We only touched elbows and I still haven't showered

Magnetic Fields på Lorensbergsteatern var mycket bra. Jag är nöjd och eftersom jag redan babblat om bandet i förra inlägget så lägger jag här istället fokus på supportakten på turnén. Klockan 21 traskade en ensam kille upp på scenen, greppade gitarren och presenterade sig som Darren Hanlon. Ett par låtar senare förstod jag varför Magnetic-gänget valt att ta med sig honom. Med texter som går lite i samma slags ton som MFs, en härlig och lätt humor som vilar över raderna som samtidigt är både tänkvärda och söta emellanåt.

Spana in Darrens hemsida nedan och lyssna på några låtar som ni hittar under discografin. Han är verkligen en kille värd era öron!


http://www.darrenhanlon.com/



Och vet ni vad? Det är bara 2 dagar kvar till Arvikafestivalen!

My car is ugly but then, I'm ugly too

Imorgon vankas det konsert och på programmet står The Magnetic Fields. Så jag värmer upp med att ge er några sköna låtar med Merrit och co. Några personliga favoritspår bland det jag har hört. För övrigt snudd på olagligt att inte ha albumet 69 love songs i skivhyllan. Bara så ni vet.

I think I need a new heart

Luckiest guy on the lower east side

Crazy for you but not that crazy

The cactus where your heart should be

Meaningless

I don't believe you

Yeah oh yeah (live)

100,000 Fireflies

Favoritlåtarna pt.7 - Bones

I mitt inlägg om Editors förra singel Push your head towards the air nämnde jag att det inte skulle förvåna mig om det kommer ett femte släpp från albumet An end has a start och att den singeln då blir Bones. Det mest logiska då det är den första "nya" låten de började spela live redan under turnén med förra albumet. För någon månad sen fick jag ett mail som bekräftade mina aningar och nu har videon letat sig upp på Youtube också.

Första gången jag hörde Bones var när P3Live sände en livespelning med bandet för lite mer än ett och ett halvt år sedan. En spelning från turnén med första albumet The Back Room men som jag nämnde ovan, några låtar in i spelningen kom en ny låt och det var Bones. Det var kärlek rakt upp och ner och otaliga gånger tryckte jag på bakåtknappen på minidiscspelaren för att få lyssna på denna låt igen. När sedan andra albumet så till slut kom 9-10 månader senare blev jag först nästan lite besviken när jag hörde låten, jag var så van vid liveversionen av den att det kändes lite märkligt att höra den på album. Ett par lyssningar senare och den tröskeln var passerad och bortglömd.

Enligt mig är Bones en av de där låtarna som ligger i det hårstråsfina toppskiktet av deras alster. Jag älskar den här låten på alla sätt och vis, sound, intensitet, text etc. etc. och jag får fortfarande gudomliga rysningar varje gång jag hör introt.


Så lyssna och njut:





Editors - Bones

Covers pt.11 - Holy Diver

Jag pratade ju om EP's Trailer Park i ett inlägg ganska nyligen. När jag besökte deras myspace för att kolla vad de hade för låtar upplagda så hittar jag där en cover på Dios gamla klassiker från 1983, Holy Diver. EP's version är en akustisk och lågmält sockersöt version och jag har väl egentligen inte så värst mycket att säga om den egentligen. Originalet knäcker den verkligen inte men det var ändå lite oväntat att hitta denna cover och sådant är alltid kul. Sen tackar jag aldrig nej till att få låta Ronnie James Dios röst ljuda i min blogg!

Så varsågoda, ett härligt original följt av cover:

Dio - Holy Diver

EP's Trailer Park - Holy Diver

Inför Arvika pt.14 - Cut Copy

OK. Sigur Ros & Neil Young kommer till WOW. Det gör ont i min själ något så till den milda grad att jag inte kan åka (knegar som bäst på mitt semestervikariat då). Hade varit hur coolt som helst att få uppleva dessa båda akterna och på en och samma festival dessutom. Det skulle troligen ge en annan en sådan upplevelse att man skulle kunna flyga på saligheten hem till Växjö igen och skippa tåget.

Jaja. Sånt är livet helt enkelt. Jag får leva med att missa detta.

Som tur är har jag ju ändå mitt kära Arvika. Det är nu 16 dagar kvar och här ytterligare ett band inplanerat i det spelschema som för övrigt innehåller några obarmhärtiga kollisioner under första dagen som jag får klura på hur jag ska lösa. Men det är ett senare problem.

Cut Copy

Aussiegäng som bjuder på snäll, härlig och enkel pop av elektronisk art. Dans, elektro, synthpop labla det med vad ni vill, benämningen är ändå inte viktig. Viktigast tycker jag är att ni vill avvara en stund för lyssning på Cut Copy. Bandets debutplatta Bright Like Neon Love dök upp 2004 och uppföljaren In Ghost Colours kom tidigare iår. Båda rekommenderas varmt av undertecknad om ni gillar vad ni hör på deras myspace nedan.

Lyssna: www.myspace.com/cutcopy

Inför Arvika pt.13 - Alice & Soulshake

Studieuppehåll och förflyttning till hemtrakterna i Värmland har minskat datoranvändandet med ca 90% därav blir det lite glest mellan inläggen och min Arvika-nedräkning. Men 19 dagar kvar!

Bad news är att M.I.A. har ställt in sin spelning, förhoppningsvis hittar Galaxen en fet ersättare. Återkommer i ämnet. Tillsvidare följer nedan två akter som undertecknad längtar efter att se...och som hittills inte har lämnat några återbud så vitt jag vet utan kommer att lira loss på festivalen:


Alice in Videoland
Cool och lagomt tung och partyosande synthpop. Lirat på festivalen två gånger tidigare, såg dem första vändan men missade andra. Förhoppningsvis kolliderar de inte med någon annan akt i år utan jag kan befinna mig på plats och svänga de lurviga till låtar ni bl.a. kan hitta här:

www.myspace.com/aliceinvideoland



The Soulshake Express
Grymt svängig, bluesig och 70-talsdoftande rock. Det här är riktigt bra och något ni inte vill missa!

www.myspace.com/thesoulshakeexpress

Inför Arvika pt.12 - Kate Nash

26 dagar kvar

Kate Nash
Tjejen, med den fina rösten och otroligt sköna accenten, som snickrat ihop fina popstänkare som Mouthwash, Foundations och skönt stunsiga Merry Happy. Även hon en av de akter jag ser fram emot mest på årets festival. Man blir på ett gott humör av att lyssna till Kate och det kan nog bli en riktigt schyst spelning så länge hon placeras på rätt scen och på rätt tidpunkt på dygnet.


Mer låtar att lyssna till:
www.myspace.com/katenashmusic

Eric Palmqwist pt.2 - EP's Trailer Park

Så jag fortsätter med Erics nuvarande projekt som jag inte fick plats att nämna i mitt förra inlägg om honom.

EP's Trailer Park
Återigen formidabel popmusik som förtjänar så mycket mer utrymme än vad den har. En undangömd skatt i musik-Sverige. Debutskivan Aparatment Recordings kom 2000 och den hade jag turen att hitta i en liten reaback i skivaffären Rocks när den fortfarande existerade i Karlstad. Precis som med Monostars platta så är EP's TPs skivor rätt svåra att få tag på numera. Favoritspår från den är singlen Little Kid, korta men härliga 1,56, samt vackra Mainstream

2003 kom efterföljaren L'esperit d'escalier som jag troligen riskerat att missa om det inte vore för att jag av en händelse lyckades höra utmärkta stycket Diablo på radion. Min kusin var kvick att köpa skivan... det var inte jag och hux flux så fanns den inte att hitta. Därför blev jag eld och lågor när jag förra lördagen stod och bläddrade i ett litet skivtält när det var kulturfestival i staden och bland det första jag hittar är just den här skivan. Äntligen fick jag fylla ett av hålen i min samling! L'esperit d'escalier är om möjligt en ännu bättre popplatta än föregångaren och har inte lika mycket småflirtar med countryn. Min allra främsta favoritlåt där utöver Diablo är Machine Guns, vilken för övrigt är den enda låt jag lyckats hitta som videoexempel. Även fina Flames brukar få snurra ett varv extra.

Sen kan ni även kika in på myspacen för några andra låtar samt information.
Som sagt, Eric Palmqwists musik är för bra för att bara låta passeras förbi obemärkt.

Antidotes

Här om dagen stoppade jag stereon full med ett gäng Sonic-skivor då jag ligger gravt efter med både lyssnadet av skivorna och läsandet av tidningarna. Ett fåtal låtar in på den skiva som hamnade först haffas jag plötsligt av sköna, smådansanta, punkfunkiga toner. På baksidan av fodralet finner jag att bandet heter Foals och låten Balloons. Igår kväll lyssnade jag på debutplattan Antidotes för första gången och den har gått på repeat bra många varv under dagen. Jag nämnde i ett tidigare inlägg om Last Shaddow Puppets att deras platta ganska troligen placerar sig topp fem sen i december när det är dags att sammanfatta året. Antidotes lär även den hamna i samma toppskikt. Jag har hittat ytterligare ett nytt brittiskt band att älska helt enkelt och jag råder er starkt att avvara en stund för lyssning på Foals!


Börja med Balloons ovan och fortsätt sen enligt nedan:

Cassius
Mathletics (ej med på albumet)
Hummer (ej med på albumet)

Efter det fortsätter ni vidare in på deras myspace och avverkar de tre spår som ni inte redan lyssnat till. Rekommenderar er att börja med Electric Bloom .

Inför Arvika pt.11 - Maps

27 dagar kvar och jag fortsätter på det spåret av akter som jag ser fram emot allra mest.


Maps
Det var någon gång under sensommaren förra året som jag hörde Maps för första gången. You don't know her name strömmade ut ur radion och undertecknad var förlorad på fem kärleksröda sekunder. Hela debutskivan We can create är ett enda långt indiedoftande drömlandskap sammanvävt av elektroniska toner. Vackert och sanslöst behagligt att lyssna till. Har ni inte redan bekantat er med James Chapmans musik så gör det på studs. Jag råder er starkt att kolla upp Maps för det här är riktig riktigt bra. Hur kul som helst att han kommer till Värmland för det här är lätt en av festivalens mest klockrena bokningar.

Lyssna: www.myspace.com/mapsmusic
(rekommenderar er att börja med In Chemistry och It will find you)

Don't fear

Eric Palmqwist pt.1 - Monostar

Det är på hög tid att jag tar upp en man vars musik inte på långa vägar får det erkännande i musik-Sverige som det borde få. För mig är han en stor men väl dold diamant.
Han är Eric Palmqwist.

Jag börjar med det som är en utav min allra främsta favoritalbum alla kategorier; The Airport med Erics förra band Monostar och som släpptes 1998. Utöver två eps så är den här skivan den enda plattan bandet gav ifrån sig innan de splittrades. Singlarna Jee is a loser och Speed your love kunde väl höras ett fåtal gånger på radion vid tidpunkten men i övrigt vill jag minnas att det inte blev så värst uppmärksammat. Tyvärr för The Airport är en alldeles makalöst formidabelt bra skiva om jag får säga det själv. Elva stycken starka och kvalitativa pop/rocklåtar som bara är totalt bortglömda/oupptäckta. Ska ni få tag i den skivan idag så får ni nog leta ordentligt med lupp genom landet, har ni tur kan ni springa över den i någon second hand-back. Gör ni det, köp den för guds skull!

Till min lilla förvåning så hittade jag en myspace-profil till bandet så där har ni ovan nämnda singlar samt några andra spår från bl.a. ep:na. Dock är inte mina absoluta favoritlåtar från skivan med där så jag gör slag i saken och lägger upp dem för egen maskin. Inte riktigt regelrätt men med tanke på att tillgängligheten efter den här musiken både digitalt som fysiskt är mer eller mindre obefintlig och jag hemskt gärna vill lyfta fram Erics musik så får det bli så här. Det är bara för en god gärning. Jag kommer för övrigt ta ner låtarna om cirka en vecka så passa på att lyssna nu. Sen hoppas jag verkligen att ni hittar skivan så småningom för det är verkligen en skatt att ha.

För att komma till favoritspåren då där jag börjar med Under disco lights. För mig är nog det här en av de bästa låtarna, på alla vis, som gjorts i det här landet. Jag kommer fortfarande ihåg när jag och min två år äldre kusin i mitten av våra tonår satt på golvet i hennes föräldrars kök och lyssnade på den här plattan och hur den här låten bara etsade sig fast hos mig. Samtidigt som det är en pärla som man gärna vill behålla för sig själv så blir man även förbannad för att en sådan här fantastisk skiva bara förpassas till musik-Sveriges trängsta och gråaste skrubb så långt bak du kan komma i arkivet. Slöseri.

Jag sa precis att Under... är en utav de bästa låtarna som gjorts. Jag ska be om att få återanvända den frasen omgångende för precis så känner jag även för Acoustic Feedback. Och den känner jag ännu starkare för. Den är DEFINITIVT utan tvekan en av de bästa låtarna som någon gång har gjorts. Den lätta gitarren, Erics underbara röst, den texten... den försiktiga början och sen ett kort men starkt hugg i refrängen för att återgå till det återhållsamma i soundet men ändå känna känslan i rösten....avskalad, direkt...äsch. Jag kan inte sätta ord på det utan ni måste lyssna. Lova att ni gör det. Jag älskar den och jag älskar hela plattan och jag önskar jag kunde spela upp hela den för er helt enkelt. Punkt.


Mitt orerande om Eric Palmqwists projekt är bara halvvägs men eftersom Monostar-texten blev rätt lång så spar jag hans nuvarande band till en annan dag. Förhoppningsvis ska jag kunna plita ihop det imorgon.

Inför Arvika pt.10 - The Kooks

28 dagar kvar och här kommer ytterligare en av de akter jag ser fram emot mest:

The Kooks
Ibland kan man ju fundera på om det över huvud taget finns några britpopakter jag inte gillar. De är nog rätt sällsynta vid närmare eftertanke. The Kooks å andra sidan vräker ur sig excellenta popspår så hur kan man inte låta bli att tycka om dem? Söta She moves in her own way är ju oemotståndlig, Naive är lika skön den ja hela debutalbumet Inside in/inside out är väl köpvärd. Senaste singeln Always where I need to be talar ju gott för det nya materialet också. The Kooks är utan tvekan välförtjänta sin framgång.

Lyssna: www.myspace.com/thekooks

I let love in

Bara blivit Arvika-inlägg på senast och det har sin förklaring i att senaste veckan har bestått av slutklämmen på studierna. Nu är dock den här terminen avklarad och det finns tid på riktigt till att skriva om andra viktiga saker utöver Arvika.

Detta blir nu i form av ett nytt tillskott till min lista av favoritalbum. Skivan i fråga är Nick Cave & The Bad Seeds Let love in och att den numera finns i min hylla har jag Christopher att tacka för. Jag har knappt hört ett helt ablum med Cave tidigare utan bara enstaka låtar här och där. Några har jag gillat väldigt mycket, andra inte alls. Tanken har alltid funnits att jag ska ta tag i saken att lyssna lite närmare på mannen men som med många andra artister som har ett gäng album i arkivet så kommer jag aldrig tillskott med det för jag vet inte var jag ska börja. Så när jag en dag satt och läste ikapp inlägg i C's albumblogg så kom jag fram till just Let love in. Jag rekommenderar er att läsa hela inlägget här. Jag blev bara mer och mer såld efter varje spår jag tog mig igenom. Som en skänk från ovan så ville ginza bara ha ynka 49 pix för plattan så inte långt efter att inlägget var läst låg således en beställning inne. Skivan har snurrat varje dag sedan den landade i min ägo.

Jag gillar att den stundvis är så nära inpå att det känns som om den kryper längst med huden. Jag gillar att den växlar mellan vacker tragik, lekfullt spännande, ibland nervkittlande lugnt för att i nästa sekund bryta ut i någon förlösande nästan brutalt härlig dynamik. Det är lysande bra låtar rätt igenom (bortsett från Jangling Jack som är en liten outsider nästan och som jag har svårt för om än den ändå gör sitt för skivan men jag hade kunnat klara mig utan den) och soundet är grymt skönt.

Några av spåren som är lite extra starka favoriter är: Red Right Hand som är sådär härligt småmystisk och lite återhållsam på något vis. Loverman börjar smygande försiktigt för att sedan skönt släppa på handbromsen i refrängen. Sanslöst vackra Nobody's Baby Now, den gitarren och pianot gör verkligen sitt för att det ska börja skälva lite inombords tillsammans med Caves text och sång. Sist men inte minst Thirsty Dog vilken nog är den jag gillar allra bäst just nu. Den är bara skönt rå och punkigt frustrerande och lite rätt-i-ansiktet.

Tyvärr är det vedervärdigt sunkig ljudkvalitet på de flesta av exemplen men jag återupprepar vad jag skrev tidigare: 49 kr på ginza.se. Vad väntar ni på? Köp!

Inför Arvika pt.9 - S.P.O.C.K.

29 dagar kvar och se vilka "20-åringar" som kommer och firar födelsedag på årets Arvikafestival:


S.P.O.C.K.
Rymdelectron återintar Värmlandsskogarna med gruppen som är lite utav festivalens gamla husband. Minns att jag såg dem där under mitt första besök 1999. Tydligen firar de 20-års jubileum iår. Jag tycker egentligen inte att bandet är så jättebra och har knappt någon koll på deras låtar men jag har alltid tyckt att de är sådär lättsamt härliga med sitt smånaiva sound. Främst är hela synthpopgenren lite tonårsnostalgi för min del eftersom jag lyssnade på en hel del av den varan under den tiden (och gör förvisso fortfarande) . Lite "tyngre" akter som t.ex. Coventant, Apoptygma Berzerk och Mesh varvades med lättsammare band som bland andra Saft och Page. De senare släppte nåt samlingsalbum i den vevan, 20-årsjubileum har jag för mig, så det var nog i samband med att P3-live sände någon konsert som jag upptäckte dem. Hur som helst, någonstans i min elektroniska botanisering så fick S.P.O.C.K. med sig en och annan låt, har säkert en livespelning med dem också från radion om jag rotar igenom min låda med kassettband. Blev aldrig något album köpt och har inga planer på att införskaffa heller, fast jag har en singel, Queen of Space som jag fortfarande kör lite då och då.
Som sagt, så är det ju inte så att man går i taket av exaltering över hur bra det är men man blir på så där fånigt bra humör av de där blipblopiga tonerna. Coolt hur som helst att de dyker upp och lirar i år, kolliderar de inte med något viktigt band så är jag definitivt på plats och får mig en dos 90-talsnostalgi!

Astro Girl
Not Human

Inför Arvika pt.8 - Hot Chip & O'Death

30 dagar kvar!


Hot Chip
Dessa herrar skulle ha lirat på festivalen förra året men fick dessvärre lämna återbud. En rätt stor besvikelse men till min och säkerligen många andras glädje så har Galaxen bokat dem på nytt och förhoppningsvis så är det ingenting som förhindrar att Hot Chip dyker upp iår. En av de bokningar jag ser fram emot allra mest. Här ska hoppas till grymt coola Over and Over och senaste dängan Ready for the Floor samt andra sköna bitar ni kan hitta på deras myspace!

Lyssna: www.myspace.com/hotchip



Dagens nya bekantskap:

O'Death
Det här är förmodligen det coolaste jag hört på länge. I beskrivningen på festivalens hemsida står att läsa följande om bandet:

Tänk er att Misfits skulle börja jamma med Neil Young och Woven Hand och ni är på rätt väg. Speedad punk/country som ger en lika stor själslig som vital upplevelse.

Vid närmare eftertanke så känns den beskrivningen klockren, släng kanske in en nypa Pixies också, annars nöjer jag mig med att säga att det här MÅSTE ni bara kolla upp!

Lyssna: www.myspace.com/odeath

Inför Arvika pt.7 - Deathstars & Owl Vision

31 dagar kvar.
Gårdagens inlägg utelämnade en nyupptäckt då Internet bråkade med mig och inte ville spela upp ljud. Men idag är det dags igen för ett nytt namn bland de två.

Fast först:

Deathstars
Inte så länge sen som jag skrev ett längre inlägg om dem här. Bandet vars image och texter inte riktigt är min grej men vars sound jag älskar. För att återupprepa mig igen så gör sig tyngre musik à la hårdrock/metal/industi etc. bäst live. Sett bandet på festivalen tidigare och då var det riktigt bra, den här gången har jag lite mer koll på låtarna dessutom så det kan nog bli kanon det här.

Lyssna: www.myspace.com/deathstars


Nyupptäckten då går i elektronisk anda:

Owl Vision
Ytterligare en electroakt till min lista med andra ord. Vet inte riktigt vad jag ska säga om Owl Vision egentligen men av låtarna på myspace att dömma så är det här något värt att kolla upp. Dansant nattmusik, diggar framförallt Machines Wash.

Lyssna: www.myspace.com/owlvision

Inför Arvika pt.6 - Interpol & The Mary Onettes

32 dagar kvar!


Interpol
Lätt främsta måste-se-bandet denna festival. Förvisso hört att de inte ska vara så värst underhållande live. Vi får väl se. Helt klart är att bandet ligger bakom ett knippe alldeles fantastiska låtar som jag knappt kan vänta tills jag får uppleva live. Hoppas varmt på att de får lira på natten, då gör sig deras musik som bäst. Obstacle 1 från debutplattan är fortfarande en odödlig favorit som är sådär in-under-huden-bra. Evil från andraplattan är bara en rätt igenom fullständigt fulländad låt. Briljant mer eller mindre och alla de gånger som jag på hög volym lirat lika fantastiska C'mere. Singlar allihop så det känns ganska säkert att de kommer avverkas på scen. Fast konserten kommer inte vara helt fulländad förrän jag får höra Rest my chemistry från senaste skivan. Jag tror det kan bli riktigt bra.















The Mary Onettes
Jönköpingsband som låter som om de vore från 80-talet, man kan dra paralleller till en del band från den eran. Starka poplåtar med ett drömskt, romantiskt och en gnutta mörkt sound. Lost snurrade rätt mycket på radion för drygt ett år sedan. Själv föredrar jag Void. Båda hittar ni på länken nedan tillsammans med ett par sköna bitar till!

Lyssna: www.myspace.com/themaryonettes