I love you madly let my imagination run away with you gladly

Eftersom det blivit en hel del snack om olika album på senast, samt att det är slapp-söndag idag, så skippar jag långa kärleksförklaringar, information och annat nu och ger er istället dagens playlist som består av ett gäng gamla som nya favoriter:


Mark Lanegan - Man in the long black coat (Dylan-cover)
The Veils - Vicious Traditions (Skivgris-tips)
Neil Young - Fuckin' up (C's tips)
Madrugada - Valley of deception
Mesh - This is what you wanted
Hercules & Love Affair - Blind
Vampire Weekend - Bryn
Elbow - Mirrorball
Metallica - No leaf clover
The Stranglers - Skin Deep
Nina Simone - Go to hell
Monster Magnet - God says no
PJ Harvey - This is love
Band of Horses - St. Augustine
Dusty Springfield - Spooky
Queen - Seaside rendez-vous
Sparks - Eaten by the monster of love

Can I be the kid for your soul to keep?

Har lånat serien "Bones" av en vän och blivit helt frälst så jag håller som bäst på att plöja igenom avsnitten när jag får tid över. När jag kikade på ett avsnitt förut så dök en väldigt fin låt upp. Den bekanta rösten fick mig att tänka på Starsailor och detta fick jag bekräftat efter lite googlande. Some of us heter låten.



Men när jag ändå är i farten kan jag lika gärna ta med några fler låtar. Bandet har så vitt jag vet släppt tre album varav nyss nämnda stycke är från plattan Silence is easy. Titelspåret på den skivan är för övrigt ytterligare en låt ni ska kolla upp om ni gillar some of us. 2001 släpptes debuten Love is here. Vill minnas att Good souls och min favorit Poor misguided fool spelades rätt flitigt på radio och tv. De två efterföljande albumen har dock passerat rätt obemärkt förbi. Även fast jag skarpt gillade singlarna från första skivan så är det lustigt nog bara senaste plattan, från 2005, On the outside som står i hyllan. Det har bara inte blivit av att jag köpt de två första. In the crossfire heter anledningen till det inköpet hur som helst.

James röst kan stundvis bli lite tröttsam att lyssna till och de når väl inte riktigt upp till sina landskollegor Coldplay och Keane men Starsailor är trots det ett trevligt litet band som förtjänar att höras.

Well, Shakespeare, he's in the alley. With his pointed shoes and his bells

Har ni någon gång sett filmen High Fidelity så kanske ni minns Jack Black från den här scenen (ca. 1,20 in i klippet) som i rollen som Barry säger följande till en kund:
"You don't have it? That is perverse. Don't tell anybody you don't own fucking Blonde on Blonde."
Plockar upp plattan trycker den mot bröstet, suckar med ett leende på läpparna och säger:
"It's gonna be okay"
Ger skivan till kunden och kramar sedan om honom.

Ni som hört Bob Dylans Blonde on Blonde förstår nog att Barrys kommentar är helt befogad. Ni som inte har plattan.... ja, ni har ett stort hål i er skivsamling.
Jag har gillat Dylan i bra många år men det var inte förrän nu i våras som jag på allvar började sätta igång med projektet att gå igenom hans album och med det börja investera i dem som föll mig i smaken. Blonde on Blonde har stått i hyllan några månader men det var först för två veckor sedan ungefär som jag verkligen började lyssna mer ingående på den. Den har gått minst två gånger varje dag, om inte mer, under senaste perioden. Gudars vilken skiva! Det borde sannerligen vara lag på att ha den.


Favoritspår:

Just Like A Woman
Sad-eyed Lady Of The Lowlands
One Of Us Must Know (sooner Or Later)
I Want You
Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again

Remember when you were young, You shone like the sun.

Under de senaste två veckorna så är det ett visst gäng med plattor som gått på mer eller mindre ständig repeat. Jag nämnde ju Dylans Blonde on Blonde i inlägget om NiN nedan och tanken är fortfarande att jag ska avhandla den här... men det blir inte nu heller. Utan den får återigen vänta och istället lämna plats åt ett annat band vars musik snurrat flitigt i dagarna, nämligen Pink Floyd. Bisarrt nog var det just de som ljöd hur högtalarna när jag för några dagar sen på Skivgrisarnas sida nåddes av nyheten att bandets keyboardist Richard Wright gått ur tiden.

Så av den anledningen får det helt enkelt bli ett inlägg tillägnat dessa herrar.




Så ägna Wright en tanke och peta upp volymen till följande stycken:

See Emily Play
Shine on you crazy diamond
Arnold Lane
Wish you were here
Jugband Blues
Comfortably Numb

Covers pt.17 - Brass in pocket

Trillade igår över ytterligare en cover som jag inte hade en aning om och denna gången är det ändå mina tonårshjältar i Suede som står för tolkningen. Så kan det gå. Låten ifråga är Pretenders gamla sköna hit Brass in pocket.

Klippet av Suedes version nedan är tydligen inspelat 1992. En långhårig Brett Anderson med andra ord och fortfarande med Bernard Butler på guran. När jag lyssnade på den så insåg jag hur länge sen det var sen jag sist lyssnade på Suede. Saknar Andersons röst så det får bli till att damma av de gamla goda plattorna någon dag. Deras tolkning här av Brass in pocket är inte i närheten av att slå originalversionen, som kom ut 1979 för övrigt, men som gammalt Suede-fan så kan jag inte låta bli att tycka att den är lite mysig.


The Pretenders - Brass in pocket
Suede - Brass in pocket

I believe I can see the future, 'cause I repeat the same routine

Senaste veckan är det egentligen bara två album som har snurrat på konstant repeat. Den ena är Dylans Blonde on Blonde och den andra är With Teeth med Nine Inch Nails. Tänkte först göra ett kombinerat inlägg med de båda akterna, rätt skön kontrast de två emellan. Fast när jag tänkte närmare på det hela insåg jag att under de två åren jag har hållit i gång den här bloggen inte har ägnat Trent Reznor ett enda inlägg vilket Mr. Bob däremot har förärats. Således är det därmed dags att behandla NiN här.


Egentligen kan jag inte säga så värst mycket då jag inte är fullt inlyssnad. Min relation till NiN började med låten Closer vars sound är flytande guld i mina öron. Det är en sådan där låt som man definitivt vill dra igång på hög volym om än man i vissa sammanhang inte alltid kan göra det med tanke på texten, haha. (Lyssna på hela låten för det instrumentala partiet i slutet är...mmm...). Hur som helst, skaffade plattan The Downward Spiral så småningom i hopp om att övriga plattan skulle bada i denna härliga ljudbild. Tji fick jag. Closer och Hurt är behållningen på den skivan som i övrigt bara består av knepiga och brötiga stycken vad jag vill minnas om än det är bra många år sen jag sist lyssnade på den nu.

Efter det så var jag inte bara besviken utan även väldigt skeptisk till att kolla upp övriga album med NiN. Men så fick jag låna Pretty Hate Machine av en vän, skivan föll mig i smaken och jag spelade av den till MiniDisc, dessvärre så kom jag av någon anledning aldrig mig för att lyssna vidare på den sen vilket jag nog får ta och göra i dagarna.


2005 då så kom albumet jag nämnde först här i inlägget, With Teeth. Jag hörde singeln The Hand That Feeds på Musikbyrån och det var klappat och klart på en gång. Precis som med Closer så föll det mig sådär beroendeframkallande direkt i smaken. Det lagomt halvråa soundet är bara så in i Norden skönt. Inte långt därefter hittade jag plattan på nice price. Fortfarande ringde dock varningsklockan om floppen med Downward... i huvudet men förblindad av The Hands... och det låga priset gjorde jag en chansning och slog till. Något jag gjorde helt rätt i, det är en alldeles utmärkt skiva rakt igenom. Även om jag gillar det mesta på den så är det ändå singelspåren som jag gärna återkommer till ett par extra gånger och petar upp volymen på. Mäktiga Everyday is exactly the same och framförallt Only bara växer mer och mer för varje lyssning och har blivit något utav en toppfavorit. With Teeth är en sådan där platta som jag gillade direkt, trots det är det nog något år sedan jag sist hade den på rotation. Det frekventa spelandet under de senare dagarna har dock kickat igång mitt NiN-intresse igen så nu är jag riktigt sugen på att ta mig an övriga skivor från Reznor.

Jag rundar av inlägget med att lämna er med Bowie/Reznor-samarbetet i den brutalt sköna låten I'm Afraid of Americans från 1997.


Upp med volymen och skaka alla väggar i din lägenhet/ditt hus!

So at ease in the midnight sky

En sväng till Värmland och studiestart med allt vad det innebär har gjort att det varit ovanligt dött här på tok för länge. Dags att ändra på det och det gör jag med att lägga fram ett band som jag lyssnade väldigt mycket på i tonåren och även om jag inte lyssnar lika ofta nu för tiden så är de fortfarande stora favoriter.
Vi snackar Manic Street Preachers.


Mitt första minne av bandet är låten A design for life från 1996-års album Everything must go. Musikvideon till nyss nämnda låt gick frekvent då och jag var väl egentligen inte så jätteförjust i spåret från början, utan det skulle dröja ca två år till innan jag verkligen verkligen fattade tycke för låten och det riktigt ordentligt, den kommer dyka upp i min favoritlåtar-serie så småningom.

Hur som helst, två år senare som sagt, jag och kusinen satt och lyssnade på Musikjournalen i P3 en kväll och de hade en special om Manics. Många bra låtar spelades och jag började smått tänka att dessa herrar var några som man borde kolla upp mer. En bit in i programmet kom Motorcycle Emptiness och tog både mig och kusinen med storm. Den blev lite startskottet och sparken i ändan och debutskivan Generation Terrorists som låten är hämtad från beställdes nästan omgående. En bra skiva om än jag stundvis har lite småsvårt för den också men den har sina riktigt sköna spår, You Love Us framförallt.

I samma veva, 1998, så kom även albumet This is my truth tell me yours vilket blev en väldigt stor succé med If you tolerate this your children will be next som första singel ut. Jag var såld direkt och fortfarande är den lika odödligt bra och placerar sig lätt på en topp fem-lista över Manics bästa låtar. Fler sköna singlar ut från den skivan är The Everlasting, You stole the sun from my heart och ytterligare en av mina främsta favoritspår med bandet, Tsunami.


Så 1998 blev inkörsåret på dessa Walesare och snart fanns även plattorna två och tre, Gold Against the Soul och Holy Bible, i hyllan. Den senare har jag inte lyssnat till på flera år då jag aldrig riktigt fastnade för den då jag fick den och därmed har den fått ligga. Fast med tanke på att det gått cirka 9-10 år sedan den sist roterade så är det nog dags att ge den en chans igen. Gold... däremot, med låtar som La Tristesse Durera och From Despair to Where, klassar jag som en av Manics bästa och skulle jag behöva rangordna bandets album så skulle den här hamna i toppskiktet.

Uppföljaren till 98-års succé This is... blev inte lika framgångsrik vill jag minnas, utan Know Your Enemy nådde inte upp till förväntingarna alls. Ocean Spray får kanske klassas som en av bandets sämre låtar men So why so sad däremot är ett rätt skönt stycke. Albumet i övrigt är inte alls dåligt men det är heller inte det bästa bandet gett ifrån sig.

Efter den skivan så var det dags att summera karriären 2002 och det med samlingsplattan Forever Delayed som är riktigt schyst för att vara en samling och rekommenderas om man är ny på Manics-området. Det är då man inser vilka högklassiga singlar bandet har gett ifrån sig. Utöver dessa återfinns här även ett par singlar som inte finns med på tidigare album, som Suicide is painless och grymt riviga The Masses Against the Classes. Dessutom ingen samlingsplatta utan en eller ett par nya låtar. Här i form av Door to the River och min stora favorit There by the Grace of God.



Av någon anledning så har jag sedan den samlingsplattan haft ett ordentligt Manics-uppehåll och har således inte någon koll alls på albumen Lipstick Traces, Lifeblood och senaste (2007) Send away the Tigers. De två senare ska dock beställas omgående. Autumn Song och Nina Persson-samarbetet i Your love alone is not enough från Send away..., bådar gott och visar att bandet fortfarande har krafter kvar att ge.


Noterade att det är sjukligt låga priser på bandets album nu på cdon och ginza så ta tillfället i akt att fylla upp din samling med Manics-plattorna nu om de saknas i din hylla!