Festivaltankar

Samtidigt som den underbara nyheten om att Depeche Mode är klara för Arvika släpptes i höstas så dök en liten rädsla upp. Tänk om det blir Kraftwerk-syndrom? Kraftwerk var ju inte direkt billiga och DM når väl inte upp i deras prisklass men att ta det bandet till Värmlandsskogen är ju inte direkt finasierat med fickpengar om man säger så. Konsekvensen av att boka Kraftwerk blev att spelschemat i övrigt strök med. Frågan är om det någon gång har varit ett sådant sanslöst tråkgit spelschema som det var på Arvika den sommaren dessa tyskar gästade. Sen vet vi ju också hur det gick... Kraftwerk blev inte den hit man trodde och man gick back och festivalen var en hårsmån från att att få stänga igen butiken, kasta in handduken, ja gå i graven helt enkelt. Men festivalen har ju sedan dess repat sig ordentligt och gått finfint på senaste år. Jag tror inte heller att det kommer bli en Kraftwerk-upprepning, även om DM kommer vilja ha en fet sedelbunt så är det nog ingen fara för festivalens framtid. Blir nog slutsålt även i sommar om arrangörerna inte tar sig vatten över huvudet och blir överivriga.

Den enda rädslan jag har haft är just övriga bandbokningar... hur roliga blir de om huvudakten slukar majoriteten av budgeten?

Men so far så ser det faktiskt riktigt fint ut. Nyligen blev det klart att inga mindre än Fleet Foxes är klara! Mustasch har man förvisso sett fem-sex gånger men de får man aldrig nog av att se live. Bob Hund är jag riktigt glad över att se i listan över klara band tillsammans med ett gäng gamla synthgrupper och nyupptäckta mindre småakter så som James Yuill vilken jag tänkt skriva ett inlägg om i två veckor nu men inte hunnit med än. Men det är på G.


Det är för övrigt inga dåliga bandnamn som regnar ner över Sverige. DM till Arvika, The Killers till Hultsfred, Placebo till Siesta och....

..till lilla Växjö kommer inga mindre än Simple Minds!
Smygreklam därmed till Växjö Rockfestival:
www.vaxjorockfestival.se

Söndagslistan - Cos all we do is argue then shop

Det har blivit en del nya upptäckter i veckan faktiskt så veckans lista får bestå av dessa. Mest förtjust har jag nog blivit i den oemotståndligt söta poppärlan Something good can work out med Nordirlänska Two Door Cinema Club. Dålig kvalitet på youtub-klippet nedan så kolla in myspace-länken. Sen är jag barnsligt glad i Little Comets One night in October, en riktig humörhöjare!

Listan avslutas med två tidigare bekanta namn i form av Oasis och Doves som båda släpper nytt, och det låter riktigt fint. Framförallt Oasis var överraskande bra, men så har jag alltid föredragit Noel på sång.


Varsågoda, veckans lista att sätta tänderna i:





Låtlista:

Little Comets - One night in October
Two Door Cinema Club - Something good can work out
Casiokids - Fot i Hose
London Blackmarket - Checkmate
Apostle of Hustle - National Anthem of Nowhere
Why? - Fatalist Palmistry
Hatcham Social - Murder in the Dark
Doves - Kingdom of Rust
Oasis - Falling Down

I gotta have some of your attention, give it to me

Jag håller mig kvar vid Cornwells självbiografi jag nämnde i förra inlägget. Det är väldigt intressant läsning och framförallt är det kul att få ta del av diverse småscenarion med andra bekanta namn inblandade.


Mitten av 70-talet. The Stranglers har börjat få lite rullning på sina liveträdanden och agerar vid ett tillfälle supportakt till Patti Smith. Joe Strummer, som vid den här tidpunkten lirade med The 101ers, brukar hänga en del med grabbarna, Cornwell framförallt. Efter att Stranglers värmt upp scenen åt Smith kommer Strummer in till dem backstage, faller i gråt i Cornwells armar och skriker: "My band is shit, Huge, I want a band like yours!".

Veckan därpå lämnar Strummer The 101ers för att inte långt därefter forma ett nytt band, och jag behöver väl knappast nämna fortsättningen!





Vid ett annat tillfälle kommer The Stranglers manager Dai Davies in i logen före ett gig och presenterar "a pretty brunette in boots and leather jacket" för bandet. När kvinnan sedan lämnar rummet frågar Davies om de kan tänka sig att ta in henne som ledsångerska. Något stött replikerade Cornwell att de redan är två ledsångare och undrade vad de ska med en tredje till. Davies fattade vinken och inget mer sades i ämnet.

Men Chrissie Hynde verkar inte ha deppat ihop för det. Hon tog ju saken i egna händer istället och så vitt jag vet så lirar hon fortfarande runt med The Pretenders.

Favoritlåtarna pt.10: The Stranglers - Always the sun

Ibland är det lite kul vilka lustiga sammanträffanden som dyker upp.

Jag har precis börjat läsa Hugh Cornwells självbiografi A multitude of sins. Boken börjar med att han berättar om ögonblicket han beslutade sig för att lämna The Stranglers. Hugh beskriver känsla av skuld över att inte ha kommit till insikt över detta tidigare och med det känner att han har bedragit alla inklusive sig själv. I samband med det referar han till senaste tillfället han hade en liknande känsla: avhoppet som PhD-student vid Lunds universitet.

"That night I went to sleep thinking that I wasn't going to wake up the next day, or that someone was going to switch off my daylight (see lyrics to 'Always the sun'). But the next day did come and to my surprise it was brilliantly sunny."

Igår eftermiddags fortsatte jag läsandet och hade samtidigt igång min spellista med samlade all-time favoritlåtar. Kapitlet jag var på handlade om Hughs period här i Sverige och det avslutas med just det ovannämnda scenariot. Beslutet om att lämna Lund:

"I mopped up my operations there and found myself waking up at the house in Södra Sandby about ten days later, unemployed but alive. In fact, the sun was shining."

Och vilken låt strömmar inte ut ur högtalarna i samma stund jag når den sidan?


Always the sun var den första låten jag hörde med The Stranglers. Den fanns med på en trippelcdsamling med brittiska band jag köpte någon gång under gymnasietiden och den har sedan dess varit en av mina favoritlåtar. Ett av bandets klara höjdpunkter helt klart och den återfinns på albumet Dreamtime.

Hugh låg även bakom idén och upplägget till musikvideon till låten vilket övriga bandmedlemmar godkände innan arbetet sattes igång. Videon spelades in och därefter spenderade Hugh och regissören cirka 50 timmar på att redigera ihop den. När övriga inblandade sen får se resultatet är kommentaren att de hatar den, utan att kommentera varför de godkänt idén från första början.

Snacka om att inte känna sig uppskattad.

Ingen Oscars-vinnare direkt men lite schyst tycker jag allt att den är. Ni får dömma själva. En sjulhelsikes bra låt är det i vilket fall som helst!


The Stranglers - Always the sun

Söndagslistan - Life shows no mercy

Snart börjar vardagen igen men innan dess, lista!

Veckans nya upptäckt War Tapes, uteblir från den här listan och istället hänvisar jag er till föregående inlägg och myspace-länken där. I övrigt är det bara låten med The Cinematics på listan som är en helt ny bekantskap. Resterande spår är en blandning av: gamla favoritdängor man inte hört på några år (Soulwax och Bowie), veckans mest spelade (The Cult, White Lies & Radio 4), 90-talsnostalgi (Space), en av förra årets skönaste nykomlingar (MGMT) och ständigt återkommande favoriter (Stranglers och Madrugada).

Voilá!





Låtlista:
The Stranglers - No Mercy
Radio 4 - Packing things up on the scene
Soulwax - E Talking
MGMT - Time to pretend
Space - Female of the species
David Bowie - New killer star
The Cinematics - A strange education
White Lies - E.S.T.
Madrugada - Hour of the wolf
The Cult - Fire Woman

War Tapes

Var in på min myspace en sväng imorse och hade fått ett meddelande med en rubrik i stil med "You like Editors - You'll like this". Jaha, ännu ett-lyssna-på-oss-meddelande tänkte jag men så nyfiken som jag är på ny musik så brukar jag oftast ge dem en liten chans. (Är man dessutom så smart/fräck att man nämner ens favoritband i rubriken så blir det jäkligt svårt att hålla tassarna borta).

Bandet det handlade om denna gång heter War Tapes och kommer från USA. Musiken beskrivs som "heart quaking doom-pop". Är inne på tredje spåret på första vändan nu och måste säga att det låter inte alls tokigt. Stundvis påminner de lite om Joy Division, andra spåret Dreaming of You förde tankarna till White Lies och Start Again anade en svag dofta av Interpol emellanåt.

Mosar man ihop delar av de banden så får man War Tapes. Det är inte revelutionerande och kommer inte riktigt upp i samma kvalitet som nyss nämnda band. Men där finns potential och det är helt klart värt att lyssna på och ett namn att lägga på minnet.

Så ta er en sväng in här idag:

www.myspace.com/wartapes

Smoke on the horizon

Från ett maniskt lyssnade till ett annat!

För några månader sedan i en allmän musikdiskussion med en vän kom vi via The Doors in på Ian Astbury. Jag deklarerade att min relation till The Cult bara sträckte sig till att jag var bekant med namnet och inte mer. Detta tyckte min vän att det var hög tid att ändra på och tre youtube-länkar senare var jag väldigt glad att någon hade tagit tag i detta åt mig.

Övertygelsen var ett faktum när She sells sanctuary, Fire woman och Love removal machine strömmade ut ur högtalarna att The Cult minsann var ett band jag skulle kolla upp närmare när andan föll på! Och det gjorde den här om dagen.

Väl inne på Spotify tryckte jag igång första albumet i listan som är Born into this från 2007. Sen kom jag inte längre bak i katalogen den dagen. Vilken platta! Vanligt med band och artister som hållt på i ett par decennier är att deras senaste alster oftast inte är så värst underhållande. Utan det är de äldre albumen som släpptes i början av karriären som brukar vara pärlorna. Därav tänkte jag att detta album med The Cult inte skulle vara något större hurra... men så fel jag hade. Ville gärna fortsätta lyssna vidare på resten men kunde inte hålla mig från att börja om på nämnda album igen när den var slut.

De främsta favoritspåren hittills från Born into this är Dirty little rockstar, Tiger in the sun, Sound of destruction och War Pony Destroyer. Men som sagt, hela plattan är grym rätt igenom.


Idag kom jag i alla fall mig för att lyssna vidare på några av de andra skivorna. The Cult från 1994, en seg historia som jag gav upp efter halva. Ceremony från 1991 var något bättre men inte heller någonting man direkt hänger i granen. Låtarna White och Indian fastnade dock. Sonic Temple från 1989 var däremot mycket mer intressant och den kommer definitivt få fler genomlyssningar. Men så finns ju också ovan nämnda Fire woman med där och den låten får jag bara inte nog utav! Vilken rökare!

Resan bakåt genom deras album lär fortsätta under veckans gång, om jag lyckas slita mig från Born into this vill säga.

Cotton Jones

Upptäckte precis ett väldigt trevligt band TP tipsade om på Skivgrisen.

Cotton Jones.
Ja ska inte uppehålla er med något prat, utan jag uppmanar er att genast stänga av allt annat ni har för öronen och ger er in på denna myspace-länk omgående!


www.myspace.com/thecottonjonesbasketride

Söndagslistan - And like a ghost without an atmosphere, his voice sang without a song

Söndag och ytterligare en vecka att summera i musik. Om förra söndagslistan var svår att få ihop var det desto lättare den här gången. Apoptygma-febern har lagt sig och en massa annat har strömmat ut hur högtalarna. Inga nya upptäckter, däremot har jag äntligen börjat lyssna på Joseph Arthur, tog mig bara några år att komma till skott. En skön spelning, tror det var på Arvika för några år sedan, gillade vad jag hörde... sen hände inget mer från mitt håll förrän nu i veckan. Hittar dessvärre inte Leave us alone i albumversion för er vilket är synd för den är ruskigt bra, liveversionen här ger den inte alls rättvisa.

Mest spelad är nog annars Moonspells Nocturna. Jag har inte lyckats ta till mig dessa portugiser på skiva, dessvärre, för de var ruskigt bra live på Arvika i somras. Men så shufflade datorn fram denna låt en dag och jag har insett att jag nog får ta mig an deras musik lite i taget. En annan lycka är att jag äntligen fått tag på Dektektivbyråns remix av Krunegårds Jag är en vampyr. Har varit upp över öronen i den sen jag hörde den på radion någon gång i höstas, har varit smått frustrerande att inte kunna spela den själv utan bara invänta den på radion. Men nu så! Veckans höjdpunkt har förmodligen framgått av föregående inlägg, upptäckt av nytt material med Editors. Annars är det i princip nya favoritspår med gamla favoritband.

Blir youtube-spelista denna gång också, använd pilarna i kanterna för att klicka vidare om ni inte orkar lyssna igenom hela spåren.




Låtlista:
Moonspell - Nocturna
Yeah Yeah Yeahs - Deja vu
Cold War Kids - Golden Gate Jumpers
Suede - Young men
The Charlatans (UK) - Bad Days
Radio 4 - Too much to ask for
Asian Dub Foundation - Rise to the challenge
Nick Cave & the Bad Seeds - Jesus of the Moon
Joseph Arthur - Leave us alone
Editors - No sound but the wind
Markus Krunegård - Jag är en vampyr (Detektivbyrån Remix)