Find the exit sign and disappear

Jag tycker väldigt mycket om hårdrock. Men av någon outgrundlig anledning lyckas den genren bli ohälsosamt exkluderad i den här bloggen. Aldrig har jag riktigt begripit varför det blivit så heller. Men jag ska försöka bättre mig vad gäller att skriva om de tyngre tonerna.

Här har ni i alla fall ett första steg, dagens mest spelade låt: The Mirror's Truth med In Flames från albumet A Sense of Purpose från 2008:

In the Spotlight 2010 pt.19: Darwin Deez

Radar Detector.

Säkert har ni hört den på sina håll under året. Minns att Boggen tipsade om Darwin Deez redan i höstas, men av någon anledning fastnade inte låten då. Det krävdes ett dagligt tjatande från Zane Lowe under våren för att tillslut få mig att fatta grejen med killen bakom den säregna frisyren.

Den självbetitlade debutplattan är ingen dum historia. Ett typiskt album som får allting att kännas avslappnat, och gör en på bra humör. Dock kan jag bli lite trött på de enkla gitarriffen emellanåt, men det är överkomligt. Somliga dagar behöver man bara enkel feel-good-indie, och då är Darwin Deez en rekommenderad kille att fylla ut dina högtalare med.

Lyssna på: Constellations, Bed Space

Darwin Deez på

Spotify

Myspace

Officiell hemsida

In the Spotlight 2010 pt.18: Surfer Blood

Redan i slutet av förra året började bloggar runtomkring surra om bandet Surfer Blood och varna för att de skulle bli en högst intressant akt att hålla koll på 2010. Singeln Swim var ett smakprov som intygade det. Efter att ha kört albumet Astro Coats på repeat kan jag inget annat än att stämma upp i hyllningskörerna. De känns lite som en korsning av The Shins och Built to Spill, med en lätt touch av 90-talsindie, samtidigt som det känns fräscht och uppfriskande. Faktum är att jag har oerhört svårt för att välja ut vilka låtar jag tycker att ni ska lyssna lite extra på för hela albumet är suveränt rakt igenom!

Rekommenderar er varmast att surfa in på Spotify nedan och ta er an Astro Coats. It's great stuff man! Och har ni inte Spotify har jag en drös med invites till övers, bara att lämna en liten kommentar så ordnar vi upp det!

Lyssna på: Floating Vibes, Slow Jabroni, Twin Peaks

Surfer Blood på

Spotify

Myspace

You Are the Ocean and I'm Good at Drowning

Noterade precis att jag i mitt inlägg om Phantogram längre ner inte fick med låten You Are the Ocean and I'm Good at Drowning. Inte bara en suveränt bra låt från ett suveränt band, det är nog dessutom en av årets bästa låttitlar.

Åtgärdar missen och ger låten ett alldeles eget inlägg istället. Varsågoda, dagens låt:

In the Spotlight 2010 pt.17: The Rumours

Saknar du The Strokes från deras Is This It-period? Då ska du kolla upp bandet The Rumours. Min gode vän Dan tipsade mig om deras Like a Cat on a Hot Tin Roof nyligen. Har lyssnat igenom plattan From The Corner Into Your Ear ett par gånger och det är ett hyggligt alternativrock-album. Liknelserna till ett debuterande The Strokes är nästan skrämmande. Inte lika bra som Casablancas och hans mannar, men det är helt klart ett gäng värt att slänga i spellistan om du är ett fan av alternativ rock.

The Rumours på

Spotify

Myspace

The Cult & årets sämsta festival

Ja, man kan väl lugnt säga att Sonisphere inte direkt har varit min festival i år. Först går Dio bort, det var ju främst för Heaven & Hell jag ville åka, och väl på plats var och blev inget riktigt som väntat...

Vi tar det från början...

Vi tog oss till Stora Skuggan mitt på eftermiddagen och möttes av lätt regn och en sanslöst kass entrélösning. Glöm köerna. Det var en enda stor hög. TVÅ smala ingångar för de med armband. 45000 besökare var totalt väntade. Grattis.

När vi väl kom in hann vi se sista låten med Anthrax, sen tog Hammerfall över. Regnet ökade på. Bandeta sångare, Joacim Cans, uttryckte det som: "någon jävel där uppe som inte gillar hårdrock!" Min kusin sa att det förmodligen var Dio som grät för att han inte kunde närvara. Därefter tog Slayer vid. Förlåt, men jag kommer aldrig någonsin förstå mig på dem. Lika uselt och trist som sist jag såg dem. Dessutom drog regnet på ytterligare.

Vi kröp ihop vid mixplats till andra scenen och väntade tålmodigt in Iggy Pop & The Stooges. Humöret steg åter i topp när bandet äntrade scenen. Iggy, Scott Asheton, Mike Watt, Steve Mackay och James Williamson. Och vilket drag! Riktigt förbaskat bra spelning av de gamla rävarna. Ni som ska se dem på andra håll i sommar lär inte bli besvikna!

The bitter end...

Dock tog mitt Sonisphere:ande slut där och då. Vi hade utifrån prognoserna räknat med regn. Men inte i närheten av den mängden som var. Det regnade badkar mot slutet av Iggy och jag var bara knappt till hälften utrustad för vädret (trots att jag med 12 års festivalerfarenhet borde vara bättre förberedd). Sagt och gjort, Iggy avrundade sin spelning med No Fun och jag kunde bara instämma. Det var inte roligt längre, jag var sjöblöt och hur mycket jag än ville se Iron Maiden var de inte värda en förkylning. Jag hade inte så mycket till val än att retirera till ett varmt hotell.

Därtill ska tilläggas att området var sanslöst dåligt planerat. De två scenerna var dåligt placerade i förhållande till varandra och mitt uppe i allt; ett idiotiskt placerat öltält. Och med 45000 personer på ett gigantiskt gräsområde kan ni gissa hur det såg ut; gigantiska vattenhav och lervälling. Utöver den värdelösa entrén var också utgången käpprätt åt skogen. Allt som allt är Sonisphere förmodligen den sämsta festival jag någonsin besökt.

Men...

...trots att det var synd att jag missade Iron Maiden, samt Mötley Crüe och Alice Cooper som hade varit kul att se för skojs skull, var jag trots allt inte så besviken. Jag hade ändå fått se Iggy Pop. Nu behöver jag längre inte gräma mig över att jag redan efter 15-20 minuter gick ifrån hans konsert på Hultsfred för en sådär 10 år sen.

Dessutom hade jag en trevlig och fin fredagskväll. På ett soligt Gröna Lund fick jag för en spottstyver se The Cult lira loss mitt bland åk-attraktionerna. Det började segt och sömnigt men efter 3-4 låtar kom de igång. Ian Astbury vaknade till liv och började med underhållande mellansnack och kastade ut tamburiner till höger och vänster. Dock slarvade de sig igenom Dirty Little Rockstar och I Assassin från senaste albumet, samt Fire Woman. Lite trist, trötta på att köra den senare kanske? Men i övrigt var det bra drag och de avslutade fint i extranumret med She Sells Sanctuary och Love Removal Machine. Dessutom spelade de en sprillans ny låt som lät mycket lovande. Ett bra gig, om än jag tror de kan bättre, och att det nog var snäppet mer underhållande 20-30 år tidigare. Men jag är nöjd!

Bilder av C. på It's easy to get buried in the past

Peppen är tillbaka!

Sommaren rusar iväg och helgen närmar sig med stormsteg. Denna gång vankas det Sonisphere i Stockholm. Ska ärligt erkänna att jag, hör och häpna, fram till i söndags var rejält omotiverad att åka. Sonisphere-peppen följde dessvärre med Dio ner i graven när rockhimlen sorgligt nog beslutade sig för att hämta hem en av våra stora rockprofiler i förtid. Då hjälpte det föga att det stod Iron Maiden + Iggy Pop & The Stooges på affischen. Heaven & Hell var sommarens stora drömkonsert som jag suktat som en tok efter sedan den dagen jag skaffade biljetten i vintras.

Men så hände något jag inte ens kunde drömma om. Mitt i min växande ovilja fick jag nyheten att The Cult ska lira i stan på fredag kväll. Min relation till bandet är bara dryga 1,5 år gammal, men The Cult hamnade väldigt snabbt på listan över drömkonserter när jag upptäckte dem. Så om allt går i lås nu kommer jag förhoppningsvis att få värma upp inför Sonisphere med Ian Astbury och hans mannar. Och det, det är verkligen inte fy skam! Snacka om plåster på såren.

Jag håller alla tummar. Men oavsett hur det går så är i alla fall åk-peppen tillbaka. Dubbelt upp. Nu är jag rejält laddad igen inför att ta mig till hufvudstaden och beskåda både Maiden och Iggy. Samt några andra namn som det ska bli kul att se.

Önskar er en solig och fin helg och lovar som vanligt att lämna en festivalrapport när jag är tillbaka! Nedan har ni några goa låtar att dra på:

The Cult - Sound of Destruction

Iggy Pop - Lust For Life

Iron Maiden - Bring Your Daughter To The Slaughter

In the Spotlight 2010 pt.16: Two Door Cinema Club

Kommer fortfarande ihåg när jag hörde Two Door Cinema Club för första gången. De framförde löjligt söta Something Good Can Work i en av Steve Lamacqs shower på BBC någon gång under förra året. Jag smälte på direkten och givetvis hamnade låten på min milslånga årssummering för 2009. Dock trodde jag aldrig att TDCC skulle nå Sverige. Men trevlig nog har P3 haft den goda smaken att sätta Something Good Can Work på rätt kraftig rotation i år. Ni som tittat på reklamkanaler den senaste tiden har säkert också upptäckt att låten ackompanjerar en reklamfilm för en viss läsk.

Tourist History heter debutplattan från denna unga nordirländska trio, och släpptes tidigare i år. Ett album proppat med catchy elektro-indiepop. Smittsamma popstycken som gör en på löjligt bra humör. Barnsligt bra rent utsagt! I Can Talk är väl den låten som sticker ut lite extra med sitt kvicka sound. Inte helt oväntat är det också mitt favoritspår tillsammans med Something Good Can Work.

Är ni svaga för ung pop, då är TDCC ett måste i år!

Lyssna även på: Cigarettes in the Theatre, Undercover Martyn, Do You Want it All?

Two Door Cinema Club på:

Spotify

Myspace

Officiella hemsidan

In the Spotlight 2010 pt.15: Phantogram

Ska man vara petig så släpptes egentligen Eyelid Movies med Phantogram redan förra året. Men den har getts ut även i år, på ett annat bolag. Därmed tar jag tillfället i akt att räkna in den under årets skörd och uppmärksamma plattan i denna lille följetong!

Eyelid Movies är en sådan där underskön debutplatta som man bara vill spela om och om igen. Saratoga Springs-duons elektroniska sound är ljuvligt skönt att lyssna till. Ska inte ge mig på att försöka beskriva Phantogram närmare. Som vanligt tycker jag det är något överflödigt att försöka kategorisera en ljudbild. Bättre ni svänger in på länkarna nedan och njuter av musiken direkt!

Lämnar er dock med ett passande citat från bloggen KEXP:

"/../if Phantogram doesn't leave 2010 with multiple awards and some sort of Best New Artist title, there's officially no justice in the world"

Lyssna på: When I'm Small, Turn It Off, Futuristic Casket och Mouthful of Diamonds.

Phantogram på:

Spotify

Myspace

Sidste Ambulance

En gång i tiden var jag en flitig Myspace-användare. Numera är jag sällan där, men igår fick jag för mig att gå igenom vänlistan för att rensa bort ointressanta akter och återupptäcka guldkorn som jag glömt bort. Mitt i smeten hittade jag danska bandet Sidste Ambulance. De la tyvärr ner för tre år sedan men två EPs och ett album hann de leverera. Albumet finns att hitta på Spotify och det är ett riktigt behagligt sådant. Fina melodier, lätt melankoliskt på ett vackert vis och samtidigt med en uns av hopp.

Nedan har ni videon till singeln Når Jeg Dör. Men jag vill också slå ett litet extra slag för låten Superhelt.

Sidste Ambulance på

Spotify

Myspace

Tame Impala

Blev nyligen tipsad om Aussie-bandet Tame Impala. Låter som electroindie korsat med starka psykedeliska influenser. Riktigt trevligt om jag får säga det själv!

Tame Impala på Myspace

Skinny Puppy - Putte i Parken

Bara inse att jag har någon form av semester från bloggandet. Tusentals inlägg i huvudet men att klämma ner dem över tangentbordet går det trögt med. Vet heller inte riktigt vad jag gör med tiden när jag inte jobbar, men fort går den! Och nästa helg är det redan dags för Sonisphere. Sista festivalbesöket som är spikat för den här sommaren. Lär inte få loss WOW-helgen från arbetsschemat. Så mitt första besök där får dröja ytterligare.

Däremot förärade jag Karlskogas Putte i Parken med ett besök i onsdags. Hade egentligen velat gå imorgon men sällskapet var mer sugna på onsdagen. Inte mig emot i och för sig då jag fick chansen att se Skinny Puppy igen. Såg dem på Arvika för några år sedan och tyckte det var en mäktig upplevelse, och jag har ångrat i efterhand att jag lät mig dras iväg redan efter tjugo-trettio minuter.

Har försökt att lyssna till deras album men det har inte riktigt fungerat. Med undantag för låten Pro-Test som jag gärna spelar högt och ofta. Har funnit det en aningens udda att PIP bokade dessa kanadensare, de skiljer sig en del från övriga bokningar. Och det var bara en liten skara om kanske hundra personer som samlades framför scenen kl.22,30 för att höra Skinny. Jag hade förvarnat bästa väninna som var med att hon inte alls skulle gilla dem och att hon förmodligen skulle stå ut i max. fem minuter. 30 sekunder in i introt tittade hon frågande på mig, sex minuter senare gav hon upp och traskade iväg. Hennes man klarade dock en kvart. Själv stod jag kvar hela spelningen och var väldigt nöjd efteråt. Där och då kunde jag återigen konstatera varför de inte har intresserat mig på skiva. Skinny Puppy är inte band som man bara lyssnar på. Det är ett band man ska uppleva. Man ska ha hela kitet med scenshowen. Fastnade för en rad låtar under spelningens gång så jag ska ge dem ett nytt försök på Spotify. Annars fortsätter jag att leva på de två konsert-minnen jag har av bandet. Och att då och då vränga på Pro-Test så högt att grannarna får slaganfall.

Arvikafestivalen 2010

Årets Arvikafesival är avprickad och som brukligt följer här en rapport! Vilka var höjdarna? Vilka var botten? Stiftades det några nya bekantskaper? Och framförallt, dök Pete Doerthy verkligen upp? Blev inte lika många gig för mig i år som det brukar bli. Men några gobitar blev det allt! Vi tar det dag för dag:


Torsdag
Efter att ha anlänt till ett regnigt Arvika och köat en stund för mitt armband, började jag festivalen med att se de sista 20 minuterna av Johnossi. Jag är alltid lika fascinerad över hur mycket kräm och ös en duo kan leverera på scen. En skön start på kvällen. Föga anade jag att första fullträffen väntade runt hörnet. Kl. 20 stod Four Têt på näst minsta scenen. Hans enda Sverige-spelning för i sommar, och jisses Amalia! Har lyssnat en del på Kieran Hebdens plattor och verkligen gillat vad jag hört, men det här tog priset! Jag hoppas verkligen Four Têt gästar Sverige igen nästa år för ska man höra honom så ska man banne mig göra det live!

Därefter var det dags för Robyn som gjorde en suverän spelning. Efter det väntade Kent. Inte lika bra som sist. Stundom lite segt men deras "nya" sound som flirtar med det elektroniska gör sig förbaskat bra live. Och där var en period som Jocke Berg inledde med orden: "Nu börjar festen" som var förbaskat bra. Klart godkänt i alla fall, om än jag är något besviken. Skulle avsluta natten med att se JJ. Såg 10 minuter sen orkade jag inte mer. Vet inte om jag var på fel humör, för jag tycker skivorna är rätt bra. Men live, där och då, funkade det inte alls för mig.

***

Fredag
Inledde andra festivaldagen med lite hårdrock i form av Karlstad-bandet Sparzanza. Därefter hann jag med slutminuterna av Deportees vilka jag hoppas att jag får en ny chans att se snart.

Därefter väntade festivalens andra fullträff. En i sällskapet talade varmt om det finska metal-bandet Amorphis. Jag hade lyssnat som hastigast på ett par låtar när jag knåpade ihop min festival-playlist, och tyckte det lät skapligt. Men där i Apollotältet tog de mig fullständigt med storm! Jag lär återkomma till dem.



Sen blev det en slapp-period där jag (olikt mig) skippade ett antal akter jag hade tänkt se. Laddade istället upp inför The Big Pink. Bandets sköna elektrorock var något som skulle bli suveränt att uppleva live tänkte jag. Problemet var bara att de krämade på så mycket att sången försvann i ljudhavet. Lite otacksam scen för den typen av musik också. Ljudbilden rätades inte upp förrän mot slutet när de lirade en ny bra låt, samt grymma Dominos. Den enormt grötiga ljudbilden sabbade mycket, men trots allt var det en bra spelning. Hoppas få se även dem igen, och då på en bättre scen.


Sen väntade In Flames vid midnatt. Och vilken spelning! Inte lika mäktigt som den halvtimmen jag hann se med dem sist de gästade festivalen. Men jag är mycket nöjd, och ett suveränt sätt att inleda lördagens födelsedag på! Efter dem väntade den olyckliga kollisionen: Miike Snow och The Golden Filter. Valde The Golden Filter då chansen att se dem igen kanske inte infinner sig på nytt. Och jag ångrar inte mitt val! Makalöst bra spelning! Hann med att se sista kvarten av Miike Snow och kunde konstatera att jag verkade ha missat något enormt! Om den kvarten talade för resten av konserten lär det ha varit något i hästväg! Trodde det skulle låta ungefär som på plattan. Helt fel, det var världens drag rakt in i en skön version av Animal! Party deluxe!

***

Lördag
Födelsedagen började lugnt med sömn, tårta och en ovanligt seg startsträcka på grund av regn. Sorry Oskar Linnros, hoppas få se dig live en annan gång!












Först vid 17,30 kom vi iväg. Skulle se en kvart av Donkeyboy men hamnade på Combichrist istället. Redan på väg dit kände vi basen skaka i kroppen och väl i tältet fladdrade näsborrarna av den tunga ljudväggen som mötte oss! Lyssnat lite på Spotify och det är helt OK men inget jag fastnar för. Men live var jag som uppslukad av de 15 minuter jag stod där! Ännu ett band man ska uppleva live med andra ord. Sen följde charmanta Love is All, en inte allt för dum spelning med Nitzer Ebb, en kvart Radio Dept. och sen, på störta scenen, Volbeat! Tycker de är lite sega på skiva, men live, alltid lika underbara! Mycket bra spelning.












Sen väntade fullträff nummer tre, av ett annat av de band som jag peppat mest inför; Malmö-gänget This is Head. Tillåt mig en upprepning: SE DEM LIVE! Jag är om möjligt ännu mer förälskad i This Is Head efter den spelningen. Ljudet var dessutom väldigt bra för att vara på den minsta scenen. Underbart. Därefter blev det nostalgi-synth med jubilerande Page. Lyssnade rätt mycket på dem för en sådär 8-10 år sedan så det var riktigt kul att få chansen att se dem live.




Och så var det dags.
Babyshambles.
Scenen var riggad.
De var alltså här, men skulle de dyka upp?
Jodå, 7 minuter efter utsatt tid traskade de upp på scenen. Pete Doerthy oväntat fint uppklädd.












Jag visste inte vad jag hade väntat mig, kanske en stökig garagerock spelning med svett och skrän. Det var raka motsatsen. En väl levererad spelning i relativt "stillsamt" tempo.
Snyggt. (De hade till och med dansare med sig)
Och förbaskat tråkigt.
Men det grundar sig också i att jag aldrig varit särskilt förtjust i Babyshambles, så ta inte mitt omdöme om spelningen på så stort allvar. Frusen och uttråkad stod jag ändå kvar i brist på annat. För jag väntade ut tiden. Väntade på den spelning som jag nog hade sett fram emot allra mest, och som fint nog skulle bli min sista för festivalen...













...01,00 befann jag mig återigen i Apollotältet, festivalens näst största scen, och där och då började fullträff nummer fyra. Jag hade hoppats på det, att Simian Mobile Disco skulle leverera en lika bra avslutning på festivalen som Hot Chip gjorde för ett par år sedan. Och oj, oj, OJ! Vilket party! Dansade så mycket som mina trötta ben i tunga gummistövlar tillät. Vilket ös! Jag var helt färdig, otroligt nöjd och en aningens mållös efteråt, vilket nog mitt sms till en vän bekräftade: "Wow...".


Nu återstår det att se om det blir ett nästa år, för enligt DN idag ser det mörkt ut. Jag ber en stilla bön om att Arvika inte ska gå samma väg till mötes som Hultsfred nyligen gjorde. Det skulle bli på tok för tomt i själen om de får kasta in handduken.


Här näst blickar jag framåt mot en dag på Putte i Parken nästa helg och Sonisphere den 7:e augusti. Senare i höst väntar Neubauten och förhoppningsvis Foals.

In the Spotlight 2010 pt.14: Yeasayer

Har halkat efter med en massa tips. Som det här om Yeasayers senaste album Odd Blood som släpptes för några månader sedan. Men det passar å andra sidan rätt bra att skriva om dem nu då de om 6 dagar kommer att stå på en scen i Arvika. Jag kommer dock missa den spelningen så rapport om huruvida Yeasayer är något att ha live eller inte får utebli. Däremot utlovar jag som vanligt en sammanfattning om allt annat live-godis jag planerar att beta av.




Men nu åter till Yeasayer. Hade sett fram emot ett riktigt benknäckar-album då singeln O.N.E. har gått på högvarv hemma hos mig. Dock var Odd Blood inte riktigt som förväntat. Diggar första halvan medan andra halvan är lite skummare. Men det är trots det något tilltalande med den skummare biten också. Låtarna i sig är inte så dåliga, det är snarare något i de flummigare utsvävningarna som jag kan tröttna på om jag är på fel humör. Sammanfattningsvis är det inget album som kommer hamna på min topp 20 i december, men den är helt klart köpvärd för den har sina bra stunder. Nämnda O.N.E och Ambling Alps i synnerhet. Även Madder Red har fastnat lite extra. Sen är det något glatt charmigt över Yeasayer som jag gillar. Om någon av er är på plats på Arvika-giget får ni gärna lämna en kommentar här om hur spelningen var!


Yeasayer på
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan

Inget X

Nej.
Nej Nej Nej Nej!!

IAMX ställer in sin Arvika-spelning :'-(

Kan bara återigen konstatera att jag uppenbarligen är dömd att missa alla mina drömkonserter iår. Editors i Stockholm, Heaven & Hell på Sonisphere, LCD Soundsystem på WOW och nu IAMX. Nu fattas bara att det skiter sig med att se In Flames på Arvika och Neubauten i Stockholm i höst så är konsert-året helt kört i graven. Har förvisso sett IAMX tidigare men jag vet inte om det är till fördel eller inte. För det var en av mina bästa konsertupplevelser någonsin. Såg verkligen fram emot den här spelningen...

Trist och stämningsdödande, men men. Det är som det är. Tröstar mig med Kiss & Swallow nedan och hämtar ny festivalpepp imorgon. Missa inte Arvika-playlisten i föregående inlägg!

Inför Arvika 10

Precis som förra sommaren så värmer jag upp inför Arvikafestivalen med att knåpa ihop en Spotify-playlist med ett gäng av de gästande artisterna. Det mesta bekant sedan tidigare men några nya bekantskaper har jag stiftat och vilka jag ska försöka hinna med att kolla in under de dagarna tre. Däribland Per Egland och norske Björn Torske. Jag kommer förmodligen återkomma till dem vid ett senare tillfälle.

Men nog snackat. Dags för musik!

Arvika10

In the Spotlight 2010 pt.13: Holy Fuck

Upptäckte dem via Ingemar på Poplistan/Retrolistan för några månader sedan, elektroniska Toronto-bandet Holy Fuck. Lyssnade som besatt på albumet LP och vill minnas att jag tipsade om ett par låtar här också. Till min stora förtjusning såg jag för någon vecka sedan att bandet lanserat ett nytt alster, vilket går under namnet Latin. Jag har verkligen en soft-spot för Holy Fucks ursköna instrumentala electronica. Inledande 1MD är en liten miss men därefter är det ljuv musik rakt igenom. Från andra spåret Red Light till sista låten P.I.G.S., vilka tillsammans med låtarna Lucky och Latin America tillhör mina favoriter. Finner det väldigt skönt att ha Latin på i bakgrunden medan man donar med annat. Man flyter in i en annan dimension för en stund, vilket kan vara väl så behövligt ibland. Diggar ni drivande elektronisk musik då är det här en platta och ett band ni inte bör missa.



Holy Fuck på
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan

Blue Blood

I mitt huvud skulle ett långt och fint inlägg om årets mest efterlängtade platta, Foals Total Life Forever, ha varit uppe dagarna efter att plattan kom ut. Det blev inte riktigt så. För det första hann den försvinna från Spotify snabbare än en isglass smälter i denna bastuvärme, och för det andra befinner jag mig för några månader till större delen på annan plats än dit jag får min post. Frustrerande var bara förnamnet. Men i veckan lyckades jag äntligen få fatt på ett fysiskt exemplar. Tanken är att tillägna den ett inlägg inom kort. Men jag måste bara få säga redan nu att den som väntat är helt fantastisk! Och som aptitretare får ni nedan Blue Blood som är veckans nya stora favoritlåt.

Brukar undvika svordomar här, men nu skiter jag i det! Fan vad jag älskar det här bandet!


Inofficiell video

In the Spotlight 2010 pt.12: Ratatat

Någon gång under förra året, i virrvarret av all grym musik som strömmade in från olika håll, upptäckte jag ursköna Ratatat. Nu såg jag här om dagen att duon levererat en ny platta, LP4. Funkigt, blippigt, drömskt, Ratatat-igt helt enkelt. Jag gillar det. Trots att det är något i Ratatats sound som får en flummig inverkan på en. Det känns lite som att hamna i någon form av trans halvvägs igenom skivan. Men det är en del av charmen.



Gillar ni Ratatat sedan tidigare eller diggar klippen nedan, då är LP4 definitivt något att investera i.

Lyssna på: Bilar, Neckbrace, Party With Children


Ratatat på
Spotify
Myspace
Officiell hemsida

In the Spotlight 2010 pt.11: LCD Soundsystem

Kommit av mig fullständigt vad gäller både musiklyssnade och tips senaste två veckorna. Lite olikt mig men man får ha lite sådana perioder ibland också. Men nu jäklar ska det väl banne mig bli lite ordning här!

En ny platta har jag åtminstone spelat en hel del senaste tiden; This is Happening med LCD Soundsystem. Det som enligt huvudfiguren James Murphy är LCDs sista album. Om så är fallet får framtiden utvisa, men om det är så, då är det sannerligen inget dåligt farväl!



Albumet börjar utmärkt med det snudd på 9-minuter långa spåret Dance Yrself Clean. Därpå följer käcka singeln Drunk Girls som jag tipsat om tidigare. För övrigt det enda korta spåret på plattan (3:42). Resterande spår ligger mellan 6 och 9 minuter. Jag nämnde i inlägget om Adam Greens senaste platta att det var väldigt befriande att lyssna på en skiva där samtliga låtar var korta. Samma sak får jag säga här fast omvänt, det vill säga att det är väldigt skönt att låtarna är så långa. Men spår åt det mer elektroniska hållet brukar i regel göra sig bättre i ett längre format.

Mitt solklara favoritspår är I Can Change, ett retrodoftande elektropop-stycke som jag är barnsligt förtjust i. Lika så har Home fångat mitt gillande lite extra. Gillar ni LCD tror jag knappast ni kommer bli besvikna på This is Happening. Det är en skiva med många ljusa stunder!




LCD Soundsystem på
Spotify
Myspace
Officiella hemsidan