The Cult & årets sämsta festival

Ja, man kan väl lugnt säga att Sonisphere inte direkt har varit min festival i år. Först går Dio bort, det var ju främst för Heaven & Hell jag ville åka, och väl på plats var och blev inget riktigt som väntat...

Vi tar det från början...

Vi tog oss till Stora Skuggan mitt på eftermiddagen och möttes av lätt regn och en sanslöst kass entrélösning. Glöm köerna. Det var en enda stor hög. TVÅ smala ingångar för de med armband. 45000 besökare var totalt väntade. Grattis.

När vi väl kom in hann vi se sista låten med Anthrax, sen tog Hammerfall över. Regnet ökade på. Bandeta sångare, Joacim Cans, uttryckte det som: "någon jävel där uppe som inte gillar hårdrock!" Min kusin sa att det förmodligen var Dio som grät för att han inte kunde närvara. Därefter tog Slayer vid. Förlåt, men jag kommer aldrig någonsin förstå mig på dem. Lika uselt och trist som sist jag såg dem. Dessutom drog regnet på ytterligare.

Vi kröp ihop vid mixplats till andra scenen och väntade tålmodigt in Iggy Pop & The Stooges. Humöret steg åter i topp när bandet äntrade scenen. Iggy, Scott Asheton, Mike Watt, Steve Mackay och James Williamson. Och vilket drag! Riktigt förbaskat bra spelning av de gamla rävarna. Ni som ska se dem på andra håll i sommar lär inte bli besvikna!

The bitter end...

Dock tog mitt Sonisphere:ande slut där och då. Vi hade utifrån prognoserna räknat med regn. Men inte i närheten av den mängden som var. Det regnade badkar mot slutet av Iggy och jag var bara knappt till hälften utrustad för vädret (trots att jag med 12 års festivalerfarenhet borde vara bättre förberedd). Sagt och gjort, Iggy avrundade sin spelning med No Fun och jag kunde bara instämma. Det var inte roligt längre, jag var sjöblöt och hur mycket jag än ville se Iron Maiden var de inte värda en förkylning. Jag hade inte så mycket till val än att retirera till ett varmt hotell.

Därtill ska tilläggas att området var sanslöst dåligt planerat. De två scenerna var dåligt placerade i förhållande till varandra och mitt uppe i allt; ett idiotiskt placerat öltält. Och med 45000 personer på ett gigantiskt gräsområde kan ni gissa hur det såg ut; gigantiska vattenhav och lervälling. Utöver den värdelösa entrén var också utgången käpprätt åt skogen. Allt som allt är Sonisphere förmodligen den sämsta festival jag någonsin besökt.

Men...

...trots att det var synd att jag missade Iron Maiden, samt Mötley Crüe och Alice Cooper som hade varit kul att se för skojs skull, var jag trots allt inte så besviken. Jag hade ändå fått se Iggy Pop. Nu behöver jag längre inte gräma mig över att jag redan efter 15-20 minuter gick ifrån hans konsert på Hultsfred för en sådär 10 år sen.

Dessutom hade jag en trevlig och fin fredagskväll. På ett soligt Gröna Lund fick jag för en spottstyver se The Cult lira loss mitt bland åk-attraktionerna. Det började segt och sömnigt men efter 3-4 låtar kom de igång. Ian Astbury vaknade till liv och började med underhållande mellansnack och kastade ut tamburiner till höger och vänster. Dock slarvade de sig igenom Dirty Little Rockstar och I Assassin från senaste albumet, samt Fire Woman. Lite trist, trötta på att köra den senare kanske? Men i övrigt var det bra drag och de avslutade fint i extranumret med She Sells Sanctuary och Love Removal Machine. Dessutom spelade de en sprillans ny låt som lät mycket lovande. Ett bra gig, om än jag tror de kan bättre, och att det nog var snäppet mer underhållande 20-30 år tidigare. Men jag är nöjd!

Bilder av C. på It's easy to get buried in the past

Smoke on the horizon

Från ett maniskt lyssnade till ett annat!

För några månader sedan i en allmän musikdiskussion med en vän kom vi via The Doors in på Ian Astbury. Jag deklarerade att min relation till The Cult bara sträckte sig till att jag var bekant med namnet och inte mer. Detta tyckte min vän att det var hög tid att ändra på och tre youtube-länkar senare var jag väldigt glad att någon hade tagit tag i detta åt mig.

Övertygelsen var ett faktum när She sells sanctuary, Fire woman och Love removal machine strömmade ut ur högtalarna att The Cult minsann var ett band jag skulle kolla upp närmare när andan föll på! Och det gjorde den här om dagen.

Väl inne på Spotify tryckte jag igång första albumet i listan som är Born into this från 2007. Sen kom jag inte längre bak i katalogen den dagen. Vilken platta! Vanligt med band och artister som hållt på i ett par decennier är att deras senaste alster oftast inte är så värst underhållande. Utan det är de äldre albumen som släpptes i början av karriären som brukar vara pärlorna. Därav tänkte jag att detta album med The Cult inte skulle vara något större hurra... men så fel jag hade. Ville gärna fortsätta lyssna vidare på resten men kunde inte hålla mig från att börja om på nämnda album igen när den var slut.

De främsta favoritspåren hittills från Born into this är Dirty little rockstar, Tiger in the sun, Sound of destruction och War Pony Destroyer. Men som sagt, hela plattan är grym rätt igenom.


Idag kom jag i alla fall mig för att lyssna vidare på några av de andra skivorna. The Cult från 1994, en seg historia som jag gav upp efter halva. Ceremony från 1991 var något bättre men inte heller någonting man direkt hänger i granen. Låtarna White och Indian fastnade dock. Sonic Temple från 1989 var däremot mycket mer intressant och den kommer definitivt få fler genomlyssningar. Men så finns ju också ovan nämnda Fire woman med där och den låten får jag bara inte nog utav! Vilken rökare!

Resan bakåt genom deras album lär fortsätta under veckans gång, om jag lyckas slita mig från Born into this vill säga.