Musikfeber

tisdag, augusti 24, 2010

Have you heard the latest? pt.15

Den här serien har haft lite sommaruppehåll, och jag också på sätt och vis. Men jag känner att jag har återfått inspirationen och har så sakteligen börjat komma igång med regelbundet bloggande igen. I takt med det ska jag på nytt försöka skaka liv i de här inläggen.

So here we go. Ett gäng nya låtar, några har jag snappat upp från radion och några har jag hittat hos bloggvännerna på It's easy to get buried in the Past, Skivgrisen, BoggBlogg och Retrolistan/Poplistan. Här hittar vi bland annat lovande nytt från Interpol, Manic Street Preachers samt underbara The Coral. Samt en överraskning i form av Tom Jones.

Interpol - Lights

The Coral - 1000 Years

Manic Street Preachers - (It's not War) Just the end of Love

Adrian Lux - Teenage Crime

Tom Jones - What Good Am I?

Washed Out - Belong

Wild Nothing - Summer Holiday

fredag, augusti 20, 2010

In the Spotlight 2010 pt.21: Foals

En dag för två år sedan. Jag stod och donade med diverse köksbestyr. I stereon snurrade senaste Sonic-samlingen. Med på den fanns Balloons med Foals. Vi snackar inte kärlek vid första öronkastet. Vi snackar KÄRLEK vid första öronkastet. Där och då glömde jag allt vad disk och kokande potatis hette. Jag släppte genast det jag hade för händerna för att ta reda på mer. Debutplattan Antidotes införskaffades och sedan dess har jag och Foals haft en blystark kärleksrelation.

Har otåligt väntat på en uppföljare och i maj dök den äntligen upp, Total Life Forever. Och väntan har verkligen inte varit förgäves! Den har Foals karakteristiska sound samtidigt som de har tagit ett steg vidare från debuten. Plattan andas en öppnare atmosfär och den kan nog upplevas mer lättillgänglig för den som hade svårt för Antidotes.

Det härliga öppningsspåret Blue Blood är min solklara favorit. Nya singeln Miami sätter jag gärna på repeat också, och Titelspåret är den lika skön att försvinna bort i. Första smakprovet Spanish Sahara är det spåret som skiljer sig mest från de övriga låtarna. Men den är riktigt mäktig bara man tillåter sig att lyssna till hela. Den byggs upp på ett riktigt behagligt sätt. Det är en av många saker jag gillar med bandet, att de ofta börjar försiktigt i låtarna för att sedan bygga upp och fylla ut dem allt eftersom sekunderna tickar iväg. Deras sound gör sig utmärkt för det. After Glow är ett bra exempel. I urvalet av låtar jag vill tipsa lite extra om ska jag givetvis inte glömma bort den fabulösa singeln This Orient.

Det är en förbaskat bra platta och den räknas hittills lätt till en av årets bästa. Men det är inte riktigt full pott på betygsskalan, vilket nog beror på min platinahårda förälskelse i debutskivan. Antidotes har fortfarande något som sätter mitt hjärta i brand några Celsius-grader högre än TLF. Men är TLF en utmärkt uppföljare. Det låter nytt och det låter Foals. Precis som det ska vara!

Tyvärr finns inte Total Life Forever på Spotify, men tro mig när jag säger att det är värt pengarna att langa iväg en beställning på den. Däremot finns Antidotes att hitta på Spottan om ni vill lyssna till den.

Foals på

No mercy on your soul

Jag kan helt enkelt inte låta bli den.

Insåg det efter att ha hört och sett den framföras live på Sonisphere.

Kära läsare, det är dags för en Guilty Pleasure!

Det var ju trots allt ett bra tag sedan jag sist nämnde en sådan, så jag kan gott slinka emellan de vanliga tipsen med en nu!

Any Means Necessary med Hammerfall.

onsdag, augusti 18, 2010

In the Spotlight 2010 pt.20: Zeromancer

Fasiken vad tiden går fort! Inför det här inlägget insåg jag att det är ungefär 10 år sedan jag upptäckte det norska industrirockelektro-bandet Zeromancer. Jag var rätt såld på dem under gymnasiet. Sen avtog intresset en aning men de har alltid fortsatt hänga med på ett litet hörn.

Femte studioalbumet The Death of Romance släpptes nu i år. Först tyckte jag att det var en rätt tråkig historia, ett resultat av att den nog släpptes lite för snabbt efter föregående års album Sinners International. Men ju mer jag har lyssnat desto mer har den växt och i skrivande stund tycker jag att den är mycket bättre än Sinners.

Under de första lyssningarna var det bara Revengefuck som fastnade. Men de senaste vändorna har i princip alla låtar växt och ett flertal av dem har fångat intresset lite extra, som Murder Sound och Industrypeople. Även The Hate Alphabet och V får gärna gå ett extra varv.

Bandets texter har aldrig varit något som ens är i närheten av att hänga upp i granen. Men jag är väldigt svag för deras sound. Tungt och elektroniskt är en kombination jag sällan tackar nej till! Trivs ni i samma vatten och har 45 minuter till övers, då kan The Death of Romance vara ett album för er att kolla upp.

Zeromancer på

Find the exit sign and disappear

Jag tycker väldigt mycket om hårdrock. Men av någon outgrundlig anledning lyckas den genren bli ohälsosamt exkluderad i den här bloggen. Aldrig har jag riktigt begripit varför det blivit så heller. Men jag ska försöka bättre mig vad gäller att skriva om de tyngre tonerna.

Här har ni i alla fall ett första steg, dagens mest spelade låt: The Mirror's Truth med In Flames från albumet A Sense of Purpose från 2008:

In the Spotlight 2010 pt.19: Darwin Deez

Radar Detector.

Säkert har ni hört den på sina håll under året. Minns att Boggen tipsade om Darwin Deez redan i höstas, men av någon anledning fastnade inte låten då. Det krävdes ett dagligt tjatande från Zane Lowe under våren för att tillslut få mig att fatta grejen med killen bakom den säregna frisyren.

Den självbetitlade debutplattan är ingen dum historia. Ett typiskt album som får allting att kännas avslappnat, och gör en på bra humör. Dock kan jag bli lite trött på de enkla gitarriffen emellanåt, men det är överkomligt. Somliga dagar behöver man bara enkel feel-good-indie, och då är Darwin Deez en rekommenderad kille att fylla ut dina högtalare med.

Lyssna på: Constellations, Bed Space

Darwin Deez på

tisdag, augusti 17, 2010

In the Spotlight 2010 pt.18: Surfer Blood

Redan i slutet av förra året började bloggar runtomkring surra om bandet Surfer Blood och varna för att de skulle bli en högst intressant akt att hålla koll på 2010. Singeln Swim var ett smakprov som intygade det. Efter att ha kört albumet Astro Coats på repeat kan jag inget annat än att stämma upp i hyllningskörerna. De känns lite som en korsning av The Shins och Built to Spill, med en lätt touch av 90-talsindie, samtidigt som det känns fräscht och uppfriskande. Faktum är att jag har oerhört svårt för att välja ut vilka låtar jag tycker att ni ska lyssna lite extra på för hela albumet är suveränt rakt igenom!

Rekommenderar er varmast att surfa in på Spotify nedan och ta er an Astro Coats. It's great stuff man! Och har ni inte Spotify har jag en drös med invites till övers, bara att lämna en liten kommentar så ordnar vi upp det!

Lyssna på: Floating Vibes, Slow Jabroni, Twin Peaks

Surfer Blood på

fredag, augusti 13, 2010

You Are the Ocean and I'm Good at Drowning

Noterade precis att jag i mitt inlägg om Phantogram längre ner inte fick med låten You Are the Ocean and I'm Good at Drowning. Inte bara en suveränt bra låt från ett suveränt band, det är nog dessutom en av årets bästa låttitlar.

Åtgärdar missen och ger låten ett alldeles eget inlägg istället. Varsågoda, dagens låt:

torsdag, augusti 12, 2010

In the Spotlight 2010 pt.17: The Rumours

Saknar du The Strokes från deras Is This It-period? Då ska du kolla upp bandet The Rumours. Min gode vän Dan tipsade mig om deras Like a Cat on a Hot Tin Roof nyligen. Har lyssnat igenom plattan From The Corner Into Your Ear ett par gånger och det är ett hyggligt alternativrock-album. Liknelserna till ett debuterande The Strokes är nästan skrämmande. Inte lika bra som Casablancas och hans mannar, men det är helt klart ett gäng värt att slänga i spellistan om du är ett fan av alternativ rock.

The Rumours på

söndag, augusti 08, 2010

The Cult & årets sämsta festival

Ja, man kan väl lugnt säga att Sonisphere inte direkt har varit min festival i år. Först går Dio bort, det var ju främst för Heaven & Hell jag ville åka, och väl på plats var och blev inget riktigt som väntat...

Vi tar det från början...

Vi tog oss till Stora Skuggan mitt på eftermiddagen och möttes av lätt regn och en sanslöst kass entrélösning. Glöm köerna. Det var en enda stor hög. TVÅ smala ingångar för de med armband. 45000 besökare var totalt väntade. Grattis.

När vi väl kom in hann vi se sista låten med Anthrax, sen tog Hammerfall över. Regnet ökade på. Bandeta sångare, Joacim Cans, uttryckte det som: "någon jävel där uppe som inte gillar hårdrock!" Min kusin sa att det förmodligen var Dio som grät för att han inte kunde närvara. Därefter tog Slayer vid. Förlåt, men jag kommer aldrig någonsin förstå mig på dem. Lika uselt och trist som sist jag såg dem. Dessutom drog regnet på ytterligare.

Vi kröp ihop vid mixplats till andra scenen och väntade tålmodigt in Iggy Pop & The Stooges. Humöret steg åter i topp när bandet äntrade scenen. Iggy, Scott Asheton, Mike Watt, Steve Mackay och James Williamson. Och vilket drag! Riktigt förbaskat bra spelning av de gamla rävarna. Ni som ska se dem på andra håll i sommar lär inte bli besvikna!

The bitter end...

Dock tog mitt Sonisphere:ande slut där och då. Vi hade utifrån prognoserna räknat med regn. Men inte i närheten av den mängden som var. Det regnade badkar mot slutet av Iggy och jag var bara knappt till hälften utrustad för vädret (trots att jag med 12 års festivalerfarenhet borde vara bättre förberedd). Sagt och gjort, Iggy avrundade sin spelning med No Fun och jag kunde bara instämma. Det var inte roligt längre, jag var sjöblöt och hur mycket jag än ville se Iron Maiden var de inte värda en förkylning. Jag hade inte så mycket till val än att retirera till ett varmt hotell.

Därtill ska tilläggas att området var sanslöst dåligt planerat. De två scenerna var dåligt placerade i förhållande till varandra och mitt uppe i allt; ett idiotiskt placerat öltält. Och med 45000 personer på ett gigantiskt gräsområde kan ni gissa hur det såg ut; gigantiska vattenhav och lervälling. Utöver den värdelösa entrén var också utgången käpprätt åt skogen. Allt som allt är Sonisphere förmodligen den sämsta festival jag någonsin besökt.

Men...

...trots att det var synd att jag missade Iron Maiden, samt Mötley Crüe och Alice Cooper som hade varit kul att se för skojs skull, var jag trots allt inte så besviken. Jag hade ändå fått se Iggy Pop. Nu behöver jag längre inte gräma mig över att jag redan efter 15-20 minuter gick ifrån hans konsert på Hultsfred för en sådär 10 år sen.

Dessutom hade jag en trevlig och fin fredagskväll. På ett soligt Gröna Lund fick jag för en spottstyver se The Cult lira loss mitt bland åk-attraktionerna. Det började segt och sömnigt men efter 3-4 låtar kom de igång. Ian Astbury vaknade till liv och började med underhållande mellansnack och kastade ut tamburiner till höger och vänster. Dock slarvade de sig igenom Dirty Little Rockstar och I Assassin från senaste albumet, samt Fire Woman. Lite trist, trötta på att köra den senare kanske? Men i övrigt var det bra drag och de avslutade fint i extranumret med She Sells Sanctuary och Love Removal Machine. Dessutom spelade de en sprillans ny låt som lät mycket lovande. Ett bra gig, om än jag tror de kan bättre, och att det nog var snäppet mer underhållande 20-30 år tidigare. Men jag är nöjd!

Bilder av C. på It's easy to get buried in the past

onsdag, augusti 04, 2010

Peppen är tillbaka!

Sommaren rusar iväg och helgen närmar sig med stormsteg. Denna gång vankas det Sonisphere i Stockholm. Ska ärligt erkänna att jag, hör och häpna, fram till i söndags var rejält omotiverad att åka. Sonisphere-peppen följde dessvärre med Dio ner i graven när rockhimlen sorgligt nog beslutade sig för att hämta hem en av våra stora rockprofiler i förtid. Då hjälpte det föga att det stod Iron Maiden + Iggy Pop & The Stooges på affischen. Heaven & Hell var sommarens stora drömkonsert som jag suktat som en tok efter sedan den dagen jag skaffade biljetten i vintras.

Men så hände något jag inte ens kunde drömma om. Mitt i min växande ovilja fick jag nyheten att The Cult ska lira i stan på fredag kväll. Min relation till bandet är bara dryga 1,5 år gammal, men The Cult hamnade väldigt snabbt på listan över drömkonserter när jag upptäckte dem. Så om allt går i lås nu kommer jag förhoppningsvis att få värma upp inför Sonisphere med Ian Astbury och hans mannar. Och det, det är verkligen inte fy skam! Snacka om plåster på såren.

Jag håller alla tummar. Men oavsett hur det går så är i alla fall åk-peppen tillbaka. Dubbelt upp. Nu är jag rejält laddad igen inför att ta mig till hufvudstaden och beskåda både Maiden och Iggy. Samt några andra namn som det ska bli kul att se.

Önskar er en solig och fin helg och lovar som vanligt att lämna en festivalrapport när jag är tillbaka! Nedan har ni några goa låtar att dra på:

The Cult - Sound of Destruction

Iggy Pop - Lust For Life

Iron Maiden - Bring Your Daughter To The Slaughter

tisdag, augusti 03, 2010

In the Spotlight 2010 pt.16: Two Door Cinema Club

Kommer fortfarande ihåg när jag hörde Two Door Cinema Club för första gången. De framförde löjligt söta Something Good Can Work i en av Steve Lamacqs shower på BBC någon gång under förra året. Jag smälte på direkten och givetvis hamnade låten på min milslånga årssummering för 2009. Dock trodde jag aldrig att TDCC skulle nå Sverige. Men trevlig nog har P3 haft den goda smaken att sätta Something Good Can Work på rätt kraftig rotation i år. Ni som tittat på reklamkanaler den senaste tiden har säkert också upptäckt att låten ackompanjerar en reklamfilm för en viss läsk.

Tourist History heter debutplattan från denna unga nordirländska trio, och släpptes tidigare i år. Ett album proppat med catchy elektro-indiepop. Smittsamma popstycken som gör en på löjligt bra humör. Barnsligt bra rent utsagt! I Can Talk är väl den låten som sticker ut lite extra med sitt kvicka sound. Inte helt oväntat är det också mitt favoritspår tillsammans med Something Good Can Work.

Är ni svaga för ung pop, då är TDCC ett måste i år!

Lyssna även på: Cigarettes in the Theatre, Undercover Martyn, Do You Want it All?

Two Door Cinema Club på:

Officiella hemsidan

In the Spotlight 2010 pt.15: Phantogram

Ska man vara petig så släpptes egentligen Eyelid Movies med Phantogram redan förra året. Men den har getts ut även i år, på ett annat bolag. Därmed tar jag tillfället i akt att räkna in den under årets skörd och uppmärksamma plattan i denna lille följetong!

Eyelid Movies är en sådan där underskön debutplatta som man bara vill spela om och om igen. Saratoga Springs-duons elektroniska sound är ljuvligt skönt att lyssna till. Ska inte ge mig på att försöka beskriva Phantogram närmare. Som vanligt tycker jag det är något överflödigt att försöka kategorisera en ljudbild. Bättre ni svänger in på länkarna nedan och njuter av musiken direkt!

Lämnar er dock med ett passande citat från bloggen KEXP:

"/../if Phantogram doesn't leave 2010 with multiple awards and some sort of Best New Artist title, there's officially no justice in the world"

Lyssna på: When I'm Small, Turn It Off, Futuristic Casket och Mouthful of Diamonds.

Phantogram på: