onsdag, augusti 26, 2009

Live: Coldplay - Stockholm 2009

Coldplay - Stockholms Stadion 22 augusti 2009

Åkte till huvudstaden utan några som helst förväntningar inför giget. Kom hem med mitt livs bästa konsertupplevelse!

Nog trodde jag att det skulle bli väldigt bra; Coldplay på en stor utomhusscen. Men, wow. Jag vet egentligen inte hur jag ska sammanfatta allting, SÅ bra var det. Så bra att det knappt går att sätta ord till det. Det var verkligen en helthetsupplevelse och mycket tack vare att de lagt ner en hel del på den visuella delen. Hela bakre delen av scenen var som en stor skärm där det hela tiden visades bilder och färgregn i olika slag. Två mindre skärmar vid sidan av scenen, samt några större "bollar" i taket som ibland användes som "videodukar" eller skiftade i olika färger. Stora färgglada bollar runt stadion och bra ljussättning.

Efter en regning förmiddag och tidig eftermiddag sprack himlen upp och det blev en solig och fin kväll. Stämningen i publiken var på topp och runt 19.45 klev White Lies upp för att värma upp scenen. En bra spelning, egentligen inget märkvärdigt men bra. Tyvärr lite otacksamt för ett band av deras slag att spela på en stor scen när det fortfarande var ljust. De skulle helt klart passa bättre på en mindre inomhusscen eller att få spela under mörkare timmar. Men brittkvartetten gjorde ett bra jobb.

Efter en stunds väntan och omriggning och en förväntansfull temperatur i publiken som steg allt mer och mer, var det äntligen dags. 22,10 traskade Coldplay upp och började med Life in Technicolor vars intro jag hade haft på hjärnan hela dagen. Därefter gled de över i Violet Hill, som enligt mig är en av deras bästa låtar (om än få verkar hålla med mig). Enligt mig kunde det med andra ord inte ha blivit en bättre start.

I cirka 1 timme och 50 minuter bjöds vi på låtar från samtliga fyra album, om än det till större delen var spår från senaste plattan Viva La Vida or Death and All His Friends, och tråkigt nog bara en från första plattan Parachutes. Ska jag klaga på någonting är det just att jag saknade fler spår från debuten, och även Speed of Sound som konstigt nog ratades också. Annars var det en utmärkt spellista.

Det som förvånade mig mest var att den låten jag har haft allra svårast för, Fix You, var den som gav mig mest gåshud under hela konserten, samt även lockade fram ett par tårar. Den satt klockrent. Viva La Vida är också en låt jag haft svårt för, men där, med den enorma publikresponsen, allsången och allting som ingick i paketet var tillika den helt klockren. Jag gillar sånt. När låtarna man har lite svårare för träffar mitt i prick under en konsert.

Vackra In My Place, en annan av mina topp fem favoritlåtar med bandet, var lika ljuvlig som alltid. God Put a Smile Upon Your Face framfördes i en riktig skön version och gled över i en lika skönt avskalad version av Talk. Där och då insåg jag också att jag kunde ta ur öronpropparna för stunden. Det om något är en underbar känsla. Lost! fick håret att resa sig återigen precis som under The Scientist, och Strawberry Swing lät ännu bättre live än på skivan.

Utöver ljuset och allt som visades på skärmarna skickades det ut ett gäng stora gula ballonger under Yellow. Senare regnade det ut självlysande konfetti och hela konserten avslutades med ett hejdundrade fyrverki till tonerna av Life in Technicolor II. Med andra ord var det en lika mäktig avslutning som start.

Min kusin som var med beskrev konserten bra: "det kändes som att det hände någonting hela tiden". Utöver visuella biten, gula ballonger och konfetti verkade bandet vara på riktigt bra humör och förflyttade sig också en hel del. Ena stunden var de på den stora scenen och lirade, nästa stund var de ute på en av ramperna och rev av ett par låtar där. Efter halva spelningen springer de ut i ett temporärt avspärrat spår genom publiken och tar sig upp på en liten scen vid mixplats mitt i arenan. Där drar de sedan av ett kort akustiskt set varav den ena låten är en cover på Michael Jacksons Billie Jean. Chris Martin lyckas även få publiken att starta en mobiltelefonvåg i mörkret.

Chris Martin sa även vid ett tillfälle att om det hade funnits ett världsmästerskap för publiken hade Stadion-publiken fått Usain Bolt-guld. Och det är bara att hålla med.

Jag kom på mig själv med att skratta och le stort mer eller mindre hela konserten igenom. Och jag har nog aldrig fått så mycket gåshud under en och samma spelning. Jag hade nog inte ens kunnat drömma om att det skulle bli en sådan magnifik upplevelse som det blev. Trodde att NiN och Korn på Arvika skulle bli enormt svårslaget iår, och ärligt talat hade jag nog inte räknat med att Coldplay skulle peta ner dem från tronen över årets bästa konserter. Men jag gillar överraskningar. Det här var utan tvekan det bästa jag någonsin sett och det kommer bli svårslaget. Och då väntar ändå en konsert med Editors under hösten.


Har ännu inte kollat om mina bilder från spelningen blev lyckade. Men förhoppningsvis blev ett par stycken användbara och då dyker de upp här inom kort!

4 kommentarer:

Johan Hermansson sa...

Grym sammanfattning, håller med helt, även om våra favoritlåtar verkar skilja sig en aning. Har också svårt för Viva la Vida, men gillar Fix You skitmycket. Dock är den lätt att lyssna sönder. Live var den helt grym, som jag väntat mig.

Hoppas av hela mitt hjärta att det blir en till spelning i Sverige innan det är dags för herr Martin att lägga grejerna på hyllan.

Malin sa...

Tack!

Nog ingen omöjlighet att det blir fler spelningar här. Har de inte smått börjat fila på en ny platta? Tyckte jag såg något om det som hastigast någonstans.

Malin sa...

Och har de för övrigt inte sagt efter nästan varje platta att det är den sista? Jag tror det kommer mera.

Jimmy sa...

Helt klart avundsjuk på dig Malin, tydligen så hade Eno i en intervjuv sagt att det inte finns några normala trummor med på Viva La....Märkligt hur man hör på musiken ??Kul att konserten var lyckad

Jimmy