You tell me that I dream too much

En favoritlåt, sedan långt tillbaka, jag absolut måste tipsa er om:

Dead Can Dance - The Ubiquitous Mr. Lovegrove

Grymt skön låt. Jag introducerades till Dead Can Dance för kanske 4-5 år sedan. Min mamma hade fått låna albumet Into the Labyrinth av en arbetskamrat. Vid den tidpunkten hade jag väl ännu kanske inte riktigt öppnat upp mig helt för den här sortens musik, så jag tog väl inte riktigt till mig hela skivan då som jag skulle göra nu. Däremot fastnade jag direkt för ovan nämnda låt och den har hängt med sedan dess. Favorit jag ofta återkommer till. Vad beträffar DCDs musik i övrigt så är det kanske på tiden att jag försöker sätta mig in i den lite mer. I nuläget är det mest att jag vet att jag gillar det men har ingen mer detaljerad koll på det de skapat.

La la love you...

Så, om 30 minuter är det den 14:e februari och Alla Hjärtans Dag. Oundvikligt att missa. Förra årets Alla Hjärtans spenderade jag faktiskt med en av mina största kärlekar i livet. Skivsamlingen.

Jag gissar att ett flertal musikälskare i nuläget sitter och knåpar ihop listor och blandband med favoritlåtarna om kärlek. För en sekund överraskade jag mig själv med att faktiskt tänka tanken på att hitta på något liknande. Fast så blir det inte.

Jag tycker det räcker med en låt.
Den låt som kanske borde ses som den ultimata kärlekslåten. Framförd av ett av tidernas skönaste band. En enkel låt som med glimten i ögat är rakt på sak och man blir förbannat glad av den.
Varför göra det svårare än så?


Så till er alla, vänner, familj, läsare och andra sköna lirare jag träffat på:

La la love you, don't mean maybe



Haha. Håll till godo.

Black Mountain

Genom Skivgrisen, vars länk ni har till höger här, hittade jag precis Black Mountain. De har gjort min kväll! Det här är riktigt, riktigt bra! Gå genast in på nedanstående länkar och lyssna!

http://www.myspace.com/blackmountain
http://www.blackmountainarmy.com


Tack Jimmy!

Hot dog, jumping frog, Albuquerque

Jag och Josse satt och diskuterade lite musik här om dagen. Det hela började med att jag äntligen kom ihåg att fråga om jag kunde få låna någon platta med Orange Juice av henne. Skotskt band som höll igång i slutet av 70-talet och in på 80-talet, med Edwyn Collins i spetsen, ni vet mannen med den fantastiska dunder-solohiten A girl like you. Orange Juice vid namn har jag känt till i ett antal år men aldrig hört. Så för ett par veckor sedan när jag satt och lyssnade till just Collins solo bestämde jag mig för att det var på tiden att kolla upp hans gamla band. Jag är fortfarande inte hunnit få en ordentlig uppfattning så jag återkommer med det!

Det jag däremot tänkte komma till med detta inlägg är att Josse under vår lilla diskussion om Orange Juice även kom in på Prefab Sprout. Den enda låten jag kände till var den gamla 80-tals dängan Cars & Girls, jag vet inte hur stor den låten var, jag var bara fyra år när den släpptes, men det känns som att det var en rätt stor hit.
Hur som helst, Josse berättade om låten The King of Rock n Roll och en rolig "felhörning" ur denna. Så jag fick låna en samling med Prefab också. Den är faktiskt soft att lyssna till och just ovannämnda låt sitter som ett tuggumi. Man blir fånigt glad kort och gott!

Underlig refräng, smårolig video. Vad ska man säga? Det är härligt med lite 80-tal emellanåt!
Så här har ni den:

Prefab Sprout - The King of Rock n Roll

Couldn't say the things I'm feeling, so I threw them in a song

Ed, Ed, Ed... kan man inte tycka om honom? Det här är en av hans bästa låtar. I mitt tycke vill säga. Vackert är det.

Ed Harcourt - You put a spell on me


Vidare sen till en ny upptäckt. The Alones från Stoke-on-Trent. Om man liksom jag är svag för brittiska indie/alternative/rock/whatever-band så är de här grabbarna värda dina öron för en stund. Då är det nedan nämnda debutsingel som gäller:

The Alones - Silver

Album-vecka

Det är som vanligt så mycket att göra att bloggen tyvärr få stå undan lite. Dock har jag lyssnat på väldigt mycket skivor denna veckan. Gamla godingar samt andra alster som för mig är "nya". Det vill säga att jag inte lyssnat på dem förr.

En sådan platta är Beastie Boys License to ill. Jag har alltid gillat bandet men på något vänster inte kommit mig för att lyssna på hela skivor. Fixade denna plattan förut då jag fick reda på att de i en låt samplat trummorna från Led Zeppelins When the levee breaks. Mycket bra skiva och jag måste genast införskaffa de andra.

Led Zeppelins plattor I-IV har också avverkats. Om och om igen har de snurrat och jag blir lika eld och lågor för varje rotation.

Även nästa platta har Zeppelin-anknytning då det handlar om Robert Plant och Alison Krauss nyligen utgivna album Raising Sand. Har inte lyssnat igenom den ordentligt, utan den har mest gått i bakgrunden medan jag pysslat med annat, men av den uppfattningen jag hunnit få så är den definitivt så bra som kritikerna säger. Mycket behagligt att lyssna till.

Fjärde artisten ut är ingen mindre än Leonard Cohen vilken jag räknar som min första musikaliska "idol". Det hela började någonstans i tre-årsåldern då min far en dag i bilen tog med sig ett kassettband innehållandes Cohens alster I'm your man. Efter den dagen skulle jag lyssna på det bandet varenda gång vi satte oss i bilen, sjöng med gjorde jag bestämt också. Tror det varade ett bra tag. Sen vet jag inte vad som hände för jag har inte lyssnat på Cohen alls på åratal. Har tänkt på det ett flertal gånger men inte kommit till skott. Först för någon månad sen fick jag veta vilken utav skivorna det var som pappa hade på kassetten. Nu har jag skaffat den och det är lika bra som jag minns det. Jag gillar hans djupa röst. Och Take this waltz är en odödlig klassiker.

Crash Test Dummies är nästa gäng. Just det mmm, mmm, mmm, mmm. God shuffled his feet heter skivan den kommer ifrån och är mycket lyssningsvärd.

Även försökt lyssna in mig på lite The Band, fast det har också mest stått på i bakgrunden. Fast The Weight går ofta på repeat.

97 minuter total eufori

Jag har bara en sak att säga just nu.

Heima.

Se den.

Tänk inte. Utan bara köp den omedelbart.

Något så fulländat vackert på alla vis att det inte finns ord för det.

Se den.

Ni kommer fatta.

Why can't I see what's in front of me?

Ja. När man lyssnar på så mycket musik som jag gör är det väl inte mer än naturligt att man på en årssammanfattning alltid lyckas glömma något viktigt. Tack och lov har man goa vänner som påminner en om ens fatala misstag.
Så för att återupprätta denna lilla miss får det bli ett alldeles eget, nytt, fräscht "specialinlägg" om denna grupp.

Vi snackar Infected Mushroom. Hörde dem första gången på Arvikafestivalen för några år sedan. Jag minns att jag tyckte det var bra, men sen blev det inget mer med det. Inte förrän förra året, då de återvända till Värmlandsskogarna för en ny spelning på Svergies skönaste festival. Första missen är att den spelningen givetvis ska vara med under kategorin bästa livespelningar. För det var grymt bra. Dan förberedde mig med ett par låtar några veckor innan och jag blev väldigt positivt överraskad.

Jag borde givetvis ha skaffat albumet Vicious Delicious som släpptes under förra året. Vilket jag synd och skam inte har gjort, ännu. Fast några spår har jag hört och några spår bjuds det på nedan:

In front of me
Becoming insane
Change the formality
Heavyweight
Suliman

Harrisons

De brittiska öarna bara fortsätter spotta fram det ena efter det andra bandet för mig att hylla.

Senast i raden är Harrisons. Som flera andra sköna band från Storbritannien så kommer även Harrisons från Sheffield.

Jag tog med Monday's Arms på årssammanfattningen. Bra låt fast faktum är att Dear Constable är ännu bättre. Har ni tid kan ni även avvara era öron för Wishing Well och Blue Note.

Debutalbumet släpps i slutet av januari. Undertecknad har redan hört alstret och kan varmt rekommendera er att skaffa den om ni gillar ovannämnda låtar.

Komplettering

Ingen årssammanfattning utan att man missat ett antal viktiga låtar:
(Kommer förmodligen fyllas på allt efter hand jag kommer på fler jag glömt)


Kate Nash - Foundations

The Wombats - Let's dance to Joy Division

Beirut - Nantes

2007 i låtar

Årssammanfattning är det dags för. Gör det enkelt för mig och listar årets favoritlåtar. (De som jag kommer ihåg i nuläget) Större delen släpptes under 2007, ett fåtal kan måhända vara från tidigare år, men det är under det gångna året de upptäckts och snurrat hemma hos mig.


So here we go, 2007 i 34 låtar:

Editors - Smokers Outside the Hospital Doors
Jag väntade i något som kändes mer oändligt än en evighet. Men det var värt all väntan. Jag blir fortfarande lika överväldigad när jag lyssnar på den.

Modest Mouse - Dashboard
Borde få den mest dystre på topphumör direkt.

Maps - You don't know her name
Underbart sound.

The Coshercot Honeys - We're all lions
Skönaste upptäckten i år.

iLiKETRAiNS - Terra Nova
Sanslöst jävla vackert är det.

Klaxons - Forgotten works
Förmodligen en av årets mest spelade låtar och bästa spåret från en av förra årets bästa album.

Arctic Monkeys - Flourescent Adolescent

The Pigeon Detectives - I'm not sorry

Neil Young - Ambulance blues
Under 2007 har jag äntligen introducerat mig till Young. Det här är favoritspåret hittills.

Mustasch - Double Nature

The Killers - Tranquilize

IamX - The Alternative

Martha Wainwright - B.M.F.A.

James Dean Bradfield - That's no way to tell a lie
James är tillbaka! Grym solodebutsingel. Bättre än det mesta Manics presterat på senare år.

Svenska Akademien - Vakna

Reverend and the Makers - Heavyweight champion of the world

Anna Ternheim & Fyfe Dangerfield - Lovers dream

The Veils - Lavinia

Shiny Toy Guns - Don't cry out
Rätt skönt sound. Synd att de ställde in på Arvika.

Kaiser Chiefs - Ruby

The Maccabees - Toothpaste kisses

Harrisons - Monday's arms

Snow Patrol - Chasing Cars

Studio - Self service

Just Jack - Starz in their eyes

Isolation Years - Landslide

Salem Al Fakir - Good song

Chris Cornell - You know my name

The Enemy - It's not OK

Faithless - Bombs

Hot Hot Heat - Let me in

Interpol - The Heinrich Maneuver

Hard-fi - Suburban knights

Tegan and Sara - Back in your head

Album:

1. Editors - An end has a start

2. Maps - We can create

Som vanligt tillåter inte ekonomin att införhandla nysläpta album. Men några har det blivit. Ett flertal har även lyssnats på. Många jag borde ha lyssnat på har jag inte hört än. Men det kommer. Hur som helst, ovan nämnda album är fantastiskt bra och rekommenderas varmt.

Live:

IamX samt In Flames på Arvikafestivalen.

Hångelmarathon

Inte en dag utan en ny upptäckt. The Maccabees är dagens nyfunna hjältar för min del. Som med mycket annat har jag hört talas om dem tidigare men inte hört något. Nyss spelades de på radion. Video letades upp. Det gillas mycket mycket.
Så ta en sväng in och lyssna på Toothpaste kisses. Skön låt och cool video. Hångelmarathon.

The Maccabees - Toothpaste kisses

Ännu fler!

Mer Nya Zeeland!


Motocade - Bomb squad
Motocade - My friends

The Stomps - One more night
The Stomps - The Bitch has done it again

The Phoenix Foundation - Nest egg

The Ruby Suns - It's hard to let you know

JJ72

JJ72. Irländsk pop/rock/indie-band aktiva mellan åren 1999-2006. Egentligen inte så värst märkvärdiga men helt ok. Sångaren Mark Greaney har dock en något säregen röst, vilken jag förvisso gillar men det medför att man bara pallar att lyssna på bandet i mindre doser. Så vitt jag vet släppte de bara två album, varav den ena finns i min ägo sedan några år tillbaka. Var det enkla sköna popstycket Long way south som fick mig att införskaffa den självbetitlade debutplattan. Länge sedan jag lyssnade på den nu, får väl ta och snurra igång den i helgen kanske. Att jag helt plötsligt kom att tänka på dem nu är tack vare att jag under de senaste dagarna gått igenom några gamla bland-MDs där ovannämnda låt fanns med på en utav diskarna. Blir på bra humör av den.

Long way south

Utöver den släpptes fyra spår till från den skivan som singlar. När jag ändå är i farten kan jag lika gärna rada upp dem med. Videorna är egentligen inte så mycket att hänga granen kanske, men ok poplåtar är det ändå. Fast kom ihåg vad jag nämnde ovan, att det nog ska lyssnas på i mindre doser. Marks röst tär lite på hörselnerverna i längden.

Algeria

Snow

October Swimmer

Oxygen

Favoritlåtarna pt.6: Depeche Mode - I feel you

Depeche Mode - I feel you

Depeche. Ett av de band som hängt med ett tag i mitt musiklyssnande. Så pass att jag inte minns första gången jag hörde dem eller vilken låt det kan ha varit. Min mor är helsåld på dem också. Men ett av de först starka minnen jag har från att detta band smått började nästla sig in i mina musiksmaklökar, är från 1997. Det året då albumet Ultra släpptes. I övrigt en period då 12-13-åriga lilla jag kollade en hel del på MTV (då det fortfarande visades en hel del vettigt). Låten Barrel of a gun roterade frekvent på kanalen. Ett sound och en video som kanske för mig just då var lite starkare, tyngre och mörkare än det jag brukade lyssna på vanligtvis. Minnena av den videon från den tiden sitter fortfarande väldigt tydligt. Även om det då kontrasterade lite mot mina övriga lite "snällare" lyssningsobjekt så var det något med den och musiken som jag ändå gillade. Ett par år senare hade bandets musik växt sig ännu starkare hos mig och framförallt singel-spåren från Ultra blev något utav de mesta favoriterna.

Första skivan som införskaffades av dem var en samling. Minns att jag gillade det mesta från den, men ett par spår brukade jag skippa förbi när de kom. En av dessa spår som ratades var I feel you. Antar att det var något med den som inte föll mig i smaken. Tror jag till och med prövade att lyssna på den igen vid ett senare tillfälle utan lyckat resultat. Sedan dess fick den ingen mer chans. Inte förrän jag för ett par somrar sen var till Stockholm Stadion och såg DM live för första gången. Där hände det. En bit in i konserten så river bandet av just I feel you. Och det var kanske bland det mäktigaste som jag upplevt under ett livegig. Det enda jag hade i huvudet efter att konserten var över, var att det första jag måste göra när jag kom hem igen var att spela I feel you. Sedan gick den på ständig rotation under en längre period och har förblivit en av mina främsta Depeche-favoriter. Funderat lite på hur jag har kunnat rata den så hårt tidigare, obegripligt. Lustigt ändå att det skulle ta en livekonsert för att få den att fastna. Men så är det ibland.

Låten finns med på skivan Songs of Fatih and Devotion från 1993.

We're all lions

Fick precis ett musiktips som förgyllde hela min kväll. The Greenhornes heter bandet. Tydligen lirat i bra många år, dock har de helt gått mig förbi. Har ett soft sound à la lite klassisk rock n roll/psychedelia. Jag älskar det, utan tvekan. Så gå in på länken och lyssna du med!
http://www.myspace.com/thegreenhornes


Sen måste jag återigen slå ett slag för det Nya Zeeländska bandet The Coshercot Honeys. Tipsade om dem i ett tidigare inlägg för några månader sen men jag tycker de är så förbaskat bra att jag nämner dem igen. Om någon sitter på lite låtar av dem får ni mer än gärna höra av er till undertecknad.
Lyssna här:
http://www.myspace.com/thecoshercothoneys

I keep up with the racing rats

Det blir aldrig som man tänkt sig riktigt. Åtminstone ska man aldrig lova någonting men kommer man från Värmland som jag gör så är det väl oundvikligt. (Vi bara lôver å lôver). Har gått och tänkt på ett antal saker som ska det skrivas om här men icke har det blivit av. Varit fullt upp under hösten med plugg och diverse andra ting att den riktiga tiden till att sätta sig ner och skriva inte riktigt infinner sig. Förhoppningsvis blir det bättring snart.

Ikväll spelar Editors i Stockholm. Imorgon spelar de i Köpenhamn. Jag hade hoppats att jag skulle få möjlighet att ta mig iväg. Så blev det dessvärre inte. Det känns rätt surt för jag vill inget hellre än att se dem live. Det är ju favoritbandet nummer ett som sagt.

Förhoppningsvis dyker det upp fler tillfällen.

Men för att trösta sig med någonting kan man alltid kolla in videon till tredje och senaste singeln The Racing Rats från deras andra album An end has a start. Förvisso känns videon lite för tråkigt simpel och som att bandet inte riktigt pallat med att göra något vettigt utav det. Men det tar inte ifrån att The Racing Rats är en av albumets absoluta toppspår. Ett underbart stycke musik helt enkelt, är extra svag för gitarren. Lyssna och njut. Grymt bra låt.

Time

Electric Light Orchestra - Time

Mina föräldrar har båda en drös med ELO-plattor i sina respektive samlingar. Alla de gånger jag gått igenom deras plattor har jag tänkt att jag måste lyssna in mig på ELO. Som med många andra band så är de ett namn som funnits med en under lång tid men man har inte hört något med dem. Inte heller kom jag mig aldrig för att låta vinylspelarens nål vidröra deras skivor, jag fann väl så mycket annat spännande att ELO hamnade långt ner på spellistan. Men så en dag hade min far fått Time på CD av en jobbarkompis, och drog på den medan vi drack kaffe. Jag var såld. Det om något borde väl ha fått mig att dra fram övriga skivor och spela, men konstigt nog har jag inte gjort det, fråga mig inte varför. Så jag kan inte reflektera över övrigt material. Men helt klart är att Time är en helt fantastisk skiva i mitt tycke.

Den kanske må tyckas lite naiv, eller hur man ska uttrycka det, men det har sin charm, framförallt för sin tid. Det är ändå så snyggt gjort på något vis att de "kommer undan med det".

Kanske tänker jag mest på låten Hold on tight, som jag brukar kalla för "dansbandslåten", för mig lite obegripligt att den släpptes som singel. Men det är ju jag, för mig känns den lite smått malplacerad fast ändå... den har sin charm den med.

Går egentligen inte att beskriva en känsla, men när jag lyssnar på Time och framförallt vissa partier så kommer man på sig själv med att tycka att det bara är helt fullkomligt briljant. Jag är nog kanske till och med beredd att säga att den här skivan är en av mina topp 5 favoriter. Det är en sådan där skiva som man kan lyssna på om och om igen utan att den tappar. Man kan låta det gå längre perioder mellan lyssningarna men nästa gång man spelar den blir man fortfarande lika glad som man blev första gången man hörde den.

Lyssna:

Twilight

Ticket to the moon

Here is the news

Fast personliga favoritspår är det sköna instrumentala stycket Another heart breaks samt 21st century man. Eventuellt försöker jag lägga upp lite smakprov senare, fast jag rekommenderar er att köpa hela plattan istället. Så att ni får hela konceptet.

Wonders never cease

Som sagt, det har varit på tok för mycket annat hela oktober så bloggen har fått vila. Men nu väntar några dagars ledighet så nu är det återupplivningsdags.

Börjar lite smått med en skön låtrekommendation;
Morcheeba - Wonders never cease
Kan inte minnas att jag hört något mer med bandet men någon dag ska jag ta tag i det också. Helt klart är att det här är en mycket skön låt. Så sväng in på länken och vrid upp volymen.

Pieces of the People We Love & Empire

Yes. Av de sex plattorna jag nämnde i förra inlägget ska jag kommentera två utav dem här och nu.

Börjar med The Rapture - Pieces of the people we love. New York-kvarteten är stora personliga favoriter sen några år tillbaka då jag först hörde tuffa House of Jealous Lovers från förra plattan Echoes. En skiva som visade sig inte vara lika rolig som jag hade hoppats på. Ett gäng riktigt bra låtar återfinns där, dock blandat med några mindre roliga utsvävningar som sänkte betyget. Så när jag hörde den suveränt sköna låten Get myself into it förra hösten blev jag mitt i alla eufori lite rädd för att PotPWL skulle följa liknande mönster som föregångaren. Några starka spår men övriga tråkiga. (En tendens som oftast är allt för vanlig i allmänhet). Nu när jag äntligen har plattan i min ägo kan jag bara konstatera motsaten. Jag skiter i att det är olämpligt att svära, för fyn fan vilken djälva skön skiva PotPWL är! Om Echoes var lite "mörkare" så är PotPWL motsatsen. Det dansanta är kvar och nästan dubblerat. Man kommer i någon slags tokig topphumörsstämning och inte ens den lame skulle kunna sitta still till det här. Har ni inte upptäckt The Rapture än så det på tiden att ni tar tag i det.

Andra skivan jag tänkt nämna är Kasabians Empire

Debutplattan var hur skön som helst. Empire är... ja. Jag vet inte vad som är fel egentligen. Det är något som saknas. Blev killarna så självsäkra att de slarvade bort det lilla extra när de satte ihop uppföljaren? Har de tappat glöden? Eller vad fan gick snett? Det är inte riktigt samma sköna flow i soundet, Tom Meighan har inte samma släpande arrogans i sin röst. Det är... nä. Jag vet ärligt talat inte vad som gått snett men någonting är det. Jag hade hoppats på lite mer med tanke på grymma singeln Shoot the runner. Men den förblir också höjdpunkten på skivan. Jag är fruktansvärt besviken.