tisdag, juli 20, 2010

Arvikafestivalen 2010

Årets Arvikafesival är avprickad och som brukligt följer här en rapport! Vilka var höjdarna? Vilka var botten? Stiftades det några nya bekantskaper? Och framförallt, dök Pete Doerthy verkligen upp? Blev inte lika många gig för mig i år som det brukar bli. Men några gobitar blev det allt! Vi tar det dag för dag:


Torsdag
Efter att ha anlänt till ett regnigt Arvika och köat en stund för mitt armband, började jag festivalen med att se de sista 20 minuterna av Johnossi. Jag är alltid lika fascinerad över hur mycket kräm och ös en duo kan leverera på scen. En skön start på kvällen. Föga anade jag att första fullträffen väntade runt hörnet. Kl. 20 stod Four Têt på näst minsta scenen. Hans enda Sverige-spelning för i sommar, och jisses Amalia! Har lyssnat en del på Kieran Hebdens plattor och verkligen gillat vad jag hört, men det här tog priset! Jag hoppas verkligen Four Têt gästar Sverige igen nästa år för ska man höra honom så ska man banne mig göra det live!















Därefter var det dags för Robyn som gjorde en suverän spelning. Efter det väntade Kent. Inte lika bra som sist. Stundom lite segt men deras "nya" sound som flirtar med det elektroniska gör sig förbaskat bra live. Och där var en period som Jocke Berg inledde med orden: "Nu börjar festen" som var förbaskat bra. Klart godkänt i alla fall, om än jag är något besviken. Skulle avsluta natten med att se JJ. Såg 10 minuter sen orkade jag inte mer. Vet inte om jag var på fel humör, för jag tycker skivorna är rätt bra. Men live, där och då, funkade det inte alls för mig.


***

Fredag

Inledde andra festivaldagen med lite hårdrock i form av Karlstad-bandet Sparzanza. Därefter hann jag med slutminuterna av Deportees vilka jag hoppas att jag får en ny chans att se snart.

Därefter väntade festivalens andra fullträff. En i sällskapet talade varmt om det finska metal-bandet Amorphis. Jag hade lyssnat som hastigast på ett par låtar när jag knåpade ihop min festival-playlist, och tyckte det lät skapligt. Men där i Apollotältet tog de mig fullständigt med storm! Jag lär återkomma till dem.



Sen blev det en slapp-period där jag (olikt mig) skippade ett antal akter jag hade tänkt se. Laddade istället upp inför The Big Pink. Bandets sköna elektrorock var något som skulle bli suveränt att uppleva live tänkte jag. Problemet var bara att de krämade på så mycket att sången försvann i ljudhavet. Lite otacksam scen för den typen av musik också. Ljudbilden rätades inte upp förrän mot slutet när de lirade en ny bra låt, samt grymma Dominos. Den enormt grötiga ljudbilden sabbade mycket, men trots allt var det en bra spelning. Hoppas få se även dem igen, och då på en bättre scen.


Sen väntade In Flames vid midnatt. Och vilken spelning! Inte lika mäktigt som den halvtimmen jag hann se med dem sist de gästade festivalen. Men jag är mycket nöjd, och ett suveränt sätt att inleda lördagens födelsedag på! Efter dem väntade den olyckliga kollisionen: Miike Snow och The Golden Filter. Valde The Golden Filter då chansen att se dem igen kanske inte infinner sig på nytt. Och jag ångrar inte mitt val! Makalöst bra spelning! Hann med att se sista kvarten av Miike Snow och kunde konstatera att jag verkade ha missat något enormt! Om den kvarten talade för resten av konserten lär det ha varit något i hästväg! Trodde det skulle låta ungefär som på plattan. Helt fel, det var världens drag rakt in i en skön version av Animal! Party deluxe!


***

Lördag

Födelsedagen började lugnt med sömn, tårta och en ovanligt seg startsträcka på grund av regn. Sorry Oskar Linnros, hoppas få se dig live en annan gång!












Först vid 17,30 kom vi iväg. Skulle se en kvart av Donkeyboy men hamnade på Combichrist istället. Redan på väg dit kände vi basen skaka i kroppen och väl i tältet fladdrade näsborrarna av den tunga ljudväggen som mötte oss! Lyssnat lite på Spotify och det är helt OK men inget jag fastnar för. Men live var jag som uppslukad av de 15 minuter jag stod där! Ännu ett band man ska uppleva live med andra ord. Sen följde charmanta Love is All, en inte allt för dum spelning med Nitzer Ebb, en kvart Radio Dept. och sen, på störta scenen, Volbeat! Tycker de är lite sega på skiva, men live, alltid lika underbara! Mycket bra spelning.












Sen väntade fullträff nummer tre, av ett annat av de band som jag peppat mest inför; Malmö-gänget This is Head. Tillåt mig en upprepning: SE DEM LIVE! Jag är om möjligt ännu mer förälskad i This Is Head efter den spelningen. Ljudet var dessutom väldigt bra för att vara på den minsta scenen. Underbart. Därefter blev det nostalgi-synth med jubilerande Page. Lyssnade rätt mycket på dem för en sådär 8-10 år sedan så det var riktigt kul att få chansen att se dem live.




Och så var det dags.
Babyshambles.
Scenen var riggad.
De var alltså här, men skulle de dyka upp?
Jodå, 7 minuter efter utsatt tid traskade de upp på scenen. Pete Doerthy oväntat fint uppklädd.












Jag visste inte vad jag hade väntat mig, kanske en stökig garagerock spelning med svett och skrän. Det var raka motsatsen. En väl levererad spelning i relativt "stillsamt" tempo.
Snyggt. (De hade till och med dansare med sig)
Och förbaskat tråkigt.
Men det grundar sig också i att jag aldrig varit särskilt förtjust i Babyshambles, så ta inte mitt omdöme om spelningen på så stort allvar. Frusen och uttråkad stod jag ändå kvar i brist på annat. För jag väntade ut tiden. Väntade på den spelning som jag nog hade sett fram emot allra mest, och som fint nog skulle bli min sista för festivalen...













...01,00 befann jag mig återigen i Apollotältet, festivalens näst största scen, och där och då började fullträff nummer fyra. Jag hade hoppats på det, att Simian Mobile Disco skulle leverera en lika bra avslutning på festivalen som Hot Chip gjorde för ett par år sedan. Och oj, oj, OJ! Vilket party! Dansade så mycket som mina trötta ben i tunga gummistövlar tillät. Vilket ös! Jag var helt färdig, otroligt nöjd och en aningens mållös efteråt, vilket nog mitt sms till en vän bekräftade: "Wow...".


Nu återstår det att se om det blir ett nästa år, för enligt DN idag ser det mörkt ut. Jag ber en stilla bön om att Arvika inte ska gå samma väg till mötes som Hultsfred nyligen gjorde. Det skulle bli på tok för tomt i själen om de får kasta in handduken.


Här näst blickar jag framåt mot en dag på Putte i Parken nästa helg och Sonisphere den 7:e augusti. Senare i höst väntar Neubauten och förhoppningsvis Foals.

4 kommentarer:

Hammill sa...

Tack för utförlig info!
Av de artister/band som spelade i Arvika kommer följande till WoW - Miike Snow, Radio Dept och JJ. Tydligen var Miike Snow väldigt bra, så det blir till att kolla in dem.

Malin sa...

Kul att det uppskattas!
Miike Snow måste du definitivt se!

Max Colliander sa...

Själv var jag där mest för att se Kent då. Men Arvikafestivalen i sin helhet va skitkul tycker ja.

Malin sa...

Arvika är alltid trevligt :-)
Och Kent håller alltid måttet live, om än jag tycker deras förra spelning på Arvika var 10 gånger bättre än årets.