2007 i låtar

Årssammanfattning är det dags för. Gör det enkelt för mig och listar årets favoritlåtar. (De som jag kommer ihåg i nuläget) Större delen släpptes under 2007, ett fåtal kan måhända vara från tidigare år, men det är under det gångna året de upptäckts och snurrat hemma hos mig.


So here we go, 2007 i 34 låtar:

Editors - Smokers Outside the Hospital Doors
Jag väntade i något som kändes mer oändligt än en evighet. Men det var värt all väntan. Jag blir fortfarande lika överväldigad när jag lyssnar på den.

Modest Mouse - Dashboard
Borde få den mest dystre på topphumör direkt.

Maps - You don't know her name
Underbart sound.

The Coshercot Honeys - We're all lions
Skönaste upptäckten i år.

iLiKETRAiNS - Terra Nova
Sanslöst jävla vackert är det.

Klaxons - Forgotten works
Förmodligen en av årets mest spelade låtar och bästa spåret från en av förra årets bästa album.

Arctic Monkeys - Flourescent Adolescent

The Pigeon Detectives - I'm not sorry

Neil Young - Ambulance blues
Under 2007 har jag äntligen introducerat mig till Young. Det här är favoritspåret hittills.

Mustasch - Double Nature

The Killers - Tranquilize

IamX - The Alternative

Martha Wainwright - B.M.F.A.

James Dean Bradfield - That's no way to tell a lie
James är tillbaka! Grym solodebutsingel. Bättre än det mesta Manics presterat på senare år.

Svenska Akademien - Vakna

Reverend and the Makers - Heavyweight champion of the world

Anna Ternheim & Fyfe Dangerfield - Lovers dream

The Veils - Lavinia

Shiny Toy Guns - Don't cry out
Rätt skönt sound. Synd att de ställde in på Arvika.

Kaiser Chiefs - Ruby

The Maccabees - Toothpaste kisses

Harrisons - Monday's arms

Snow Patrol - Chasing Cars

Studio - Self service

Just Jack - Starz in their eyes

Isolation Years - Landslide

Salem Al Fakir - Good song

Chris Cornell - You know my name

The Enemy - It's not OK

Faithless - Bombs

Hot Hot Heat - Let me in

Interpol - The Heinrich Maneuver

Hard-fi - Suburban knights

Tegan and Sara - Back in your head

Album:

1. Editors - An end has a start

2. Maps - We can create

Som vanligt tillåter inte ekonomin att införhandla nysläpta album. Men några har det blivit. Ett flertal har även lyssnats på. Många jag borde ha lyssnat på har jag inte hört än. Men det kommer. Hur som helst, ovan nämnda album är fantastiskt bra och rekommenderas varmt.

Live:

IamX samt In Flames på Arvikafestivalen.

Hångelmarathon

Inte en dag utan en ny upptäckt. The Maccabees är dagens nyfunna hjältar för min del. Som med mycket annat har jag hört talas om dem tidigare men inte hört något. Nyss spelades de på radion. Video letades upp. Det gillas mycket mycket.
Så ta en sväng in och lyssna på Toothpaste kisses. Skön låt och cool video. Hångelmarathon.

The Maccabees - Toothpaste kisses

Ännu fler!

Mer Nya Zeeland!


Motocade - Bomb squad
Motocade - My friends

The Stomps - One more night
The Stomps - The Bitch has done it again

The Phoenix Foundation - Nest egg

The Ruby Suns - It's hard to let you know

JJ72

JJ72. Irländsk pop/rock/indie-band aktiva mellan åren 1999-2006. Egentligen inte så värst märkvärdiga men helt ok. Sångaren Mark Greaney har dock en något säregen röst, vilken jag förvisso gillar men det medför att man bara pallar att lyssna på bandet i mindre doser. Så vitt jag vet släppte de bara två album, varav den ena finns i min ägo sedan några år tillbaka. Var det enkla sköna popstycket Long way south som fick mig att införskaffa den självbetitlade debutplattan. Länge sedan jag lyssnade på den nu, får väl ta och snurra igång den i helgen kanske. Att jag helt plötsligt kom att tänka på dem nu är tack vare att jag under de senaste dagarna gått igenom några gamla bland-MDs där ovannämnda låt fanns med på en utav diskarna. Blir på bra humör av den.

Long way south

Utöver den släpptes fyra spår till från den skivan som singlar. När jag ändå är i farten kan jag lika gärna rada upp dem med. Videorna är egentligen inte så mycket att hänga granen kanske, men ok poplåtar är det ändå. Fast kom ihåg vad jag nämnde ovan, att det nog ska lyssnas på i mindre doser. Marks röst tär lite på hörselnerverna i längden.

Algeria

Snow

October Swimmer

Oxygen

Favoritlåtarna pt.6: Depeche Mode - I feel you

Depeche Mode - I feel you

Depeche. Ett av de band som hängt med ett tag i mitt musiklyssnande. Så pass att jag inte minns första gången jag hörde dem eller vilken låt det kan ha varit. Min mor är helsåld på dem också. Men ett av de först starka minnen jag har från att detta band smått började nästla sig in i mina musiksmaklökar, är från 1997. Det året då albumet Ultra släpptes. I övrigt en period då 12-13-åriga lilla jag kollade en hel del på MTV (då det fortfarande visades en hel del vettigt). Låten Barrel of a gun roterade frekvent på kanalen. Ett sound och en video som kanske för mig just då var lite starkare, tyngre och mörkare än det jag brukade lyssna på vanligtvis. Minnena av den videon från den tiden sitter fortfarande väldigt tydligt. Även om det då kontrasterade lite mot mina övriga lite "snällare" lyssningsobjekt så var det något med den och musiken som jag ändå gillade. Ett par år senare hade bandets musik växt sig ännu starkare hos mig och framförallt singel-spåren från Ultra blev något utav de mesta favoriterna.

Första skivan som införskaffades av dem var en samling. Minns att jag gillade det mesta från den, men ett par spår brukade jag skippa förbi när de kom. En av dessa spår som ratades var I feel you. Antar att det var något med den som inte föll mig i smaken. Tror jag till och med prövade att lyssna på den igen vid ett senare tillfälle utan lyckat resultat. Sedan dess fick den ingen mer chans. Inte förrän jag för ett par somrar sen var till Stockholm Stadion och såg DM live för första gången. Där hände det. En bit in i konserten så river bandet av just I feel you. Och det var kanske bland det mäktigaste som jag upplevt under ett livegig. Det enda jag hade i huvudet efter att konserten var över, var att det första jag måste göra när jag kom hem igen var att spela I feel you. Sedan gick den på ständig rotation under en längre period och har förblivit en av mina främsta Depeche-favoriter. Funderat lite på hur jag har kunnat rata den så hårt tidigare, obegripligt. Lustigt ändå att det skulle ta en livekonsert för att få den att fastna. Men så är det ibland.

Låten finns med på skivan Songs of Fatih and Devotion från 1993.

We're all lions

Fick precis ett musiktips som förgyllde hela min kväll. The Greenhornes heter bandet. Tydligen lirat i bra många år, dock har de helt gått mig förbi. Har ett soft sound à la lite klassisk rock n roll/psychedelia. Jag älskar det, utan tvekan. Så gå in på länken och lyssna du med!
http://www.myspace.com/thegreenhornes


Sen måste jag återigen slå ett slag för det Nya Zeeländska bandet The Coshercot Honeys. Tipsade om dem i ett tidigare inlägg för några månader sen men jag tycker de är så förbaskat bra att jag nämner dem igen. Om någon sitter på lite låtar av dem får ni mer än gärna höra av er till undertecknad.
Lyssna här:
http://www.myspace.com/thecoshercothoneys

I keep up with the racing rats

Det blir aldrig som man tänkt sig riktigt. Åtminstone ska man aldrig lova någonting men kommer man från Värmland som jag gör så är det väl oundvikligt. (Vi bara lôver å lôver). Har gått och tänkt på ett antal saker som ska det skrivas om här men icke har det blivit av. Varit fullt upp under hösten med plugg och diverse andra ting att den riktiga tiden till att sätta sig ner och skriva inte riktigt infinner sig. Förhoppningsvis blir det bättring snart.

Ikväll spelar Editors i Stockholm. Imorgon spelar de i Köpenhamn. Jag hade hoppats att jag skulle få möjlighet att ta mig iväg. Så blev det dessvärre inte. Det känns rätt surt för jag vill inget hellre än att se dem live. Det är ju favoritbandet nummer ett som sagt.

Förhoppningsvis dyker det upp fler tillfällen.

Men för att trösta sig med någonting kan man alltid kolla in videon till tredje och senaste singeln The Racing Rats från deras andra album An end has a start. Förvisso känns videon lite för tråkigt simpel och som att bandet inte riktigt pallat med att göra något vettigt utav det. Men det tar inte ifrån att The Racing Rats är en av albumets absoluta toppspår. Ett underbart stycke musik helt enkelt, är extra svag för gitarren. Lyssna och njut. Grymt bra låt.

Time

Electric Light Orchestra - Time

Mina föräldrar har båda en drös med ELO-plattor i sina respektive samlingar. Alla de gånger jag gått igenom deras plattor har jag tänkt att jag måste lyssna in mig på ELO. Som med många andra band så är de ett namn som funnits med en under lång tid men man har inte hört något med dem. Inte heller kom jag mig aldrig för att låta vinylspelarens nål vidröra deras skivor, jag fann väl så mycket annat spännande att ELO hamnade långt ner på spellistan. Men så en dag hade min far fått Time på CD av en jobbarkompis, och drog på den medan vi drack kaffe. Jag var såld. Det om något borde väl ha fått mig att dra fram övriga skivor och spela, men konstigt nog har jag inte gjort det, fråga mig inte varför. Så jag kan inte reflektera över övrigt material. Men helt klart är att Time är en helt fantastisk skiva i mitt tycke.

Den kanske må tyckas lite naiv, eller hur man ska uttrycka det, men det har sin charm, framförallt för sin tid. Det är ändå så snyggt gjort på något vis att de "kommer undan med det".

Kanske tänker jag mest på låten Hold on tight, som jag brukar kalla för "dansbandslåten", för mig lite obegripligt att den släpptes som singel. Men det är ju jag, för mig känns den lite smått malplacerad fast ändå... den har sin charm den med.

Går egentligen inte att beskriva en känsla, men när jag lyssnar på Time och framförallt vissa partier så kommer man på sig själv med att tycka att det bara är helt fullkomligt briljant. Jag är nog kanske till och med beredd att säga att den här skivan är en av mina topp 5 favoriter. Det är en sådan där skiva som man kan lyssna på om och om igen utan att den tappar. Man kan låta det gå längre perioder mellan lyssningarna men nästa gång man spelar den blir man fortfarande lika glad som man blev första gången man hörde den.

Lyssna:

Twilight

Ticket to the moon

Here is the news

Fast personliga favoritspår är det sköna instrumentala stycket Another heart breaks samt 21st century man. Eventuellt försöker jag lägga upp lite smakprov senare, fast jag rekommenderar er att köpa hela plattan istället. Så att ni får hela konceptet.

Wonders never cease

Som sagt, det har varit på tok för mycket annat hela oktober så bloggen har fått vila. Men nu väntar några dagars ledighet så nu är det återupplivningsdags.

Börjar lite smått med en skön låtrekommendation;
Morcheeba - Wonders never cease
Kan inte minnas att jag hört något mer med bandet men någon dag ska jag ta tag i det också. Helt klart är att det här är en mycket skön låt. Så sväng in på länken och vrid upp volymen.

Pieces of the People We Love & Empire

Yes. Av de sex plattorna jag nämnde i förra inlägget ska jag kommentera två utav dem här och nu.

Börjar med The Rapture - Pieces of the people we love. New York-kvarteten är stora personliga favoriter sen några år tillbaka då jag först hörde tuffa House of Jealous Lovers från förra plattan Echoes. En skiva som visade sig inte vara lika rolig som jag hade hoppats på. Ett gäng riktigt bra låtar återfinns där, dock blandat med några mindre roliga utsvävningar som sänkte betyget. Så när jag hörde den suveränt sköna låten Get myself into it förra hösten blev jag mitt i alla eufori lite rädd för att PotPWL skulle följa liknande mönster som föregångaren. Några starka spår men övriga tråkiga. (En tendens som oftast är allt för vanlig i allmänhet). Nu när jag äntligen har plattan i min ägo kan jag bara konstatera motsaten. Jag skiter i att det är olämpligt att svära, för fyn fan vilken djälva skön skiva PotPWL är! Om Echoes var lite "mörkare" så är PotPWL motsatsen. Det dansanta är kvar och nästan dubblerat. Man kommer i någon slags tokig topphumörsstämning och inte ens den lame skulle kunna sitta still till det här. Har ni inte upptäckt The Rapture än så det på tiden att ni tar tag i det.

Andra skivan jag tänkt nämna är Kasabians Empire

Debutplattan var hur skön som helst. Empire är... ja. Jag vet inte vad som är fel egentligen. Det är något som saknas. Blev killarna så självsäkra att de slarvade bort det lilla extra när de satte ihop uppföljaren? Har de tappat glöden? Eller vad fan gick snett? Det är inte riktigt samma sköna flow i soundet, Tom Meighan har inte samma släpande arrogans i sin röst. Det är... nä. Jag vet ärligt talat inte vad som gått snett men någonting är det. Jag hade hoppats på lite mer med tanke på grymma singeln Shoot the runner. Men den förblir också höjdpunkten på skivan. Jag är fruktansvärt besviken.

Covers pt.3 - Lovesick

Lovesick. Första gången jag hörde den tror jag var när jag på måfå satt och hämtade hem lite Bob Dylan-låtar för några år sedan. Förmodligen inför hans första konsert i Karlstad. Plockade lite titlar som lät intressanta och bland dem lyckades jag få med den här. Jag är inte så jätteinsatt i Dylans enorma låtskatt men av det jag hört är Lovesick en av mina främsta favoriter med honom. Hans raspiga röst, det nästan släpande soundet. Ja, det är någon slags skön stämning över låten som jag gillar. Snubblade över en liveversion av den framförd av The White Stripes. Den är inte ens i närheten av att slå Dylans original men det är rätt skön version. Dylan har något rakt och lite bittert i sitt framförande. Jack White har desperationen och frustrationen. Jag kan tycka att hans röst kan bli lite för mycket ibland, jag gillar verkligen White Stripes men de ska höras i lagom dos. Men som sagt en inte allt för tokig cover. Lyssna själva:

Bob Dylans original
White Stripes cover

4 x New Zealand

Länge sen jag kom med något myspace-tips så det börjar bli dags för det igen. En av mina kontakter över på de brittiska öarna brukar komma med sköna tips på band lite titt som tätt. Denna gång var det The Checks från New Zealand som det tipsades om. Lite lagomt småskitig, bluesig, alternative rock. Egentligen ingen större utstickare kanske men de är rätt schysta så ta en sväng in och lyssna.

Genom The Checks sida hittade jag i min tur ett snäppet ännu intressantare band, även de från New Zealand. The Coshercot Honeys. De går under kategorierna garage / psychedelic / pop, som jag sagt tidigare är jag inget vidare på att beskriva sound så jag ska inte ge mig in på det utan hoppas istället att det räcker med att jag säger att jag tycker The Coshercot Honeys är riktigt intressanta. Ska ni bara kolla upp ett band denna vecka så är det just de här ni ska ge en chans!

Håller mig kvar på New Zealand och tipsar återigen om The Veils vars låt Lavinia, som finns att höra på sidan, jag talat mig varm om i ett tidigare inlägg. Mycket bra band som ni också ska ta er tid för.

Från samma plats hittar ni även bandet The Electric Confectionaires som har ett skönt sound som doftar lite 60/70-tal. Även de är absolut värda att låna era öron för en stund.

Covers pt.2 - Blue Monday

För cirka fem år sedan hade jag turen att få se sköna Swan Lee uppträda som förband till Suede när de lirade i Stockholm. Jag hade bara hört en låt med danska Swan Lee vid det tillfället och hade inga större förväntningar. Blev glatt överraskad. Deras finstämda pop skapade en väldigt mysig stämning inne på Cirkus. En av låtarna var en cover på New Orders gamla discodänga Blue Monday. Originalversionen är utan tvekan en odödlig klassiker som man aldrig tröttnar på, men Swan Lee's tolkning är minst lika grym. En fin och stämningsfull version. Absolut värd era öron, så här har ni Blue Monday x 2:

original av New Order
cover av Swan Lee

Covers pt.1 - Mass destruction

OK. Så jag ska försöka starta en annan "serie" som jag gått och tänkt på ett tag. Intressanta covers. Jobbade på ett kulturevenemang här i staden i fredags där bl.a. Kristofer Åström spelade. Fick lite feeling och dagen efter dammade jag av de två plattor jag har med honom. Har en specialversion av So much for staying alive där en extraplatta finns med. Jag har förmodligen knappt lyssnat på den för på den för jag hade ingen aning om covern jag hittade där. En lågmäld version av Faithless Mass destruction närmare bestämt. Så nedan följer original och cover:

original av Faithless
cover av Kristofer Åström & Hidden Truck

You came on your own

På Editors hemsida kan man nu se videon till nya singeln An end has a start. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om videon, känns som en liten kontrast, den kanske kan ses som lite smått oväntad av ett band som Editors, eller inte. Inte vet jag och det spelar egentligen ingen roll. För oavsett vilket så är det en mycket bra låt.

Funderar på om jag ska försöka ta mig till Stockholm i november för att se dem lira på Debaser Medis, eller alternativt på Vega i Köpenhamn. Köpenhamn känns mer lockande. Stockholm är ingen stad jag gärna åker till om det inte är för att få se ett band. Det har hänt två gånger, Suede och Depeche Mode. Två bra resor. Var faktiskt på väg en gång för att se JJ72 också, men hoppade av i sista stund och tur var väl det, för de ställde in och mina vänner fick resa helt i onödan. Editors skulle kunna bli helt suveränt...rent ut sagt så skulle min just nu högsta dröm gå i uppfyllelse. Men sen återstår ju frågan om någon vill hänga med mig så klart. Det tåls att fundera på den saken i alla fall.

Kolla på videon vet ja.

Go your own way

OK. Det är en lite småruffsig och slyngelung variant, men jag ska ärligt erkänna att jag starkt gillar den. Jag snackar om Autopilot Society's cover på Fleetwood Mac's gamla sköna dänga Go your own way som kan ses och höras i nya MQ-reklamen. Hela låten och videon med Autopilot Society har ni här.
Go your own way är en av mina favoritlåtar med Fleetwood och Autopilots version sätter nån ny skön touch till den. Knäcker inte originalet på långa vägar men det är en fräsh fläkt.

You don't know her name

Dagens tips är brittiska Maps. Smått omtalad vad det verkar som, kanske "the next big thing". Vem vet. Hade turen att höra nedanstående låt på radion för ett tag sen och föll för den direkt.

Maps - You don't know her name

Tema Skottland

Min enorma längtan efter att få återvända till Edinburgh slog till ganska hårt förut efter att ha sett förra lördagens avsnitt av Rebus. Så eftersom mitt huvud under halva dagen varit uppfyllt av denna underbara stad så får det bli tema Skottland i detta inlägg. Detta i form av några personliga favoritband och låtar från detta sköna land:

Idlewild - Little Discourage
Mogwai - Friend of the night
Travis - Coming around
Simple Minds - Don't you (forget about me)
Dogs Die in Hot Cars - Godhopping
Franz Ferdinand - Darts of pleasure

Kiss + Swallow

Ännu är jag inte riktigt klar med mina försök till att frälsa in er på I Am X. Debutskivan Kiss + Swallow landade i brevlådan idag. Eftersom jag gav tre smakprov från andra albumet The Alternative i förra inlägget så tänkte jag bjuda på mina tre favoritspår från denna platta också. Avslutningsvis länkar jag även till två videor, en låt från vardera platta. Så, lyssna, se och njut:

Kiss and Swallow - Helt enkelt en grym låt som dessutom väcker fina minnen från konserten på Arvikafestivalen i somras, när jag och kusinen dansade som tokar, framförallt till den här låten.

Mercy - Lite lugnare låt men med samma behagliga sound

Skin Vision - Skönt medryckande

videos:

President från The Alternative

Missile från Kiss + Swallow

Hittade även ett inslag med Chris Corner där han berättar om sina tankar kring I Am X. Tycker jag ni ska kolla in om ni har tid.

(Från Arvikafestivalen i somras. Efter mycket om och men lyckades jag tillslut få en rätt bra bild utan en massa händer i vägen.)

3 x I Am X

Att jag är svag för Chris Corner är knappast någon hemlighet för er som troget följer mina inlägg. Idag så landade äntligen The Alternative med I Am X i min brevlåda. Kiss and Swallow är dock fortfarande restnoterad men förhoppningsvis kommer den i veckan också. Väntan har varit lång nu. The Alternative har roterat friskt och på hög volym, väggarna i min lya har nästan durat. Inte enbart för att jag kände att mina grannar behövde höra lite schyst musik utan även för att I Am X sound är så djävulskt härligt att det måste krämas på till max. För att ni ska få en hint om vad jag snackar om så kommer här tre länkar till de tre allra bästa spåren:

The Alternative - Det är cirka 1,20 min in i låten när refrängen drar igång som det blir riktigt riktigt bra. Så få inte för er att ge upp för tidigt!

S.H.E - Länkat till den tidigare men den är värd att nämnas igen och igen. Mäktig är bara förnamnet. Nackhåren reser sig.

After every party I die - Röj undan på golvet och låt era dansnerver förföras av de sköna tonerna och Chris grymma röst.




Övertygade? Klart ni är, så bums iväg och inhandla skivorna.