All you do is call me

Lyssnade på Gold förut och lät gamla klassiker skölja ur min radio. En av dem en favorit sen bra många år tillbaka och som jag inte hört på ett tag. Blir fortfarande på riktigt bra humör när jag hör den, en riktigt skön dänga. Vissa påstår att texten handlar om sex, andra att den är om drogberoende. Jag har alltid tolkat det som att det helt klart och uppenbart är om det förstnämnda men oavsett vad den handlar om så är det en omöjlighet att inte börja göra dansmoves och dra fram luftmikrofonen när den här klassikern från 1986 strömmar ur högtalarna.

Jag har aldrig kommit mig för att lyssna vidare på Peter Gabriel av någon anledning, känns väl som att man inte kommer hitta någon bättre låt med honom än följande så jag nöjer mig gott med den.

Så upp med volymen!


Peter Gabriel - Sledgehammer

Sail away with me honey, I put my heart in your hands

Precis sett filmen Garden State och stämningen den lämnade gav mig en sådan stor lust till att lyssna på David Gray då det var ett litet tag sedan sist. Plitade ner ett varmt och längre inlägg om hans White Ladder för ett par månader sen som ni kanske minns. Just nu har jag tagit mig an hans Live at the Point och först ut på plattan är en av mina främsta favoritspår med Gray, Sail away. Så in i Norden vacker att jag måste dela med mig av den igen. En gång i tiden kunde man få upp videorna direkt här i Blogger, tydligen har YouTube lagt ner det så jag lämnar er med en länk till låten. En liveversion av den, dock inte från nyss nämnda album men fortfarande grymt bra.

Vilken text, vilken röst...


David Gray - Sail away

Covers pt.13 & 14 - Orange Crush & Munich

Jo jag fortsätter med ytterligare ett coverinlägg då jag precis ramlade över en tolkning jag inte kände till. Det blir ett inlägg av det dubbla slaget då det handlar om två band som tolkar varandra.

R.E.M. och Editors är ju som bekant ute på turné tillsammans just nu och min tanke från början i och med detta var att någon gång under närmaste framtiden ta upp Editors cover på R.E.M.s gamla stycke Orange Crush.
Så jag börjar där.

Det är egentligen ingen direkt skillnad på de båda versionerna mer än att Orange Crush i Editors tappning låter "renare" och snyggare, plus att de lagt till några handklapp som jag är lite förtjust i. Även om skillnaden är liten så föredrar jag ändå Editors version då det var den jag hörde först och det således blir "mitt original" samt att den som sagt är mer tillputsad. En härlig låt, vars två olika varianter ni kan höra här:

R.E.M. - Orange Crush
Editors - Orange Crush



Så till den omvända ordningen där det är R.E.M. som tolkar Editors. I den inspelningen jag precis hittade så är det Munich, från Editors debutplatta The Back Room, de valt att ta sig an. Den slår inte originalet men det är helt klart en riktigt schyst version R.E.M. gör.
Jag diggar den och här nedan kan ni lyssna på de båda:

Editors - Munich
R.E.M. - Munich

Covers pt.12 - Bonny

Editors har gjort det igen.
En cover.
Och återigen en alldeles formidabel sådan.
Som vanligt.


Den här gången handlar det om Prefab Sprouts Bonny. Jag hittade covern precis. Har en samling med Prefab som jag egentligen aldrig har lyssnat på, fixade den mest för ett par låtar som jag gillar är annars inget större fan av dem. Fast nu när Editors tagit sig an en av deras låtar så blev det ju till att klicka fram Prefab-samlingen och lyssna in sig på originalet. Efter några lyssningar på den så kan jag bara konstatera att den är riktigt riktigt trist. Ingenting speciellt med den alls, inget speciellt med soundet och sångarens röst är definitivt inget märkvärdigt heller. En trist låt som faller bort i mängden och som jag inte kommer lyssna på igen.

Så tog jag mig en ordentlig lyssning på Editors version av den... och blev helt tagen. De har tagit en trist originalversion och gjort en otroligt fin tolkning av den. Svårt att tro att det är samma låt. Editors väver in låten i sitt behagligt vackra sound, vilket är långt mer intressant än Sprouts en-i-mängden-arr, och Tom Smith med sin röst levererar orden med sin vanliga underbara känsla och lämnar en att önska att Prefab Sprouts originalversion raderades ur historien.

Prefabs original passerar mig obemärkt och gör mig rastlös och uttråkad. Editors cover berör mig.


Lyssna själva:

Prefab Sprout - Bonny
Editors - Bonny (tar väck den om en vecka)

Rascalize!

Äntligen!

Jag har lyckats missa en del på musikfronten under min Värmlandsvistelse. Tur då att man känner andra musikrotare som kan upplysa en på nyheterna, så tack Jocke!

Miles Kane.
En man jag pratat mig varm om tidigare i den här bloggen. Först om den briljanta konstellationen Last Shaddow Puppets bestående av nyss nämnde man och den arktiska apan Alex Turner, och något inlägg senare om Miles egna band The Rascals. Sist jag orerade om dem så var det utifrån debut-EP:n Out of dreams. Och nu är den här! The Rascals debutalbum Rascalize och den är alldeles formidabel! Så se till att införskaffa er den på stört. Här har jag hittat ytterligare en platta som lär placera sig topp fem när det här året är dags att summeras. En av de andra albumen som har en säker plats där är just LSPs platta som knappt har hunnit svalna ännu. Miles Kane är då allt en aktiv grabb i studion verkar det som och absolut inte mig emot. Framtiden för den brittiska musikscenen känns trygg när man vet att det finns musiker som Kane där på öarna.

You see in the dark, right past the fireflies that sleep in my heart

Sitter uppe så här mitt i natten/morgonen i ett försök att vända på dygnet inför det stundande tidningsbudsarbetet som startar om några dagar. Detta innebär tid till att forska i lite musik och för stunden är jag inne på min 4:e eller 5:e vända på Vampire Weekends självbetitlade platta som kom ut iår. Fantastiskt skön och lättsam indie som gör en på otroligt gott humör!

Så sväng in på deras myspace bums!

Arvika08!

Årets Arvika är avklarat och här kommer den utlovade rapporten av tre dagar musikfrossa. Såg nästan allt jag ville se plus lite nya upptäckter.


torsdag 3 juli

Markus Krunegård fick inleda mitt 10:e Arvika och som han gjorde det. För mig är Markus bättre solo och på svenska än med Laakso. Han är lugnt en av de bästa på svenska popscenen. Familjen följde därefter och fick hela Apollotältet att svänga med sin sköna electro på skånska. Avatar, det metalband jag sett fram emot att se lämnade vi efter fem minuter då ljudet på minsta scenen Lyran var så bedrövligt dåligt, tyvärr. Universal Poplab svängde dock på samma scen lite senare. Elektronisk musik passar uppenbarligen bättre där än hårdrock. Håkan Hellström är jag lite småtrött på men var schyst att lyssna till i kvällsolen. Söta Kate Nash var hur bra och cool som helst. The Kooks var grymma. A Mountain of One - en av de akter jag upptäckte strax innan festivalen - klev vid midnatt upp på näst minsta scenen Andromeda och gjorde min natt fullständigt. En underbar och stämningsfull spelning som man försvann in i och aldrig ville skulle ta slut. På dem följde O'Death country/psychobilly ja jag vet inte vad man ska kalla det men grymt sköna! Efter det en stunds Slayer bara för att ha sett dem för det var troligen det tråkigaste jag hört på länge. Avslutningsvis 10 minuter MSTRKRFT som var riktigt bra och jag hade gärna sett mer om det inte vore för att tröttheten tog över.




fredag 4 juli

Dagen började med skön och härlig dans/electronica med Owl Vision och fortsatte sen med Adam Tensta som fixade världens fest i Apollo, och jag fick bara mer bevis på att han är värd all framgång och respekt. Assemblage 23 bjöd på väl lyssningsvärd synth och Red Cell vars lite tyngre synthmusik var en ny upptäckt som är värd att kollas upp. Irya Gmeyner var grymt cool och jag är smått avundsjuk på hennes röst. Kände annars en uns saknad av att inte fått någon bra hårdrocksakt hittills på festivalen. Detta ordnade dock upp sig då jag efter Irya såg Moonspell. Tungt så in i skogen och mitt heavymetal behov var uppfyllt och allt kändes genast mycket bättre. Hörde The Crüxshadows på håll och det lät inte alls dumt. En kortis Soulshake Express som rockade Lyran innan jag traskade vidare till Kent. Var rätt nere i dem förr men är rätt trött på dem nu för tiden med deras senaste alster om än det är bra låtar. Dock kände jag precis som sist jag såg dem att jäklar i Norden va bra de är live. Fast frågar ni mig så kunde extranumret ha uteblivit pga fel låtval och det hade varit perfekt att sluta med 747 som de lirade sist innan extranumret. Drog sen med kusinen till Aussiegänget Cut Copy som var suveränt bra. Interpol var inte så bra som jag hoppats på men inte heller dåliga. Grejen med dem är att de har ett gäng fantastiska låtar men även ett knippe dryga. Stundvis underbart bra och stundvis lite tristare, men över lag bra och jag fick höra alla fyra favoritlåtarna, Obstacle 1, Evil, C'mere - ganska väntat då de är singlar - men även Rest my chemistry som är ett albumspår. And One avlsutade dagen med sin härliga synthmusik om än tröttheten även där tog över och vi gick ganska snart därifrån.




lördag 5 juli

Startade dagen med en av de akter jag sett fram emot mest, grymma Volbeat. Riktigt riktigt bra spelning från dessa härliga danskar som verkar underbart sympatiska. Även de värda all kärlek och framgång. Skulle senare se Alice in Videoland dock ställde oväder till det lite för Apolloscenen och spelningarna där flyttades om vilket tyvärr resulterade i att jag bara hann se två låtar med Alice och senare på natten även gick miste om Deathstars som jag längtat i några år efter att få se igen. Så nästa band upp efter Volbeat blev Pacific! som inte gjorde någon märkvärdig spelning men var bra. The Mary Onettes är en av de mest kvalitativa banden på svensk scen och gjorde ett alldeles utomordentligt gig. The Go! Team svängde rejält med sin härliga musik. Hann dock bara se en kvart innan det var dags att bege sig mot Andromeda och höjdpunkt nummer ett som undertecknad och kusin längtar efter i något som känts som en evighet. Maps. Och vilken spelning! En fet och underbar ljudmatta av ett drömskt sound och man ville aldrig sista låten skulle ta slut. Grymt av James Chapman att välja att bli uppbackad av ett band live istället för att köra solo och programmerat. Efter det en ny bekantskap med Lola Angst, någon slags halvkaotisk och sjuk/småskum synth/industri men vars sound var riktigt skönt att höra live. Ska forska i inspelat material och se om det är något att ha. Death Cab for Cutie bjöd på sin sockersöta pop och gjorde det bra. S.P.O.C.K. som egentligen inte är särskilt bra men som ändå hör till på något vis, såg vi ca 15 min av och det var helt ok. Dessa spaceherrar byttes senare ut mot ytterligare en ny bekantskap för kvällen, Sadman. Trevlig och enkel electropop som är värd att kolla närmare på. I väntan på sista höjdpunkten spanade vi in Behemoth. Metal av det rent utsagt j**ligt hårda slaget, gick inte ens att höra skillnad på låtarna. Vedervärdigt enligt mig. Tack och lov var det inte långt kvar till Hot Chip vilka var ännu bättre live än vad jag vågat hoppas på! Superb spelning som avslutade festivalen för min del.




Allt som allt är jag jäkligt nöjd. Återkommer med en länk med bilder om ett par veckor när jag kommer åt mitt Google-picasaprogram igen.

Nu så!

Nu gott folk är det dags! Årets upplaga av Arvikafestivalen drar igång idag. Arrangörerna var snälla nog att för ett par veckor sen justera lite i spelschemat och vips så var något som liknade en slags frustrerande jobbig quadruppelkrock mellan The Kooks, Kate Nash, A Mountain of One och O'Death borta. Det tackar jag ödmjukast för. Annars ser spelschemat bra ut, bortsett från att jag får skippa Yelle tyvärr då hon lirar samtidigt med Maps och det finns inte på kartan, om ni ursäktar min dåliga ordvits, att jag offrar en sekund av den senares spelning.

Här ska frossas i musik i dagarna tre.
Rapport utlovas när jag är tillbaka.

Ciao!