There's no sun in the shadow of the wizard

Dagens låt:

Rainbow - Stargazer

Vilken låt det är!
Och jag avgudar Ronnie James Dios röst... En av rockens grymmaste röster. Enligt mig.

Så var det sagt.
Blivit ganska mycket Rainbow och Dio nu på eftermiddagen. Fina grejer!

Lite amerikanskt, lite brittiskt, lite australienskt

Ja va tusan, det får bli ett tredje inlägg för dagen. Det har varit musikbotanisering på hög nivå denna helg.

Har gått igenom diverse samlingsalbum under dagen så här följer några nyupptäckta band:


Småcool och småcatchy alternative/indie från San Fransisco som jag definitivt ska kolla upp mer snarast:
Every move a picture - Signs of life

Leedsgrabbar som i denna låt påminner väldigt mycket om The Killers. Även dessa ska det forskas mer i kommande veckan:
The Sunshine Underground - Commercial Breakdown

Skön och lättsam elctropop från Australien:
Cut Copy - Going nowhere

Alternativepop från the UK:
Boy Kill Boy - Civil sin

Now, we're being watched my experts

Genom Skivgrisen så blev jag för några veckor sen smått introducerad till en ny musikbekantskap i form av brittiska bandet These New Puritans. Låten var Elvis. Ett skönt småkaxigt och medryckande stycke som är hur bra som helst. Jag diggar den grymt mycket och spelar den lätt flera gånger på raken.

Så jag har under det närmaste dygnet lyssnat på deras debutskiva Beat Pyramide som kom ut tidigare i år och försökt bilda mig en uppfattning. Just nu kan jag väl mest bara konstatera att det är ett rätt intressant band soundmässigt... men känner samtidigt att det kunde ha varit så mycket bättre. Några spår som t.ex. Numerology och Colours funkar fint. Fast över lag så är det ett sound och låtar som gör att öronen tröttnar ganska fort, man orkar inte riktigt med det. Så jag är mest besviken. Hade hoppats på mer än det här med tanke på hur bra Elvis är och jag hade hoppats på fler låtar av det slaget. Istället är de lite mer experimentella utsvävningar som väntar och dessvärre är det till större delen bara i Elvis som största behållningen ligger.


Men ta er an den låten! Och tycker ni att bandet verkar intressant så ska ni givetvis kolla upp skivan också, men ha inte för stora förväntningar bara.

http://www.myspace.com/thesenewpuritans

Kiss me properly and pull me apart

Från ett album till ett annat.

Ta en tredjedel The Rascals och slå ihop med en fjärdedel Arctic Monkeys och du får sköna bandet The Last Shadow Puppets som är på allas läppar i dagarna. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om dem för några veckor sen men har av flera anledningar skjutit på det. Ett av dem är väl att jag gärna ville lyssna till hela plattan först istället för att bara yppa något om första singeln.


The age of the understatement. Så hetar albumet och tillika första singeln som spelas hyfsat friskt lite här och där. Jag lyssnar knappt på P3 längre men de gånger jag prickat in kanalen så har den här låten dykt upp. Mycket bra men albumet innehåller så många fler godbitar.

Min främsta favorit just nu är Calm like you.
Mycket mycket bra låt, kan nog sträcka mig med att säga att det är plattans bästa spår också. Men som sagt hela albumet är grymt bra och så här nästan halvvägs in på året så kan jag lugnt säga att den hamnar topp 5 sen i december när det är dags att sammanfatta.
Utöver bra låtar är det ett riktigt skönt sound de fått till. För att nämna ett till favoritspår innan jag lämnar er till att utforska duon på egen hand: Separate and ever deadly

myspace: www.myspace.com/thelastshadowpuppets




För att säga något om banden som de två mycket begåvade herrarna bakom LSP huserar i annars.

Miles Kane hittar du sen drygt ett år tillbaka i bandet The Rascals. För en stund var jag helt säker på att jag hade skrivit om dem här tidigare... men vid närmare efterforskning så var så inte fallet utan det inlägget har tydligen stannat i huvudet (som så många andra) och aldrig kommit ut på tangentbordet. Dumt nog för The Rascals förtjänar verkligen all uppmärksamhet de kan få. Debutalbum är under arbete och jag ser verkligen fram emot det. Men en EP, Out of dreams som kom i december förra året, finns tillgänglig och rekommenderas varmt av undertecknad. Gillar ni Arctic Monkeys kommer ni högst troligen digga dessa tre herrar också.

Lyssna först på låten Out of dreams gillar ni vad ni hör går ni genast till deras myspace:

www.myspace.com/rascalmusic


Alex Turner behöver vid det här laget kanske inte så mycket presentation. Arctic Monkeys är ett av 00-talets mest briljanta band. Punkt. Har ni ändå lyckats missa dem så är det på tiden att ni ger dem era öron nu och omedelbums!

Teddy Picker
Leave before the lights come on
Dancing shoes


www.myspace.com/arcticmonkeys

I put my heart in your hands

OK mina vänner, det är nämligen så här... att det är dags för en kärleksförklaring. Och för ovanlighetens skull så har det denna gång inte att göra med en viss Birminghambaserad kvartett vilka undertecknad som bekant gärna hyllar så ofta det går.

Däremot så stannar vi kvar i England (ingen större förvåning kanske när det gäller mig) för det är en brittisk kille det är fråga om här. En man vilken har varit bekant för mig i bra många år, ett fåtal låtar har passerat mina öron lite här och där, men som med mycket annat har jag aldrig riktigt kommit mig för att lyssna närmare på honom. Även om tanken har funnits där.


Vi pratar David Gray...

...och vi pratar hans fjärde skiva White Ladder.


Som vanligt låter jag "nya" plattor gå runt några gånger medan jag sysslar med annat, för att få en lättare uppfattning och se om något fångar min uppmärksamhet. Efter några rotationer när man "lärt känna" albumet lite blir det närmare studier. Förutsatt att skivan fångat mitt intresse förstås och det har den här.


Under första lyssningen tyckte jag öppningsspåret Please forgive me kändes sådär, jag var lite skeptisk till soundet. Först på tredje rundan började min uppfattning om spåret ändras och även texten uppmärksammas mer... och efter ett par rotationer till så var det bara för mig att inse vilken fin kärleksförklaring den här låten är egentligen. Den växte snabbt och numera älskar jag den. Men jag ska inte gå närmare in på just den här låten för det är två andra spår jag tänkte hylla främst.


För det var två spår som fångade min uppmärksamhet direkt redan på första genomlyssningen av albumet. Den första var This years love. Öronen spetsades redan vid det lugna, vackra och stämningsfulla soundet, men spetsades ännu mer när jag hörde texten som Gray med sin fantastiskt sköna röst levererar med en sådan berörande känsla. Vad ska jag säga, det är inte ofta man hittar låtar som träffar en så rätt in i hjärteroten. This years love gör det med mig och det har mest att göra med texten som är spot on. Jag får god lust att slänga mig på cykeln och trampa över till England, leta upp Gray och tacka honom i en evighetslång kram för att han skrivit denna låt. Tillhörande ska tilläggas att jag är svag för avskalade arrangemang. Pianot och Grays röst och hans känsla som sagt, det är en fulländad låt.
Själaberörande vackert.


Nästa låt är Sail Away som följer direkt efter This Years Love på skivan. Den fastnade också på första vändan. Lika klockrent som föregående spår. Den här är jag för övrigt ganska säker på att jag har hört tidigare då den är bekant. Om jag kunde gå tillbaka i tiden så skulle jag vilja återvända till de tillfällen då jag hört Gray och begära en scanning av min hjärna vid de stunderna och försöka få ett svar på vad som försiggick uppe i huvudet just då. För just nu känns det bara helt oförklarligt att jag inte gått iväg och investerat i detta album på stört första gången jag hörde Sail away. Fast tänker jag efter var jag ändå 15-16 år när den här skivan släpptes så man kan finna en hel del förklaringar i det.
Hur som helst, en otroligt vacker låt på alla sätt och vis och att den följer This Years Love i låtordningen kan bara beskrivas som genialt. Jag smälter.


Några andra spår jag håller högt är Say hello wave goodbye, Nightblindness och Silverlining men alla spår är sanslöst bra, hela albumet är mer eller mindre lysande rätt igenom. Även det en ganska sällsynt sak, att hitta album som håller måttet från början till slut. Kvalitet.


Det var verkligen på tiden att jag tog tag i att lyssna närmare på Gray. Vem kunde ana att det skulle resultera i ett sådant starkt positivt resultat. White Ladder är en diamant som ni verkligen borde ta er an om ni inte redan har gjort det.


Tack för rekommendationen Joaquim!

Deathstars

Jag insåg igår att det känns som en rätt intressant kombination att sitta och läsa om folkmusik samtidigt som jag lyssnade till Deathstars. De två genrerna ligger ju en bit ifrån varandra om man säger så. Fast det är ju det där med att jag helst pluggar till musik och ena dagen är aldrig den andra lik. Igår funkade Deathstars bättre än Dylan som bidrog till läskoncentrationen i förrgår.

Jag har knappt nämnt så mycket tung musik i den här bloggen än, trots att det gärna är något jag lyssnar till. Vad gäller Deathstars så har de hängt med sedan singeln Syndrome någon gång 2002-2003. Inte så insatt i bandet egentligen men jag har för mig att det var deras andra singelsläpp från debutplattan Synthetic Generation, 2003. Beträffande texterna så kan jag inte påstå att jag har mycket till övers för dem, men jag ÄLSKAR soundet. Så det är egentligen enda anledningen till att jag lyssnar på bandet. Finns dagar då det inte finns något härligare än att på hög volym få dra på "tyngre musik", hårdrock/industri ja och alla dessa genrenamn som finns. Jag gillar när man blandar in elektroniska toner, det blir utav den melodiska känslan jag vill åt samt att det blir mer maffigt. Det är jäkligt uppfriskande. Inom en inte allt för avlägsen framtid så lär det säkerligen dyka upp inlägg om In Flames, Rammstein och andra lirare. Har för övrigt lite idéer på att försöka sammanställa en lista om ca 20 låtar som ger en någolunda översikt av min musiksmak... får se hur det går med den, risken/chansen finns att den blir ännu längre om den ska täcka alla genrer jag lyssnar till.


Men nu. Deathstars som sagt.

Tongues
Cyanide
Syndrome
Synthetic Generation

Covers pt.7 - Lay lady lay

Dags för en cover igen. Och inte nog med det, dags för ett av de sällsynta fallen där covern, i mitt tycke, faktiskt slår originalet. Jag gör en avstickare i min tänkta serie av Editorstolkningar och slänger in en Bob Dylan-låt då det är denne man som jag ägnat de senaste dagarna åt.

Låten i fråga är Dylans fina Lay lady lay. Första gången jag hörde låten var dock inte med honom utan med norska artisten Magnet som spelade på Arvikafestivalen för cirka 2-3 år sedan. En magisk och stämningsfull spelning som fick mig att beställa en platta med honom så fort jag kommit hem. Valet föll på On your side som som släpptes 2003. Med på det albumet finns just Magnets version av Lay lady lay vilken han gör tillsammans med Gemma Hayes. En av de första låtarna jag fastnade för efter första genomlyssningen av skivan. En liten favorit jag gärna återkommer till. När jag senare letade upp Dylans originalversion så var jag först inte alls förtjust. Men efter några lyssningar så har den även arbetat sig in och jag gillar hans version... men för mig så gör Magnet och Gemma den så mycket bättre. Den stämningen. Ska helst höras på lagom hög volym, i en fåtölj med slutna ögon och släkta lampor.


Bob Dylan - Lay lady lay
Magnet & Gemma Hayes - Lay lady lay

It's all new to me, like some mystery

Har haft lite utav en Dylan-dag då jag länge tänkt att jag är ganska dåligt inlyssnad på honom. Jag har sett mannen live, det finns ett gäng, nä en hel drös med låtar som jag gillat sedan länge, hans texter är enkla men så makalöst berättande bra. Oftast är det precis så som jag önskar att jag kunde skriva låttexter på. Han prickar in det perfekt. Jag blir både inspirerad och får ännu mera skrivkramp på samma gång! Trots det så har jag aldrig kommit mig för att ordentligt lyssna igenom hela album. Men jag har nu äntligen börjat gå igenom hans plattor från scratch. Den jag har fastnat för mest just nu är Another side of Bob Dylan och i synnerhet låten I don't believe you (She acts like we never have met). Det är en text som jag till större delen önskar att jag hade skrivit. Inte fullt ut men inte långt ifrån. Haha, hade jag varit en bitter och långsint person så är det nästan så att man velat dedikera den till några personer. Dock är jag inte av den sorten, jag nöjer mig med att bli genuint glad när jag hittar låtar och texter som jag bitvis eller ibland helt kan relatera lite till själv. Framförallt när man kan säga det på ett så bra och berättande sätt som t.ex. Dylan gör. När man inte själv kan få ner det bra i ord känns det tryggt att det finns fler där ute som tänker och har tänkt i samma banor och som faktiskt lyckas omvandla det i fin lyrik. Det är uppfriskande som bara den.

Hur som helst. En lysande sång och här kan ni höra den:

Bob Dylan - I don't believe you (she acts like we never have met)

Covers pt.6 - Acceptable in the 80's

Har lite smått diskuterat covers i dagarna så vad passar inte bättre än att fortsätta i min cover-serie. Inte helt oväntat blir det ytterligare en låt som Editors tagit sig an.

Denna gången handlar det om låten Acceptable in the 80's, som den unge skotten Calvin Harris ligger bakom och hade en hit med under förra året. En tokigt glad electro/pop/disco-låt som får en på fånigt bra humör. I Editors regi har det blivit en aningens nertonad och nästan lite spooky version men på ett stämningsfullt sätt. Jag gillar den som tusan! Jag diggar båda versionerna och jag gillar framförallt när man vågar göra en cover som är en bit ifrån hur originalet är. Som konstaterat, ska det göras covers ska man göra en "ny och egen version" av låten. Annars är det ju ingen poäng.

Här har ni låtarna, Calvin Harris vs Editors.

Calvin Harris - Acceptable in the 80's
Editors - Acceptable in the 80's (Som vanligt, playknappen till höger om titeln)

Muddy

Det har snackats en del om blues på mina senaste två föresläningar. Så vad passar inte bättre än att bjuda på lite klingade exempel från undertecknads egen bluesfavorit Muddy Waters. Såg en serie om bluesen på TV för ett antal år sedan, grymt mycket bra musik, att jag inte införskaffat plattor av fler artister är ett mysterium. Men en skiva inhandlades ganska omgående. Muddys Electric Mud. Hans toner fastnade direkt och den skivan har varit en lite favorit sedan dess. Men nog om det. Här har ni lite olika sköna toner att lyssna till.


Got my mojo workin'
I just want to make love to you
Tiger in your tank
Mannish Boy
Long Distance Call
Train Fare Home Blues

Long Live Rock n Roll

...och hör sen!

Rainbow - Long live rock n roll

Uriah Heep - Look at yourself

Led Zeppelin - Immigrant song

AC/DC - Back in Black

Dio - Holy diver

Rest my chemistry

Lyssnade igenom Interpols Our love to admire här om dagen, har haft den ett bra tag men inte riktigt gett den en ordentlig chans. Blev kanske inte riktigt så nu heller då jag gjorde en massa annat samtidigt. Så den behöver några roationer till innan ett utlåtande kan ges.

Dock finns det en låt som fastnade direkt jag hörde den. Det var högst troligen gitarrslingan som fångade min uppmärksamhet från vad det än var jag sysslade med. Så istället för att gå igenom hela skivan ytterligare en gång blev det att jag körde följande låt på repeat säkert 20 gånger. Jag är helt såld. Förmodligen den bästa låt bandet gjort sen Evil och C'mere.


Så ta några minuters paus och lyssna på denna fina bit:

Interpol - Rest my chemistry