Börjar med The Rapture - Pieces of the people we love. New York-kvarteten är stora personliga favoriter sen några år tillbaka då jag först hörde tuffa House of Jealous Lovers från förra plattan Echoes. En skiva som visade sig inte vara lika rolig som jag hade hoppats på. Ett gäng riktigt bra låtar återfinns där, dock blandat med några mindre roliga utsvävningar som sänkte betyget. Så när jag hörde den suveränt sköna låten Get myself into it förra hösten blev jag mitt i alla eufori lite rädd för att PotPWL skulle följa liknande mönster som föregångaren. Några starka spår men övriga tråkiga. (En tendens som oftast är allt för vanlig i allmänhet). Nu när jag äntligen har plattan i min ägo kan jag bara konstatera motsaten. Jag skiter i att det är olämpligt att svära, för fyn fan vilken djälva skön skiva PotPWL är! Om Echoes var lite "mörkare" så är PotPWL motsatsen. Det dansanta är kvar och nästan dubblerat. Man kommer i någon slags tokig topphumörsstämning och inte ens den lame skulle kunna sitta still till det här. Har ni inte upptäckt The Rapture än så det på tiden att ni tar tag i det.
Andra skivan jag tänkt nämna är Kasabians EmpireDebutplattan var hur skön som helst. Empire är... ja. Jag vet inte vad som är fel egentligen. Det är något som saknas. Blev killarna så självsäkra att de slarvade bort det lilla extra när de satte ihop uppföljaren? Har de tappat glöden? Eller vad fan gick snett? Det är inte riktigt samma sköna flow i soundet, Tom Meighan har inte samma släpande arrogans i sin röst. Det är... nä. Jag vet ärligt talat inte vad som gått snett men någonting är det. Jag hade hoppats på lite mer med tanke på grymma singeln Shoot the runner. Men den förblir också höjdpunkten på skivan. Jag är fruktansvärt besviken.
Inlägg
