst. Jag diggar den grymt mycket och spelar den lätt flera gånger på raken.

Så jag har under det närmaste dygnet lyssnat på deras debutskiva Beat Pyramide som kom ut tidigare i år och försökt bilda mig en uppfattning. Just nu kan jag väl mest bara konstatera att det är ett rätt intressant band soundmässigt... men känner samtidigt att det kunde ha varit så mycket bättre. Några spår som t.ex. Numerology och Colours funkar fint. Fast över lag så är det ett sound och låtar som gör att öronen tröttnar ganska fort, man orkar inte riktigt med det. Så jag är mest besviken. Hade hoppats på mer än det här med tanke på hur bra Elvis är och jag hade hoppats på fler låtar av det slaget. Istället är de lite mer experimentella utsvävningar som väntar och dessvärre är det till större delen bara i Elvis som största behållningen ligger.


Men ta er an den låten! Och tycker ni att bandet verkar intressant så ska ni givetvis kolla upp skivan också, men ha inte för stora förväntningar bara.

http://www.myspace.com/thesenewpuritans

Kiss me properly and pull me apart

Från ett album till ett annat.

Ta en tredjedel The Rascals och slå ihop med en fjärdedel Arctic Monkeys och du får sköna bandet The Last Shadow Puppets som är på allas läppar i dagarna. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om dem för några veckor sen men har av flera anledningar skjutit på det. Ett av dem är väl att jag gärna ville lyssna till hela plattan först istället för att bara yppa något om första singeln.


The age of the understatement. Så hetar albumet och tillika första singeln som spelas hyfsat friskt lite här och där. Jag lyssnar knappt på P3 längre men de gånger jag prickat in kanalen så har den här låten dykt upp. Mycket bra men albumet innehåller så många fler godbitar.

Min främsta favorit just nu är Calm like you.
Mycket mycket bra låt, kan nog sträcka mig med att säga att det är plattans bästa spår också. Men som sagt hela albumet är grymt bra och så här nästan halvvägs in på året så kan jag lugnt säga att den hamnar topp 5 sen i december när det är dags att sammanfatta.
Utöver bra låtar är det ett riktigt skönt sound de fått till. För att nämna ett till favoritspår innan jag lämnar er till att utforska duon på egen hand: Separate and ever deadly

myspace: www.myspace.com/thelastshadowpuppets




För att säga något om banden som de två mycket begåvade herrarna bakom LSP huserar i annars.

Miles Kane hittar du sen drygt ett år tillbaka i bandet The Rascals. För en stund var jag helt säker på att jag hade skrivit om dem här tidigare... men vid närmare efterforskning så var så inte fallet utan det inlägget har tydligen stannat i huvudet (som så många andra) och aldrig kommit ut på tangentbordet. Dumt nog för The Rascals förtjänar verkligen all uppmärksamhet de kan få. Debutalbum är under arbete och jag ser verkligen fram emot det. Men en EP, Out of dreams som kom i december förra året, finns tillgänglig och rekommenderas varmt av undertecknad. Gillar ni Arctic Monkeys kommer ni högst troligen digga dessa tre herrar också.

Lyssna först på låten Out of dreams gillar ni vad ni hör går ni genast till deras myspace:

www.myspace.com/rascalmusic


Alex Turner behöver vid det här laget kanske inte så mycket presentation. Arctic Monkeys är ett av 00-talets mest briljanta band. Punkt. Har ni ändå lyckats missa dem så är det på tiden att ni ger dem era öron nu och omedelbums!

Teddy Picker
Leave before the lights come on
Dancing shoes


www.myspace.com/arcticmonkeys

I put my heart in your hands

OK mina vänner, det är nämligen så här... att det är dags för en kärleksförklaring. Och för ovanlighetens skull så har det denna gång inte att göra med en viss Birminghambaserad kvartett vilka undertecknad som bekant gärna hyllar så ofta det går.

Däremot så stannar vi kvar i England (ingen större förvåning kanske när det gäller mig) för det är en brittisk kille det är fråga om här. En man vilken har varit bekant för mig i bra många år, ett fåtal låtar har passerat mina öron lite här och där, men som med mycket annat har jag aldrig riktigt kommit mig för att lyssna närmare på honom. Även om tanken har funnits där.


Vi pratar David Gray...

...och vi pratar hans fjärde skiva White Ladder.


Som vanligt låter jag "nya" plattor gå runt några gånger medan jag sysslar med annat, för att få en lättare uppfattning och se om något fångar min uppmärksamhet. Efter några rotationer när man "lärt känna" albumet lite blir det närmare studier. Förutsatt att skivan fångat mitt intresse förstås och det har den här.


Under första lyssningen tyckte jag öppningsspåret Please forgive me kändes sådär, jag var lite skeptisk till soundet. Först på tredje rundan började min uppfattning om spåret ändras och även texten uppmärksammas mer... och efter ett par rotationer till så var det bara för mig att inse vilken fin kärleksförklaring den här låten är egentligen. Den växte snabbt och numera älskar jag den. Men jag ska inte gå närmare in på just den här låten för det är två andra spår jag tänkte hylla främst.


För det var två spår som fångade min uppmärksamhet direkt redan på första genomlyssningen av albumet. Den första var This years love. Öronen spetsades redan vid det lugna, vackra och stämningsfulla soundet, men spetsades ännu mer när jag hörde texten som Gray med sin fantastiskt sköna röst levererar med en sådan berörande känsla. Vad ska jag säga, det är inte ofta man hittar låtar som träffar en så rätt in i hjärteroten. This years love gör det med mig och det har mest att göra med texten som är spot on. Jag får god lust att slänga mig på cykeln och trampa över till England, leta upp Gray och tacka honom i en evighetslång kram för att han skrivit denna låt. Tillhörande ska tilläggas att jag är svag för avskalade arrangemang. Pianot och Grays röst och hans känsla som sagt, det är en fulländad låt.
Själaberörande vackert.


Nästa låt är Sail Away som följer direkt efter This Years Love på skivan. Den fastnade också på första vändan. Lika klockrent som föregående spår. Den här är jag för övrigt ganska säker på att jag har hört tidigare då den är bekant. Om jag kunde gå tillbaka i tiden så skulle jag vilja återvända till de tillfällen då jag hört Gray och begära en scanning av min hjärna vid de stunderna och försöka få ett svar på vad som försiggick uppe i huvudet just då. För just nu känns det bara helt oförklarligt att jag inte gått iväg och investerat i detta album på stört första gången jag hörde Sail away. Fast tänker jag efter var jag ändå 15-16 år när den här skivan släpptes så man kan finna en hel del förklaringar i det.
Hur som helst, en otroligt vacker låt på alla sätt och vis och att den följer This Years Love i låtordningen kan bara beskrivas som genialt. Jag smälter.


Några andra spår jag håller högt är Say hello wave goodbye, Nightblindness och Silverlining men alla spår är sanslöst bra, hela albumet är mer eller mindre lysande rätt igenom. Även det en ganska sällsynt sak, att hitta album som håller måttet från början till slut. Kvalitet.


Det var verkligen på tiden att jag tog tag i att lyssna närmare på Gray. Vem kunde ana att det skulle resultera i ett sådant starkt positivt resultat. White Ladder är en diamant som ni verkligen borde ta er an om ni inte redan har gjort det.


Tack för rekommendationen Joaquim!

Deathstars

Jag insåg igår att det känns som en rätt intressant kombination att sitta och läsa om folkmusik samtidigt som jag lyssnade till Deathstars. De två genrerna ligger ju en bit ifrån varandra om man säger så. Fast det är ju det där med att jag helst pluggar till musik och ena dagen är aldrig den andra lik. Igår funkade Deathstars bättre än Dylan som bidrog till läskoncentrationen i förrgår.

Jag har knappt nämnt så mycket tung musik i den här bloggen än, trots att det gärna är något jag lyssnar till. Vad gäller Deathstars så har de hängt med sedan singeln Syndrome någon gång 2002-2003. Inte så insatt i bandet egentligen men jag har för mig att det var deras andra singelsläpp från debutplattan Synthetic Generation, 2003. Beträffande texterna så kan jag inte påstå att jag har mycket till övers för dem, men jag ÄLSKAR soundet. Så det är egentligen enda anledningen till att jag lyssnar på bandet. Finns dagar då det inte finns något härligare än att på hög volym få dra på "tyngre musik", hårdrock/industri ja och alla dessa genrenamn som finns. Jag gillar när man blandar in elektroniska toner, det blir utav den melodiska känslan jag vill åt samt att det blir mer maffigt. Det är jäkligt uppfriskande. Inom en inte allt för avlägsen framtid så lär det säkerligen dyka upp inlägg om In Flames, Rammstein och andra lirare. Har för övrigt lite idéer på att försöka sammanställa en lista om ca 20 låtar som ger en någolunda översikt av min musiksmak... får se hur det går med den, risken/chansen finns att den blir ännu längre om den ska täcka alla genrer jag lyssnar till.


Men nu. Deathstars som sagt.

Tongues
Cyanide
Syndrome
Synthetic Generation

Covers pt.7 - Lay lady lay

Dags för en cover igen. Och inte nog med det, dags för ett av de sällsynta fallen där covern, i mitt tycke, faktiskt slår originalet. Jag gör en avstickare i min tänkta serie av Editorstolkningar och slänger in en Bob Dylan-låt då det är denne man som jag ägnat de senaste dagarna åt.

Låten i fråga är Dylans fina Lay lady lay. Första gången jag hörde låten var dock inte med honom utan med norska artisten Magnet som spelade på Arvikafestivalen för cirka 2-3 år sedan. En magisk och stämningsfull spelning som fick mig att beställa en platta med honom så fort jag kommit hem. Valet föll på On your side som som släpptes 2003. Med på det albumet finns just Magnets version av Lay lady lay vilken han gör tillsammans med Gemma Hayes. En av de första låtarna jag fastnade för efter första genomlyssningen av skivan. En liten favorit jag gärna återkommer till. När jag senare letade upp Dylans originalversion så var jag först inte alls förtjust. Men efter några lyssningar så har den även arbetat sig in och jag gillar hans version... men för mig så gör Magnet och Gemma den så mycket bättre. Den stämningen. Ska helst höras på lagom hög volym, i en fåtölj med slutna ögon och släkta lampor.


Bob Dylan - Lay lady lay
Magnet & Gemma Hayes - Lay lady lay

It's all new to me, like some mystery

Har haft lite utav en Dylan-dag då jag länge tänkt att jag är ganska dåligt inlyssnad på honom. Jag har sett mannen live, det finns ett gäng, nä en hel drös med låtar som jag gillat sedan länge, hans texter är enkla men så makalöst berättande bra. Oftast är det precis så som jag önskar att jag kunde skriva låttexter på. Han prickar in det perfekt. Jag blir både inspirerad och får ännu mera skrivkramp på samma gång! Trots det så har jag aldrig kommit mig för att ordentligt lyssna igenom hela album. Men jag har nu äntligen börjat gå igenom hans plattor från scratch. Den jag har fastnat för mest just nu är Another side of Bob Dylan och i synnerhet låten I don't believe you (She acts like we never have met). Det är en text som jag till större delen önskar att jag hade skrivit. Inte fullt ut men inte långt ifrån. Haha, hade jag varit en bitter och långsint person så är det nästan så att man velat dedikera den till några personer. Dock är jag inte av den sorten, jag nöjer mig med att bli genuint glad när jag hittar låtar och texter som jag bitvis eller ibland helt kan relatera lite till själv. Framförallt när man kan säga det på ett så bra och berättande sätt som t.ex. Dylan gör. När man inte själv kan få ner det bra i ord känns det tryggt att det finns fler där ute som tänker och har tänkt i samma banor och som faktiskt lyckas omvandla det i fin lyrik. Det är uppfriskande som bara den.

Hur som helst. En lysande sång och här kan ni höra den:

Bob Dylan - I don't believe you (she acts like we never have met)

Covers pt.6 - Acceptable in the 80's

Har lite smått diskuterat covers i dagarna så vad passar inte bättre än att fortsätta i min cover-serie. Inte helt oväntat blir det ytterligare en låt som Editors tagit sig an.

Denna gången handlar det om låten Acceptable in the 80's, som den unge skotten Calvin Harris ligger bakom och hade en hit med under förra året. En tokigt glad electro/pop/disco-låt som får en på fånigt bra humör. I Editors regi har det blivit en aningens nertonad och nästan lite spooky version men på ett stämningsfullt sätt. Jag gillar den som tusan! Jag diggar båda versionerna och jag gillar framförallt när man vågar göra en cover som är en bit ifrån hur originalet är. Som konstaterat, ska det göras covers ska man göra en "ny och egen version" av låten. Annars är det ju ingen poäng.

Här har ni låtarna, Calvin Harris vs Editors.

Calvin Harris - Acceptable in the 80's
Editors - Acceptable in the 80's (Som vanligt, playknappen till höger om titeln)

Muddy

Det har snackats en del om blues på mina senaste två föresläningar. Så vad passar inte bättre än att bjuda på lite klingade exempel från undertecknads egen bluesfavorit Muddy Waters. Såg en serie om bluesen på TV för ett antal år sedan, grymt mycket bra musik, att jag inte införskaffat plattor av fler artister är ett mysterium. Men en skiva inhandlades ganska omgående. Muddys Electric Mud. Hans toner fastnade direkt och den skivan har varit en lite favorit sedan dess. Men nog om det. Här har ni lite olika sköna toner att lyssna till.


Got my mojo workin'
I just want to make love to you
Tiger in your tank
Mannish Boy
Long Distance Call
Train Fare Home Blues

Long Live Rock n Roll

...och hör sen!

Rainbow - Long live rock n roll

Uriah Heep - Look at yourself

Led Zeppelin - Immigrant song

AC/DC - Back in Black

Dio - Holy diver

Rest my chemistry

Lyssnade igenom Interpols Our love to admire här om dagen, har haft den ett bra tag men inte riktigt gett den en ordentlig chans. Blev kanske inte riktigt så nu heller då jag gjorde en massa annat samtidigt. Så den behöver några roationer till innan ett utlåtande kan ges.

Dock finns det en låt som fastnade direkt jag hörde den. Det var högst troligen gitarrslingan som fångade min uppmärksamhet från vad det än var jag sysslade med. Så istället för att gå igenom hela skivan ytterligare en gång blev det att jag körde följande låt på repeat säkert 20 gånger. Jag är helt såld. Förmodligen den bästa låt bandet gjort sen Evil och C'mere.


Så ta några minuters paus och lyssna på denna fina bit:

Interpol - Rest my chemistry

Favoriter på rotation

Grannarna är inte direkt fantasifulla eller för den delen variationsrika i sitt musikspelande. Så jag har för dagen tagit saken i egna händer och dragit av en blandning sköna favoriter så att väggarna lätt durat och förhoppningsvis sänt lite positiva signaler till dem vägg-i-vägg, golv-mot-tak, tak-mot-golv etc etc.

Rotationsschemat har bjudit på följande band: (länkade låtarna är de som gått varmast i skivspelaren senaste dagarna.)

Husgudarna Editors:
Spiders
Fantastisk låt från senaste skivan An end has a start. Jag smälter fullständigt. Gillar hur den börjar lite försiktigt och sedan byggs på mer och mer. Tom Smiths sång och gitarren letar sig ända in i hjärteroten.

Tonårsnostalgi med bob hund
Skall du hänga med? Nä!!
Egentligen ville jag ge er För övrigt stal hon mitt hjärta från samma platta, Stenåldern kan börja, det är den som varit största favoriten från just den här skivan ända sedan första lyssningen. Men den fanns inte att hitta och jag orkar för stunden inte fixa det på egen hand. Men den här är verkligen inte dum den heller!

Grymma lirarna i The Rapture
Down for so long
En av de främsta favoritspåren från sköna plattan Pieces of the people we love. The Raptures sound gör mig på riktigt bra humör.
Tänk på att trycka på den lilla playknappen intill titeln och att det tar ca 22 sekunder innan låten kommer igång, något tyst intro.

Sköna Britbandet Klaxons
Forgotten works
Detta har också varit en ständig favorit sedan jag köpte debutplattan Myths of the near future för ett år sedan. En låt som faktiskt sparkar igång dansneverna på mig också. Fett grym låt kort och gott. Man anar liknelsedrag till The Rapture och det är väl egentligen dessa två band som står för mitt främsta favoritsound, vilken man för övrigt inte riktigt vet hur man ska definiera.

Gamla godingarna The Kinks
All day and all of the night
Kommentar känns nästan överflödig. The Kinks var/är hur sköna som helst! Ray Davies for president.

Nyinköpt skiva med fina Snow Patrol
You could be happy
Shut your eyes
Snow Patrol kan konsten att göra enkla berörande popstycken som förstnämnda låten och även lika berörande, nästintill hjärtskärande melankoliskt stämningsfulla låtar likt tidigare alstren Run och Somewhere a clock is ticking. Men nu är det senaste plattan Eyes Open som inhandlats och det blir hela två låtar från den. De som satte sig först och som klamrat sig fast mest.

Try to sort it all out, it's a way of dreaming

Fireside. Gamla favoriter som man lyssnar på allt för sällan idag tyvärr. Vet inte riktigt hur det kommer sig. För ett av Sveriges bästa band genom tiderna är det helt klart. Och Åström solo är lika underbart det. Jag såg honom live i höstas, bara han och en akustisk gitarr på scenen. Det var förmodligen en utav mitt livs bästa konserter. Men han får ett eget inlägg senare. Nu är det Fireside som gäller. Här är några pärlor att lyssna till:

Kilotin
Follow Follow
Left Rustle
Sweatbead

Dusty

Jag har lätt konstaterat tidigare att mitt musiklyssnande av någon anledning innehåller väldigt få kvinnliga musiker. Fast några har allt nästlat sig in. Dusty Springfield är en av dem. Jag avgudar hennes röst och hur hon på ett klockrent sätt satte djup i sådana enkelt skrivna texter.
Vackert är det, lyssna själva här:

I just don't know what to do with myself
A house is not a home
Can I get a witness
Once upon a time

Every little piece of your life will add up to one

Så förbannat vackert att jag blir något alldeles så behagligt knäsvag och söndersmält inombords. Gitarren, pianot, Tom Smiths fantastiska röst och hans sätt att uttrycka texten... och hur allting bara blir mäktigare och mäktigare ju längre in i låten man kommer. Denna låt bör spelas på hög volym.

Editors - The weight of the world


Imorgon sticker jag till Berlin. Om allt flyter på som det ska är jag tillbaka på tisdag igen.


Hej!

Covers pt.5 - Lullaby

Jag har nu kommit till den punkt i mina cover-inlägg där det är dags att ge sig i kast med alla de fantastiska covers som undertecknads favoritband, och ni vet vilka det är vid det här laget, har gjort. Så kommande inlägg lär högst troligen handla om låtar som Editors tagit sig an att tolka. Med början nu.


Låten i fråga är The Cure's Lullaby som släpptes 1989. Jag gillar verkligen detta band väldigt mycket om än jag inte kan påstå mig vara ett inbitet fan. Lullaby i sin tur är en alldeles fantastiskt vacker låt vilket jag tror de flesta kan skriva under på. Denna har nu Editors nyligen tagit sig an och har enligt mig gjort en väldigt väldigt bra version i sin regi. För mig kan Editors konsten att skapa en ljuvlig och stämningsfull känsla med sin musik.

Jag ska inte gå in på vilken version som jag anser är bäst. För det går inte nu. Först och främst är det oftast jättesvårt att göra en cover som knäcker originalet och The Cure's original i detta fallet är dessutom en sådan låt som skulle kunna räknas som omöjlig att nå upp till i en annan version. Editors har lyckats väldigt bra och det är för övrigt ingen hemlighet hur högt jag håller detta band. Det är mina husgudar vilket gör det omöjligt för mig nu att göra ett utlåtande om min favoritversionen. Man får helt enkelt se det som så att det numera finns två grymmma versioner på en och samma låt och det är inte fy skam.

Varsågoda. Ett mästerligt original kontra en fantastisk tolkning.

The Cure - Lullaby
Editors - Lullaby (notera playknappen till höger om titeln)

I was dreaming in a dream

Två obeskrivligt vackra låtar.

Varsågoda.


Cherry Ghost - People help the people
Madrugada - What's on your mind

I'll shout myself hoarse for your supernatural force

Dagen har bestått av lite 90-tals nostalgi i form av det smått märkliga men väldigt sköna bandet Space från Liverpool. Jag upptäckte dem för ett gäng år sedan genom låten Me and you versus the world som fanns med på en samlingsplatta jag hittade någonstans. Tyckte den var något speciell men ändå så var det något med bandet jag gillade. Jag ramlade över bandet igen i ett quiz här om dagen och fick en "just-det"-upplevelse. Lite YouTube:ande senare så kunde jag konstatera att jag faktiskt kände igen bra många låtar. Att jag under mina tonår, i samband med att jag hörde dem första gången, inte kollade upp dem mer är ett litet frågetecken. Jag antar att jag i min förälskelse till britpopen var för upptagen med att lyssna på de klassiska storfavoriterna Suede, Blur, Manic Street Preachers m.fl. att Space kom i skymundan. En låt på en samlingsplatta glöms lätt bort också efter ett tag. Dock är det ju aldrig för sent att ta in dem i skivsamlingen idag. Ovan nämnda låt är inte direkt deras bästa låt men den kommer med i smakproven nedan ändå. Det var ju ändå min introduktion till dem. Så håll i hatten till det sköna och småspaciga soundet och Tommy Scotts speciella röst och sångstil.
Måste erkänna att jag saknar 90-talet.

Space - Neighbourhood
Space - Female of the species
Space - Avenging Angels
Space - Me and you versus the world