Covers pt.16 - Love will tear us apart

Kollade på Control igår, Anton Corbijns film om Ian Curtis liv baserat på biografin Touching from a distance skriven av fru Curtis. När jag såg filmen funderade jag på vad tusan jag hållt på med som inte har lyssnat in mig på Joy Division. En rejäl miss som bör återgäldas å det snaraste. Visst har jag väl förstått att bandet är så mycket mer än fantastiska Love will tear us apart men ja, ni vet, ibland får man inte gjort det man borde göra.















Filmen är hur som helst mycket bra och den rekommenderas men nog om den för stunden men inte om bandet i fråga. Love will tear us apart som sagt. En fantastisk och alldeles lysande låt. Jag var inne på det i mitt coverinlägg om The Cures Lullaby, att originalet är så bra att det inte finns en chans att någon skulle kunna göra en version som slår det. Så egentligen vore det galenskap att ens försöka sig på att göra covers på sådana låtar med risk för totalt magplask om än vissa såklart lyckas göra strålande versioner. (Editors version av Lullaby i det fallet är alldeles utmärkt). José Gonzalez får även han räknas som en av dem som klarar sig undan med att göra en cover på ett onåbart original. Egentligen så gör han nästan det enda rätta, en akustisk version och han gör det mycket bra. Hans avskalade variant med gitarren och sin behagliga röst gör verkligen låten rättvisa.


Joy Division - Love will tear us apart
José Gonzalez - Love will tear us apart

Walk away Lucifer

Viktigt meddelande!

I P3-Lives mailutskick för kommande vecka så noterade jag att det på onsdagen sänds ett långt (hur långt stod ej dock) P3-Live med en konsert med Madrugada från Nalen tidigare iår. Madrugada är fantastiskt bra live så den sändningen är något ni bör lägga på minnet!

Känner ni inte till dessa norska grabbar så föreslår jag att du svänger in på länken nedan och lyssnar lite:


www.myspace.com/wearemadrugada

Let's not try to figure out everything at once

Deras namn har dykt upp väldigt ofta de senaste månaderna. Många har pratat varmt om dem och länge har jag tänkt att de är några som jag borde kolla upp. Som vanligt har det tagit lite tid innan jag kommit mig för att göra det, kanske har det varit hypen som gjort att jag dragit mig lite för det. En liten skepsis utan någon egentlig anledning. Tänker man efter är nästan det, det bästa. Att vara lite skeptisk och sedan bli motbevisad fullständigt.

Idag har jag knockats av The National.
Jag trodde det var något brittiskt alternativerockband à la Arctic Monkeys, Harrisons och alla de här ni vet. Vilket förvisso är helt i min smak så jag borde ha kollat upp dem för länge sedan bara pga det. Men som sagt, det tog mig lite tid men nu äntligen har jag tagit mitt förnuft till fånga och lyssnat på deras platta Boxer. Om någon mot förmodan skulle ha koll på min last.fm-spelare här till höger så har denne troligen noterat att skivan gått en 5-6 varv om inte mer. Jag har tappat räkningen. Som jag sa så fanns det kanske en viss tvekan först men den har rubbats ut fullständigt. Amerikanarna i The National låter inte alls som jag trodde utan deras sound är lugnt och lätt melankoliskt men utan att bli dystert. Det är en finstämd och behaglig lyssning de bjuder på och jag fullkomligen älskar när musik överraskar mig och suddar ut alla mina tvivel sådär.

Vet du fortfarande inte vad du ska göra med den stundande löningen som ramlar in på kontot i dagarna? Då vet du numera vilken skiva du borde gå och köpa.


www.myspace.com/thenational

Covers pt.15 - Word up

Dags att avhandla ännu en cover och även här en som knäcker originalet. Med hästlängder till och med även om låten i sig egentligen inte är så värst bra men ni kommer nog märka skillnaden i kvalitet på de två versionerna. Coverversionen har hur som helst oavsett vilket blivit en slags beroendelåt som jag gärna spelar varje dag. Jag blir på riktigt gott humör av den.

Vilken låt är det då?

Jo, Word up.
Jag har länge gått och trott att jag med all säkerhet hade hört originalversion någon gång men när jag letade upp den igår så kunde jag konstatera att så inte var fallet. Tack och lov skulle man nästan kunna säga för den är verkligen ingenting att ha om du frågar undertecknad. Cameo låg bakom originalet som kom ut 1986. Spice Girls-tjejen Melanie B gjorde en tolkning av den för ett knippe år sedan och när jag lyssnade på den förut så höll öronen på att bomma igen fullständigt. Den var sämre än vad jag minns det, ja rent utsagt vedervärdigt dålig att det är pinsamt. Vill ni ändå höra den så får ni leta upp den på egen hand.

Det var ändå inte den tolkningen som jag skulle orera om utan den som grabbarna i Korn släppte ifrån sig 2004. Egentligen har jag funderat ett antal gånger på varför de valt just den här låten då den känns väldigt lättillgänglig och kommersiell till skillnad från vad bandet brukar ge ut. Dock har jag inte så värst stor koll på Korn då jag har haft väldigt svårt att ta dem till mig utöver ett fåtal låtar så jag ska inte spekulera så mycket mer i det. Deras version av Word up satte sig hur som helst från första stund jag hörde den. Som sagt, det är verkligen inte det bästa som någon gång har gjorts men attans... jag kan inte sluta spela den!


Cameo - Word up
Korn - Word up

In the end all you can hope for, is the love you felt to equal the pain you've gone through

Är man likt undertecknad förlorad, förälskad och helt upp över öronen i Editors så rekommenderas följande länk:

http://theultimatebootlegexperience.blogspot.com/search/label/Editors

Är du inte Editorsfan så är sidan lika trevlig i övrigt då det finns en hel drös av andra sköna band att hitta livematerial med.

Jag håller mig dock i detta inlägg till mina favoriter och tipsar hett om de fyra spelningarna ni hittar där varav den sista är en 45 minuters video från deras spelning på Glastonbury 2007. Denna tittade jag på här om natten. Jag säger bara mmmm.... Det är ren balsam för själ, hjärta. öron och ögon också för den delen. Det tar ett tag att dra ner alla delarna men när det väl är gjort så har du sedan en skön konsert lugnt värd all tid du spenderat på nedladdningen. Har du inte tid att titta på rörliga bilder så har du ju som sagt tre andra konserter på samma sida att lyssna till. Jag slår ett extra slag för att du börjar med den akustiska spelningen. Den är riktigt riktigt nice.

Ja ni vet att när det kommer till mina husgudar så skulle jag lätt kunna skriva några kapitel till av bara farten så jag stoppar här och släpper iväg er till länken istället.
Se så, hopp iväg!

Nothing but the local DJ, he said he had some songs to play.

Nog om Guilty Pleasures och tillbaka till ordningen. Idag har jag så tillslut kommit mig för att kolla upp en låt som jag under några veckor gått och funderat på vad den kan tänkas heta och vilka som ligger bakom den. Ett par minuters googlande senare så var alla frågetecken uträtade och ur högtalarna strömmade The Ting Tings Great DJ. Så för dagen är det denna engelska duo som har fått stå för eventuella förslitningsskador på repeatknappen. Jag är helt tokig i den låten, den är härligt catchy. Visste förresten inte att det även är The Ting Tings som ligger bakom radioplågan That's not my name. En låt som jag inte är så väldans förtjust i men övriga spår jag hört är inte så pjåkiga.

Så sväng in på länken nedan och sätt på högtalarna!

www.myspace.com/thetingtings

Tema: Guilty Pleasures!

För drygt ett år sedan införskaffade jag mig en dag ett nummer av musiktidningen Q. I det numret presenterade de ett gäng album och låtar som gick under kategorin "Guilty Pleasures". Det vill säga låtar och skivor som man kanske inte erkänner i första taget att man gillar. Jag tycker det här begreppet är riktigt roligt. Dock ska jag understryka att jag inte tycker man ska skämmas för någonting som man gillar, ingen poäng med det. Blir man glad av en låt så är det en självklarthet att man ska få dra upp volymen så väggarna skakar! Man ska inte ta så jäkla allvarligt på allting. Men jag gillar ändå uttrycket och brukar använda det som en kul grej, en skojig term på de låtar som det kanske är något oväntat att man gillar. I mitt fall så har jag inte mycket till övers för alla "idoler/produktartister" som förpestar radion var och varannan sekund och där syftet mer är att tjäna pengar än något annat. Men hur urfåning en text än må vara och även melodin lika så finns det ibland rytmer, takter och toner som bara rycker tag i en oavsett om man vill eller inte. Faktum är ändå att det stundvis kan vara riktigt skönt att ha sådana låtar att lyssna till också. Ibland vill man bara ha någon simpel låtplåga att lufta sig lite med. Fast en guilty pleasure skulle lika gärna kunna vara Coldplay för en dödsmetallare eller liknande. Ni fattar nog.

Som sagt, en kul grej så därför tänker jag här och nu göra en kort avstickare från mina vanliga rekommendationer av artister och band jag älskar och helt enkelt presentera mina guilty pleasures!

Vilka är dina?


Alex Gaudino feat. Crystal Waters - Destination Calabria
Amerie - 1 thing
Ashlee Simpson - Outta my head (ay ya ya)
Britney Spears - Gimme more
Britney Spears - Piece of me
Danny - Play it for the girls
Kardinall Offishall ft. Akon - Dangerous
Kylie Minouge - 2 Hearts
Kylie Minouge - In my arms
Lady Gaga ft. Akon & Colby O'Donis - Just Dance
Madonna - Give it 2 me
Mark Owen - I Am What I Am
Nelly Furtado ft. Timbaland - Promiscious
Nelly Furtado - Say it right
Timbaland ft. Justin Timberlake and Nelly Furtado - Give it to me
Timbaland - Scream (ft. Keri Hilson & Nicole Scherzinger)
Timbaland - The Way I Are (ft. Keri Hilson & D.o.e.)

I like to watch the way the wind blows. What does it know that I don't yet

Efter bra många vändor Black Keys så var jag för dagen redo att gå vidare på nästa akt i mappen jag fick. En resa som hittills varit väldigt lyckad med ett gäng artister som lär dyka upp här så småningom, de som tagit mig med storm mest som nyss nämnda The Black Keys och Vusi Mahlasela har ju redan förärats med ett varsitt inlägg. Så nu är det dags att orera om en tredje fullträff:


Santogold
Santi White, en otroligt skön och cool tjej vars musik inte kan stavas på annat sätt än G R Y M. Självbetitlade debutplattan kom ut iår och när jag tänker efter har jag nog hört singeln L.E.S. Artistes på radion. Dock har den tydligen passerat mig obemärkt tidigare vilket får tyda på att det dags för en öronundersökning. Just nu är jag såld på den låten och hela albumet i övrigt. Även om jag inte gillar att kategorisera musik så vill jag ändå alltid första beskriva soundet lite. Fast här kan jag nästan ge upp med en gång för Santogold är lite av varje. Pop, rock, hiphop, electro etc etc. Lite M.I.A.-stuk på en del spår. I vilket fall som helst så är hon grym. Så sväng in på hennes myspace nedan och lyssna vidare för det här är väl värt era hörselsinnens uppmärksamhet.

www.myspace.com/santogold

Show your soul, show your mind. Show it to me all the time

The Black Keys!

Jag säger: oj, oj, oj, oj, OJ!

Hur i all världens dar jag lyckats missa denna alldeles briljanta duo är ett av årets mysterium. Framförallt med tanke på att de ändå huserar inom den genre som jag är extra svag för.
Det här är rock när den är som allra bästa.
Albumen Attack & Release och Rubber Factory har roterat ända sedan jag vaknade och lär fortsätta göra fram till att jag ska iväg och jobba sen på nattkröken. Hade det inte varit för att min mp3-spelare kastat in handduken så hade Dan Auerbach och Patrick Carney fått följa med till kneget också.




Jag är såld. Helt såld.

Lyssna själva:

www.theblackkeys.com/
www.myspace.com/theblackkeys

A Guiding Star

Har under dagen börjat gå igenom den hög av musik som en vän skickade med mig för några dagar sen. Bland alla mapparna återfinns band jag känt till en längre tid men som jag fortfarande inte kommit mig för att lyssna närmare på, som Zero 7 och TV on the Radio. Samt ett gäng nya bekantskaper som bland andra The Black Keys. Dessa har roterat under kvällen och jag är såld på alla tre men jag återkommer till dessa vid ett senare tillfälle då inlägget är tänkt att handla om en annan ny upptäckt.

Min tanke var att gå igenom fler artister under kvällen men den idén gick i stöpet helt då jag fastant totalt på fjärde akten ut ur mina högtalare.
Vusi Mahlasela.
Hans album Guiding Star är alldeles fantastiskt. Jag älskar det. Otroligt behaglig musik. Då denne sydafrikanske man som sagt är ett nytt namn för mig så hänvisar jag er till hans hemsida för mer information. Där beskrivs för övrigt hans musik så här: "His sound is a hybrid of folk, world, blues and soul, one that connects South Africa's Apartheid-scarred past with its promise for a better future."

Givetvis är inte ord tillräckligt utan ni bör låna era öron för Vusi en stund. Rekommenderar er att hoppa in på närmaste skivförsäljningsställe och införskaffa plattan på studs. Är ni inte fullt så spontana så finns några spår att höra på nedanstående myspace.

www.myspace.com/vusimahlasela