Det var nog många som höjde ett undrande ögonbryn när
Editors för knappt ett år sedan annonserade att nya albumet skulle vara synth-baserat. Och det är verkligen ett stort kliv bandet tar från sitt gitarr-sound på de två tidigare plattorna
The Back Room (2005) och
An End Has a Start (2007).
20 låtar spelades in och efter mycket funderande och pusslande lyckades bandet till slut välja ut de nio spår som utgör det tredje studioalbumet
In This Light and On This Evening. Nio låtar kan tyckas en aning lite, men det kompenseras med att spåren är lite längre. Endast en låt är under 4 minuter, övriga ligger mellan 4,20- 6,20 minuter. Något som jag tycker är väldigt bra då det ger bandet utrymme att bygga upp låtarna på det där utmärkta sättet som de brukar.
Albumet börjar mästerligt med titelspåret
In This Light and On This Evening som med ett mörkt sound suger in oss i en härligt kuslig atmosfär. Mäktigt bra.
Och knappt hinner det magiska öppningsspåret tona ut förrän
Bricks and Mortar tar vid och vi dras sakta upp till ytan igen av de mer positiva tongångarna. Gillade inte liveklippet av
Bricks and Mortar jag hörde i somras, men klippets kvalité var inte heller särskilt bra. Men här gillade jag låten direkt, och den växer snabbt! Skulle bli väldigt förvånad om den inte släpps som singel.
Därefter följer albumets första singel,
Papillon (här i albumversionen som är längre). Har redan pratat mig varm om den här så den behöver ingen närmare presentation vid det här laget. Det räcker kort och gott att åter igen säga att den är så förbannat bra att det gör ont!
Ljuvligt fina
You Don't Know Love följer perfekt upp energiexplosionen från
Papillon. Riktigt bra låt som är melankolisk utan att vara stillsam, och den växer oerhört snabbt. Blivit en stor favorit och även den har singelpotential.
The Big Exit hörde jag också ett liveklipp av redan i somras. Men till skillnad från
Bricks and Mortar har den här inte riktigt vunnit mitt gillande fullt ut, ännu. Den är bra men jag tycker inte den håller samma status som de andra. Men den växer mer och mer så inom sin tid kommer säkert min uppfattning om den att vara en annan.
Annat är det med
The Boxer vilken vann mitt gillande på direkten. Otroligt fin låt som även har en av de ingredienserna jag gillar allra bäst med bandet, nämligen Chris Urbanowiczs gitarrslingor. Brukar vara obotligt knäsvag för dem. På den här plattan är det mindre av dem, men de förekommer på sina håll om än de får stå tillbaka något till förmån för det dominerande elektroniska soundet. Här får gitarren dock en lite tydligare roll i refrängen och sätter igång en skälvan inombords. Bedårande vackert.
Like Treasure är lite som
The Big Exit fast bättre. Dock har den en tendens att bli lite tråkig i längden men räddas mot slutet av gitarren som kryddar upp den. Väldigt fin men en smula trist som sagt, men den växer sakta.
Därefter rycks vi tvärt upp igen med det som enligt mig är plattans i särklass bästa spår -
Eat Raw Meat= Blood Drool. Den hörde jag också för första gången i en liveversion i somras, och jag har fullkomligt älskat den sedan allra första stunden där i juni. När Tom Smith för ett tag sedan fick en fråga om låten i en radiointervju för brittiska BBC 6Music svarade han skrattande:
"I don't know what kind of mood I was in the day I wrote that one". Men oavsett vilket humör han var på måste jag säga att det var en oerhört bra dag!
Eat Raw Meat = Blood Drool är den här plattans
Bullets och
Bones. Det vill säga det där spåret som är strået vassare än de andra och som triggar igång någonting extra inom mig. Förvisso brukar jag få gåshud av många Editors-låtar men
Eat Raw Meat = Blood Drool väcker alla möjliga känslor inom mig och jag blir som en 7-åring som fått världens sockershock när jag hör den. Gåshud, pirrig och gudahög eufori utav dess like. Det är verkligen en speciell låt med sina "knirkande" synthljud, udda titel och text. Bisarrt bra! Dock hade jag gärna velat ha lite mer "kräm" och tryck i refrängen, precis som i live-versionerna. Men jag är mer än nöjd ändå, och något extra ska man väl få när den spelas live! Den är dessutom, konstigt nog, en klockren singel lika mycket som den inte är det...
Precis som skivan börjar alldeles mästerligt avslutas albumet lika enastående med sanslöst vackra
Walk the Fleet Road. Inte mycket annat att säga än att det är en helt perfekt avrundning på en åter igen magnifik platta från Editors!
Ett av många saker bandet ska ha en stor eloge för är deras förmåga att utvecklas och hela tiden ta sin musik till nya nivåer. Editors verkar inte brottas lite mycket som andra med hur de ska följa upp sitt senaste album. De tänker inte, de gör. De testar sig fram till dess att de hittar något som alla tycker känns helt rätt och sedan trycker de ner gaspedalen och kör. Editors vågar experimentera och satsa och de har ända sedan debuten levererat högkvalitativa låtar, och inget utav av de tre albumen innehåller något spår som är dåligt. Bara olika nivåer av bra. Det är en rätt fantastisk resa de gjort på bara tre album måste jag säga.
Det är som sagt ett stort steg de tar genom att dyka rakt in i det elektroniska landet bara sådär. Det hade kunnat bli ett fiasko, men det blir det inte . Det blir alldeles enastående lyckat! Om det är årets platta? Det får ni se i december.
Med deluxe-utgåvan medföljer även en skiva innehållande ytterligare fem spår,
Cuttings II. Men då det här inlägget redan är mer än tillräckligt långt så kommer den att få ett eget inlägg inom kort. Det är den dessutom värd.
Om jag avslutningsvis får gissa på tre låtar som får göra
Papillon sällskap som singlar, väljer jag
Bricks and Mortar,
You Don't Know Love och
Eat Raw Meat = Blood Drool. Ska bli spännande att se vad bandet hittar på med framöver!
Editors på SpotifyMyspaceOfficiella hemsidan
Inlägg
