In the Spotlight 2011 - Albumregn del 1 av 3: Pop

I vanlig ordning rinner tiden iväg och jag inser, för tredje året i rad, att jag inte hinner med att ge vartenda bra album ett eget inlägg. Därför gör jag som tidigare år och samlar de kvarvarande plattorna i en miniserie jag kallar "albumregn". Gjorde en lös uppdelning på genre förra året, och det blir ungefär detsamma i år. Tre inlägg. 10 album i varje. Alla länkar går till Spotify.

Då så. Nu kör vi!

Wild Beasts - Smother

Pop med nerv. Bandets tredje album.

White Denim - D

Indierock med mycket blandade influenser.

Brown Recluse - Evening Tapestry

Får lite Belle & Sebastian-vibbar.

Clap Your Hands Say Yeah - Hysterical

Smittsamt trevlig indiepop.

Mirrors - Lights and Offerings

80-talsdoftande synthpop

John Maus - We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves

Mer 80-talsdofter. Synthigt och gotiskt.

Arctic Monkeys - Suck It and See

Inte bandets bästa, men Turner och Co lyckas bra på sitt fjärde album.

Vetiver - The Errant Charm

Behaglig släpande pop.

Low Roar - Low Roar

Melankoliskt, spännande och lite experimentellt. Riktigt intressant.

The Amazing - Gentle Stream

Snygg Svensk folkpop/rock.

Snygga musikvideor pt.3: Cornerstone

Den diskuteras en hel del på sina håll, videon till Arctic Monkeys nya singel Cornerstone. Så jag tänkte ta diskussionen hit också. En del tycker den är alldeles lysande, medan andra tycker det är total värdelös lågbudetsmörja och undrar om bandet gått och blivit snåla. Men behöver en video kosta tusentals kronor för att det ska vara bra?

Min åsikt framgår av kategorin jag har inlägget i. Men vad säger ni? Genialt eller bara billigt skräp?




Videon är regisserad av Richard Ayaode.

In the Spotlight 2009 pt.24: Arctic Monkeys

Ett annat gäng som också har släppt sin tredje platta i år är Sheffield-kvartetten Arctic Monkeys. Lite äldre, lite mer branscherfarna, lite långhårigare... och lite tråkigare?

Debuten Whatever People Say I Am, That's What I'm Not var en energifylld, ruffig och uppnosig liten rackare som var alldeles lysande. Efterföljaren Your Favourite Worst Nightmare gick i ungefär samma anda fast var lite mer tillputsad och stundvis lite mer popkryddad. På senaste alstret Humbug har man däremot valt att strippa soundet på energin och den där kaxiga attityden som man lärt sig att förknippa med bandets musik. Det låter fortfarande Arctic Monkeys men lugnare och mindre händelserikt.




Tolka mig inte fel nu för det är absolut inte ett dåligt album. Humbug är bra, men tyvärr så bidrar avsaknaden av energi och attityd till att den i längden blir något tråkigt. Förvisso glimtar det gamla soundet fram rejält i näst sista låten, sköna Pretty Visitors. Men tyvärr kommer det lite för sent. Jag är annars oerhört förtjust i singlarna Crying Lightning och Cornerstone men de försvinner lite i mängden bland resten av låtarna.

Jag gillar Humbug men den blir dessvärre inte bättre än bra. Den hade behövts kryddas upp lite mer. Dock tycker jag fortfarande att det är en skiva ni ska kolla upp om ni gillar bandet. För Alex Turner och hans mannar är verkligen inga dåliga låtmakare.


Arctic Monkeys på
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan