tisdag, februari 26, 2008

Covers pt.4 - All day and all of the night

1964 intog The Kinks högtalarna med singlen All day and all of the night. Ett band som undertecknad gillar skarpt. För stunden så håller jag på att fördjupa mig i The Stranglers som jag pratade om i mitt förra inlägg, upptäckte precis att dessa gjort en cover på nyss nämnda låt. The Kinks original är utan tvekan den bästa, det är något med Ray Davies röst och uttryck som sätter sin prägel på låten och gör den rätta. Cornwell vars röst jag nämnde med en varm touch igår borde nog inte ha gett sig på denna låt. Mindre lyckad cover med andra ord men ändå är den lite rolig på något vis. Kanske för att det är något visst med 80-talet som ständigt får en att skratta eller bara ta allt med en nypa salt. I vilket fall, här har ni de båda versionerna.

The Kinks - All day and all of the night, 1964
The Stranglers - All day and all of the night, 1988

måndag, februari 25, 2008

The Stranglers

För en sisådär 5-6 år sedan köpte jag 3cd-samlingen Strictly British på någon rea. På denna hittade jag låten Always the sun med The Stranglers. Den har har varit en stor favorit ända sedan första lyssningen. Konstigt nog, men ack för vanligt vad gäller mig, så har jag inte kommit mig för att kolla upp bandet närmare efter det.

När jag var på en mindre skivmässa i höstas så hittade jag Dreamtime med bandet på LP och denna införskaffades då ovan nämnda låt fanns med. Den har fått rotera rätt friskt senaste dagarna faktiskt och i samband med det rotade jag även fram Sctrictly British-boxen och hittade till min förvåning ytterligare en låt med The Stranglers på den. Tydligen har den gått förbi mig totalt, lyssnade väl inte tillräckligt noga på den när jag köpte boxen kanske. Det skulle kunna förklaras med att låten ligger på tredje skivan och vid den tiden så har lyssningskoncentrationen avtrappat om man nu kör ett race med alla tre plattorna. Låten i fråga heter Skin Deep. Jag är helsåld på den och har kommit på mig själv med att ha abstinensbesvär efter den då jag inte är hemma. Nynnar på den i duschen, har den i huvudet när jag vaknar och går och lägger mig. Att mina grannar inte fått spader på mig är nog ett mindre mirakel med tanke på det antalet gånger jag spelat den på hyfsat hög ljudnivå senaste dagarna. Eller så är det ett tecken på att de har bra smak. Jag ligger nu i alla fall i startgroparna för att äntligen utforska The Stranglers musik lite närmare.

Tills dess att jag har ett vidare utlåtande om dem så lämnar jag er med de två nyss nämnda fantastiska låtarna. Luta er tillbaka och njut av musiken och Hugh Cornwells behagliga röst som för övrigt gör undertecknad smått knäsvag. Det är fint.

The Stranglers - Skin Deep
The Stranglers - Always the sun

fredag, februari 22, 2008

Into the wild

Pearl Jam. Detta band som varenda musiksnöre verkar prata sig varma om. Jag har aldrig lyckats förstå mig på dem. Har tre av deras skivor som jag fick av min kusin när hon flyttade ihop med sin pojkvän. Jag har med jämna mellanrum försökt ge dessa en chans, med erfarenhet av att vissa skivor, och även band, behöver lite tid. Fast gällande detta band reagerar mina smaklökar negativt gång på gång. Pearl Jam är helt enkelt för tråkiga för mig. Så när Dan igår skickade Eddie Vedders senaste soloplatta, Into the wild, till mig så var jag väldigt skeptisk. Dock är jag inte den som är den, utan är beredd att ge allt en chans. Så mot kvällningen körde jag igång musiken och det hela slutade med att jag säkert spelade den fyra-fem gånger på raken innan jag skulle börja dona med annat. Into the wild är nog det mest behagligaste jag lyssnat till på länge. Vedders röst kommer till sin rätta.
Det var en väldigt trevlig överraskning.

Nästa steg blir till att försöka se filmen.


Eddie Vedder - Guaranteed
Eddie Vedder - Long nights
Eddie Vedder - Hard sun

söndag, februari 17, 2008

I am a traveler of both time and space

Har lyssnat en del på Jethro Tull senaste dagar. Jag begriper inte varför jag inte tagit tag i det tidigare! Det är ju alldeles fantastiskt bra!

Jethro Tull - Aqualung

Och när jag ändå är i farten så passar jag på att håva in ett mycket formidabelt spår från ett av mina ständiga favoriter också. Håll till godo!

Led Zeppelin - Kashmir












fredag, februari 15, 2008

Push your head towards the air

Nu har jag faktiskt lyckats med konsten att inte nämna Editors på bra många inlägg. Så det är så dags igen. Birmingham-killarna släpper nu sin fjärde singel från det fantastiska albumet An end has a start. Låten är Push your head towards the air som är en av de lite lugnare spåren på skivan. Undertecknad är lite förvånad att valet föll på den samtidigt är jag nästan lite glad att det inte blev The weight of the world eller Bones som är två av mina främsta favoriter från skivan. De passar bäst som de "orörda" skatterna på albumet. I synnerhet den förstnämnda, därmed inte sagt att det inte kommer en femte singel. Skulle inte förvåna mig om Bones släpps också, den har singelpotential så det skriker om det plus att det var första låten från An end... som bandet började spela live. Vi får se, det är eventuellt ett senare ämne!

För nu är det Push your head towards the air som gäller. Det kanske låter som om jag inte riktigt gillar den men det är helt fel. Den är lika förträfflig som övriga spår på An end... och av de lugnare spåren är den ett utmärkt singelval. Så jag ska inte hålla fast er längre. Iväg med er in på länken nedan och njut!



http://www.editorsofficial.com/



torsdag, februari 14, 2008

You tell me that I dream too much

En favoritlåt, sedan långt tillbaka, jag absolut måste tipsa er om:

Dead Can Dance - The Ubiquitous Mr. Lovegrove

Grymt skön låt. Jag introducerades till Dead Can Dance för kanske 4-5 år sedan. Min mamma hade fått låna albumet Into the Labyrinth av en arbetskamrat. Vid den tidpunkten hade jag väl ännu kanske inte riktigt öppnat upp mig helt för den här sortens musik, så jag tog väl inte riktigt till mig hela skivan då som jag skulle göra nu. Däremot fastnade jag direkt för ovan nämnda låt och den har hängt med sedan dess. Favorit jag ofta återkommer till. Vad beträffar DCDs musik i övrigt så är det kanske på tiden att jag försöker sätta mig in i den lite mer. I nuläget är det mest att jag vet att jag gillar det men har ingen mer detaljerad koll på det de skapat.

onsdag, februari 13, 2008

La la love you...

Så, om 30 minuter är det den 14:e februari och Alla Hjärtans Dag. Oundvikligt att missa. Förra årets Alla Hjärtans spenderade jag faktiskt med en av mina största kärlekar i livet. Skivsamlingen.

Jag gissar att ett flertal musikälskare i nuläget sitter och knåpar ihop listor och blandband med favoritlåtarna om kärlek. För en sekund överraskade jag mig själv med att faktiskt tänka tanken på att hitta på något liknande. Fast så blir det inte.

Jag tycker det räcker med en låt.
Den låt som kanske borde ses som den ultimata kärlekslåten. Framförd av ett av tidernas skönaste band. En enkel låt som med glimten i ögat är rakt på sak och man blir förbannat glad av den.
Varför göra det svårare än så?


Så till er alla, vänner, familj, läsare och andra sköna lirare jag träffat på:

La la love you, don't mean maybe



Haha. Håll till godo.

måndag, februari 11, 2008

Black Mountain

Genom Skivgrisen, vars länk ni har till höger här, hittade jag precis Black Mountain. De har gjort min kväll! Det här är riktigt, riktigt bra! Gå genast in på nedanstående länkar och lyssna!

http://www.myspace.com/blackmountain
http://www.blackmountainarmy.com


Tack Jimmy!

torsdag, februari 07, 2008

Hot dog, jumping frog, Albuquerque

Jag och Josse satt och diskuterade lite musik här om dagen. Det hela började med att jag äntligen kom ihåg att fråga om jag kunde få låna någon platta med Orange Juice av henne. Skotskt band som höll igång i slutet av 70-talet och in på 80-talet, med Edwyn Collins i spetsen, ni vet mannen med den fantastiska dunder-solohiten A girl like you. Orange Juice vid namn har jag känt till i ett antal år men aldrig hört. Så för ett par veckor sedan när jag satt och lyssnade till just Collins solo bestämde jag mig för att det var på tiden att kolla upp hans gamla band. Jag är fortfarande inte hunnit få en ordentlig uppfattning så jag återkommer med det!

Det jag däremot tänkte komma till med detta inlägg är att Josse under vår lilla diskussion om Orange Juice även kom in på Prefab Sprout. Den enda låten jag kände till var den gamla 80-tals dängan Cars & Girls, jag vet inte hur stor den låten var, jag var bara fyra år när den släpptes, men det känns som att det var en rätt stor hit.
Hur som helst, Josse berättade om låten The King of Rock n Roll och en rolig "felhörning" ur denna. Så jag fick låna en samling med Prefab också. Den är faktiskt soft att lyssna till och just ovannämnda låt sitter som ett tuggumi. Man blir fånigt glad kort och gott!

Underlig refräng, smårolig video. Vad ska man säga? Det är härligt med lite 80-tal emellanåt!
Så här har ni den:

Prefab Sprout - The King of Rock n Roll

söndag, februari 03, 2008

Couldn't say the things I'm feeling, so I threw them in a song









Ed, Ed, Ed... kan man inte tycka om honom? Det här är en av hans bästa låtar. I mitt tycke vill säga. Vackert är det.

Ed Harcourt - You put a spell on me


Vidare sen till en ny upptäckt. The Alones från Stoke-on-Trent. Om man liksom jag är svag för brittiska indie/alternative/rock/whatever-band så är de här grabbarna värda dina öron för en stund. Då är det nedan nämnda debutsingel som gäller:

The Alones - Silver